Vi ses på andra sidan året...

Det hände en massa saker 2010.
För min del är inte nyheterna och händelserna det primära.
Höjdpunkterna är alla möten med fantastiska människor under året.
Jag har återupptäckt Plura, September och Petter genom fyndigt programformat.
Jag har intervjuat Mia Skäringer och stöter på Marcus Birro på gymet med jämna mellanrum.
Mia Skäringer var lite svårmodig på nåt sätt. Men jag gillar hennes uttryck.
Och hon är fantastisk på att få oss att känna igen sig.
Det är Birro också.
Det är nog därför jag gillar dem.
Deras formuleringar ger bilder av igenkännande.
Som när Birro "stoppar strumporna över långkalsongerna för att det inte ska korva sig..."
Det är vardagligt, humoristiskt och öppet i samma mening.
På det personliga planet är jag nog mest glad att jag hittade kusin Therese
efter sisådär 30 år.
Jag hade saknat henne. Det kändes direkt.
Vi fortsätter att hålla kontakten.
Men det mest fantastiska mötet i år är definitivt att Lisa har hittat tillbaka till mamma Cina.
De är fina ihop, när de sitter och pussar på varandra.

Sen är det förstås mötet med er!
Det är så roligt att ni läser.
Jag vill vara vardaglig, öppen och lite busig i mina inlägg.
Precis som mina förebilder Skäringer och Birro.
Fast på mitt eget vis förstås...

Vi ses på andra sidan året...

Det ser fint ut på pappret...

De går på godis och choklad, tjejerna.
-Pappa, jag vill ha nåt gott, ekar mellan väggarna oftare än klockan slår.
Det finns gömställen överallt med godsaker därhemma.
Stora tjejen, mellantjejen och lilltjejen går på socker och godsaker.
Jag säger inget, jag har också mina laster.
Jag går på öl, snus och snabbmat. Inte hela tiden förstås.
Konstigt att kroppen funkar, eller kanske just därför.
Ingen har forskat på den kombinationen.
Öl, snus och hamburgare.
Men det kommer väl!? Livsfarlig kombination, skriker rubrikerna.
Jag fortsätter så länge jag kan, att njuta av livets goda.
Vem gör inte det?
Och så några varv till gymet, för att kunna njuta av godsakerna.
Jag tror att vi funkar så.
I alla fall jag.
Fibrer, träning, grönsaker, alger och total avsaknad av godsaker i all ära.
Det ser fint ut på pappret.
Men näe, jag är en livsnjutare.

Då ingår lite godsaker...

Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter...

Jag är en slowstarter.
Jag hade en t-shirt med budskapet "Vi behöver varandra" i fyran.
Jag hade blåa manchesterbyxor med muddar i sjuan.
Ingen annan hade det.
Jag har aldrig varit inne, trendsättare eller först med nåt. Jag är en tänkare.
Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter.
Jag hittade Winnerbäck, tre år efter alla andra.
Men nu, är jag såld.
När alla andra lyssnar på annat som är inne.
Jag skiter i det. Inte på ett kaxigt sätt.
Jag bara inser att jag är sen. Jag är helt såld på Linköpingsgrabbens texter och låtar.
De tre dvd:erna är sönderspelade, typ.
Jag trodde att det skulle gå över, men det gör inte det.
Varje gång huset är tomt rullar tonerna, från en av landets största, faktiskt.
Jag känner igen tankarna, jag kan identifiera mig med texterna.

Just nu återupplever jag sommarens underbara konsert från Stångebro.
Jag ser sommaren, ljuset och minnena.
"Jag får en doft av sommarens sista dagar....."

Det är vackert så här i vintermörkret.

Det är så jag vill ha det...

Nyhetschef idag. Undrar när dom ska avslöja mig.
Men chefen har förtroende och släpper styrspakarna.
Jag har kanske största kravet på mig själv, så det får gå för denna gång.
Kommer från en underbar massage på jobbet.
Kroppen behöver det där. Och själen.
-En del tycker inte om beröring, säger massage-Sussi. Det gör jag.
Avslappnad och fin kom jag hem till ett tomt hus. Tjejerna är på andra äventyr.
En fantastisk känsla. Det händer inte så ofta.
Tre vilda tjejer brukar dominera syret i villan.
Tyst och tomt. Ovant men underbart.
Friheten finns där, att göra vad jag vill.
Det behöver inte bli så dramatiskt, men möjligheten finns. Det är gott nog.
En ensamhet med guldkant. Den är bäst.
Den ofrivilliga ensamheten, över tid, skulle jag aldrig klara av.
Men om ett par dagar är de tillbaka. Tjejerna.
Det går från 0-100 på 2 sekunder.
Det är hormoner. Det är bokstäver.
Det är det jag är van vid.

Det är så jag vill ha det.

Hon är van. Hon har gjort det förr...

Ett litet nedslag i den autistiska familjen.
Juldagen 2010. Lisa är hemma.
Oroligare än vanligt, jag har sagt det förr.
Jag tror att p-sprutan är boven. Vi får kolla det.
"Vill inte ha pappa", säger Lisa och slår hårt i mitt ansikte, för tionde gången idag.
Det är mamma som gäller nu. Det är bra på nåt sätt. Jag är glad för mamma Cinas skull.
Linnea mitt i kaoset, till synes oberörd.
Vill du åka till farmor och farfar? så du får det lite lugnt, frågar jag.
Näe, det är lugnt, säger hon och tittar vidare på filmen.
Jag tror att hon påverkas och jag ger henne chansen.
Men hon är cool.
Du struntar i att Lisa är orolig, eller hur? frågar jag.
Ja, svarar hon med ett leende.
Men du får det lite lugnare om du är hos farmor och farfar.
Ja, jag kan gå dit, säger hon och packar väskan.
Hon är van. Hon har gjort det förr.
Men hon är trygg.
Hon är så självupptagen, och tror att universum har henne som mittpunkt.
Jag tror att det var meningen, att hon fick den styrkan.
Jag är glad för det.

"Jesus struntar i snopp och snippor....."

Jesus föddes idag, för några tusen år sedan, säger dom.
Jag är inte troende på det sättet, men jag är troende.
Jag tror på kärleken, precis som Jesus.
Jag fastnade i Richard Söderbergs debattartikel i Aftonbladet.
"Jesus struntar i snopp och snippor", var rubriken.
Han menar att Jesus var för gränslös kärlek, men kyrkan är emot.
Och det är där jag blir lite religiös, eller nåt.
Söderberg, själv bög, som han skriver, är för gränslös kärlek.
Det är jag med och jag håller med varje ord han skriver.
"Jesus omgav sig av 12 män i lättöppnade kaftaner....."
Och säkert x antal frodiga kvinnor...
Jag bara undrar var det gick snett i historieskrivningen?
Jag bara undrar vem som bestämmer vem man får älska, och älska med?
Vem skrev raderna som förbjöd gränslös kärlek?
Jag bara undrar.

Och med de raderna önskar jag alla därute
en riktigt God Jul!

Med gränslös kärlek, i Jesu namn.

Amen och skål.

"Jag vill ha Jessica Alba i ett paket...."

Morgonmöte på redaktionen.
Det var inget överflöd av nyhetsstoff.
Det är så ibland.
CSN presenterar en undersökning idag.
Lotten föll på mig att göra jobbet. En fullängdare med faktaruta, snack med kåren och snack med studenter.
Tråkigt jobb, en dålig dag.
Men reporter Filipsson var i form, glad, inspirerad och lite busig.
Fick tag i ett gäng tjejer på Campus som levererade citaten jag behövde.
Stämningen var på topp, på gränsen att likna en förfest.
Jag behövde inte ens fråga om de ville vara med på bild.
Det gick av sig självt på nåt sätt.
Det handlar om tajming och dagsform.
Nästa jobb gick av bara farten.
Fråga fem Norrköpingsbor vad de vill ha i julklapp i form av enkät och bild.
-Jag vill ha Jessica Alba i ett paket, sa 15-åringen.

Citatet skrevs snabbt ner i mitt block.

Citatet var pricken över i:et, en ovanligt bra dag som reporter.

Hon är värd det, precis som du och jag...

Lisa var ivrig när jag hämtade henne på skolan idag.
Hon ville berätta nåt.
Hon tog mig hårt i handen och gick mot schemat.
Lisa tog hjälp av fröken Hanna för att berätta för pappa.
-Hästen, sa Lisa, pekade på bilden och väntade på svar från Hanna.
Hästen betyder promenad till stallet.
-Hunden är inne, sa Hanna snabbt.
Hon visste precis vad Lisa ville prata om, och bearbeta.
-Annars, replikerade Lisa.
-Ja, var är hunden annars? frågade Hanna.
-I koppel, sa Lisa och skrattade.
Det var ett skratt av lättnad.
Det var ett skratt av lycka.
Lisa är livrädd för hundarna på skolans promenader.
Lösa hundar är opålitliga och rena skräcken för en autistisk flicka.
Nu har Lisa hittat ett sätt att bekräfta att hunden inte utgör ett hot.
Antingen inne, eller kopplad.
Det var lycka att kunna sätta ord på sin rädsla.
Jag kunde ta på lyckan.
Lyckan som gör att Lisa är lite mindre rädd på promenaderna.
Hon är värd det.


Precis som du och jag.

Vi är ju bara män...

Pojkar är pojkar.
Det kan inte hjälpas.
Fyra män i sina bästa år träffades för lek.
Och blodigt allvar.
JAS 39-Gripen, ett av världens mest avancerade stridsflygplan.
Simulatorn i Linköping blev lekplatsen för dagen.
Esko hade varit nervös. Han var rädd att krascha planet.
Rädd att förlora sin manlighet.
Det funkar så. Vi män vill klara det svåra.
Att manövrera ett stridsflygplan i strid.
Det är kanske det mest manliga vi kan tänka oss.
Esko klarade striden. Han klarade att styra planet över östgötaslätten.
Han klarade att landa många ton av stridsflygplan på Malmen.
Flygsimulatorn i Linköping blev vår busfabrik under en lördagstimme i december.
Fyra grabbar (läs gubbar) hade fri lek.
Esko klev av cockpit med äran i behåll efter 15 minuter i hetluften.
Farsan född -45 landade snyggast av oss alla.
Han har det i blodet, men tog segern med ödmjukhet.
Det var prestige, ingen kan ta det ifrån oss.
Det var fight, lek och blodigt allvar i samma moment.
Vi funkar så, vi män.
Vi vill vara manliga.
Det kan inte hjälpas.
Och inget kan bli manligare än att manövrera ett stridsflygplan.
Vi kom till flygvapenmuséet som pojkar.
Vi lämnade som stolta män.
Att landa ett JAS 39 Gripen på Malmen efter en luftstrid är stort.
Låt oss tycka det.
Vi är ju bara män.

Gratis är gott...

-Det är på gränsen till kriminellt, skrek krimreporter Daniel.
Han gillar det där att bevaka polis, åtal och domar.
Men den här gången handlade det inte om något brott.
Det var julbord idag, signerat NTM-media.
Journalister från hela koncernen, bjudna på ett storslaget julbord.
-Det är på gränsen till kriminellt, syftade på kollega Velanders val på tallriken.
Han hade plockat på sig tre stora kokta potatisar ihop med allt gott på bordet.
Jag hade också noterat felsteget med förvåning, men var inte lika rakt på som krim-Danny.
Men visst fan håller jag med.
Inte fyller man magen med potatis, när läckerheterna på bordet skriker om uppmärksamhet!
Jo, det gör man i Norrland, Västergötland och Värmland.
Det fick vi veta av våra kollegor som kommer därifrån.
Okej, skyll er själva.
Vi östgötar äter det gottaste.

I synnerhet när det är gratis.

Tror hon klarar sig utan orden...

Linnea har hunnit bli 10 år.
Det är svårt att förstå när hon nyligen låg där på skötbordet.
Ja, det känns så.
Hon har blivit en sån där lagom typisk mellanstadietjej.
Kläder väljs med stor omsorg och spegeln är den mest besökta platsen i huset.
Poserna gör sig fint i hallmörkret.
Likt en popstjärna rör hon sig, som om hon redan hade vunnit finalen i Idol.
Det finns ett självförtroende där som jag gillar.
"Vad duktig du är Linnea, fliker jag in, när hon packar sin skolväska."
"Undrar var det kommer ifrån? hinner jag med innan hon lämnar huset för en ny skoldag.
-Ja, inte kommer det från er i alla fall, säger hon och ler kaxigt.

Rätt svar, är orden jag tänkte skicka med 10-åringen, men då har hon redan dragit iväg.

Tror hon klarar sig utan orden.
Hon har redan självförtroendet.

Hälften hade varit gott nog.

Mindfulness. Ordet är fint. Innebörden ännu bättre...

Lilla tjejen är för tillfället i balans.
Då passar jag på att utveckla mina tankar från veckan.
Mindfulness. Ordet är fint.
Innebörden ännu bättre.
Det handlar om närvaro här och nu.
Det handlar om att stanna upp och notera vad som händer.
Jag har en obotlig drift av att utveckla och beskriva det där. Här och nu.
Jag är inte så intresserad av ämnet som det pratas om.
Jag är mera intresserad av hur det framförs, och vilka reaktionerna blir.
Kroppsspråk, spänningar och spontana reaktioner.
Det där som gör oss till människor.
Jag fick min dos av det när jag besökte De Geergymnasiet i veckan.
Jag lånade fem minuter av tre elever för en enkel fråga.
Frågan blev underordnad i sammanhanget.
Ungdomarna imponerade mest med kloka tankar, ödmjukhet och närvaro.
Jag fick fem minuter av deras tankar och blev glad.

Jag har sagt det förr.
Jag har träffat alldeles för många kloka ungdomar för att oroa mig för framtiden.
Gör ett besök på en gymnasieskola.

Då förstår du vad jag menar.

Långt ifrån fredagsmys...

Fredagsmys. Näe.
Ögonen var oroliga, när jag hämtade tjejen på skolan.
Det brukar vara ett tecken på en tuff helg.
Långt ifrån fredagsmys.
Vi är mer beroende av dagsform än vad almanackan berättar om veckodag.
Aj, ont i magen, säger lilltjejen och är på helspänn.
Det flyger några prylar genom luften. Vi håller andan.
Allt kan hända. Glasrutan är nyss bytt. Det kan gå en ny i helgen.
Det är lätt att bli besviken.
Det är lätt att bli avundsjuk på en vanlig familj.
En vanlig familj, med tacos och fredagsmys...
Vi är ingen vanlig familj, vi kommer aldrig att bli det.
Vi tar vårt fredagsmys på en onsdag, om allt funkar.
Det är inte bara nackdelar. Det finns fördelar också.
Vi lär oss flexibilitet.
Vi lär oss att inte ta något för givet.
Vi ställer om snabbare än lönen försvinner.
Från kaos till fest.
Från fest till kaos.

Vi hittar det där lilla.
Och vi blir ruskigt bra på det.

Alltid nåt.

Så nu har jag ätit sushi två gånger...

Så har det hänt.
Sådär en fem år efter att det blev trendigt att äta sushi.
Jag brukar vara så. Jag är lite antitrend.
I Konsumbutiken låg förpackningen och liksom skrek på mig.
"Fegis, prova då!"
60 kronor fattigare dukade jag upp fatet, alldeles ensam på redaktionen.
Kallt ris och rå fisk, blandat med någon vinägersörja.
"Hur kan du inte tycka om fisk?", är frågan jag har svarat på några tusen gånger.
Jo, rökt och gravad lax funkar, och rökt sik. Men sen är det stopp.
Sushin ville liksom aldrig ta slut på fatet.
När kommer det goda, undrade jag i min ensamhet...
Det kom inte.
Så nu har jag ätit sushi två gånger.
Första och sista.
Gäsp.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

-Lisa måste sluta hos oss till sommaren.
Orden kom till oss på utvecklingssamtalet.
Regeringen har gjort om skolplanen.
Det är kort varsel. Vi hade räknat med en längre bromssträcka.
En bromssträcka för att göra Lisas största förändring, nånsin.
Att byta Lisas största trygghet, mot ett oskrivet blad.
Vi blev snuvade på ett helt år, snabbare än snöflingan landar i vintermörkret.
Särskolans elever ska behandlas som alla andra, säger dom.
Det är nio år i grundskolan som gäller. Punkt.
Jag klandrar inte Björklund. Han gör så gott han kan.
Han har inte många rätt i skolfrågor, men det är en annan historia.
Han vill att skolk ska synas i betyget.
Välkommen tillbaka till 1940-talet.
Vi andra som vet hur skolan fungerar vet att elever som redan har det svårt inte behöver straff.
De behöver nåt annat. De behöver nån som bryr sig, men det kostar pengar.
Jag hade gärna tagit debatten, med utbildningsministern.
Men jag har viktigare saker för mig.
Jag ska försöka ställa in en autistisk flicka på ett nytt liv.
Och vi är vana att ta stora utmaningar.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar...

Hon kan räkna till fem.
Hon kan nästan klä på sig själv och är ganska busig.
Utvecklingssamtalet berättade om Lisas mål och färdigheter.
Hon är inte två år och går på förskolan.
Hon är 15 och går på världens bästa autismenhet.
Att Lisa tycker om snygga grabbar stod inte i dokumentet.
Men det framkom ändå.
-Hon har bra smak, sa Trumman -Viktoria. Trumman-Jenny höll med, med ett leende.
De har tränat både på skolan och kortis.
De har tränat på att flörta med grabbarna under långa promenader.
Lisa vet vilka grabbar hon gillar och blinkar med hela ansiktet.
-Är han snygg? frågar Trumman-Jenny och vänder blicken mot en byggjobbare.
Lisa skakar på huvudet, och blinkar sen vackert när den snygga byggjobbaren dyker upp.
Den byggjobbare som Lisa tyckte var snygg.
Jag blir glad.
Jag vill höra om det där.
Jag vill höra om när Lisa flörtar och är lycklig.
Det är nog så viktigt.
Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar.
Det är högst normalt.

Marie och Lena är mina idoler för dagen...

Jag såg Marie därinne i trafikledningscentralen.
Hon pratade oavbrutet i sitt headset. Samtidigt som skärmarna framför var fullproppade med aktuell trafikinformation.
Hon noterade min ankomst med ett leende, mitt i samtalet.
Jag kom hem, det kändes så. Lena tog emot med en kram.
De hade fullt upp, verkligen.
De leder kollektivtrafiken i hela Östergötland.
Informationschefen pratade om att läget var extremt idag, kanske värre än nånsin.
Samtalen strömmar in från förare, resenärer. Listan tar aldrig slut på skärmen.
Snön och kylan gör situationen närmast kaotisk.
Marie får ett par mackor i handen av en kollega. Hon kan inte gå ifrån.
Vi får inte krascha, säger Lena om den stressiga situationen.
Det handlar om ansvar, kyla och lojalitet. Men kanske mest av allt, värme.
Jag har jobbat i flera branscher. Jag har haft förmånen att jobba med de här fantastiska människorna på Veolia i Norrköping.
Jag vet att de är unika.
Det finns en värme där, kollegor emellan, som slår allt.
Marie och Lena är mina idoler för dagen.
Mitt i vardagen.
Mitt i vinterkylan.

Med en värme som gör mig glad.

Men det bästa är ju gratis...

Jag måste erkänna en sak.
Det tar emot, men jag tror jag vågar.
Jag ser på "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker".
Det är med skräckblandad förtjusning.
Jag lider med några och gläds med andra.
Det är pinsamt och kittlar på samma gång.
Jag har dock dragit en egen slutsats efter mycket eftertanke.
En slutsats som du förmodligen dragit långt innan tanken slog mig.
Det är ingen ultimat dejt, där framför kameran.
Alla tre singelmammor fick....ja just det, inget hugg.
Bönderna trampar i ovisshet och hamnar i konflikt med sina kandidater.
Näe, visst är det väl så, att kärleken ramlar på när man minst anar!?
Inte i en välproducerad dokusåpa.
Inte heller via en väldigt matchande profil på E-kontakt.
Det tjänas pengar, jo visst.
Men det bästa är ju gratis...
Det som kommer av sig självt.

Det som bara säger klick.

Tröja på...det är kallt!

Dvärgschnauzern Isa på promenad i Norrköping.

Vacker konst i en annan värld...

Ymnigt snöfall omringar Snövelstorp.
Det är vackert. Ingen kan säga något annat.
Jo, farsan är bedrövad, jag vet det.
Det pågår ett mindre krig där i det Filipssonska hemmet.
Det är så vackert, säger morsan.
Jag hatar snö, säger farsan.
I det fallet håller jag med morsan.
Det blir som ett vykort i tre dimensioner.
Snöflingorna är som vita körsbär som landar mjukt.
Timmarna av skottning är kreativt nöje i min värld.
Jag gör fina kanter. Jag ritar konturer.
Jag njuter av resultatet när vallarna ramar in en vinteridyll.
En vinteridyll i Snövelstorp söder om Norrköping.
Elände i en värld.
Vacker konst i en annan värld.

Men lugn farsan, jag tycker om dig också!

Det går inte att läsa av något mönster...

Det finns ingen logik.
Autism är det mest komplexa handikappet, säger experterna.
Jag och många med mig kan skriva under på det.
Just för att det inte finns nån logik.
Jag hade full pott på logiskt tänkande på testet för att bli stridspilot.
Men jag har ingen nytta av det idag, för det här är något annat.
Det går inte att läsa av något mönster.
Det som är sanning en sekund, funkar inte alls i nästa sekund.
"Nothing stays the same" är citatet som dyker upp.
Det är en titel från sent 80-tal.
Sent 80-tal när min högsta dröm var att bli stridspilot.
Det var när en 19-årig grabb, fylld av självförtroende, såg att inget var omöjligt.
Det var grabben som absolut skulle styra ett fullt attackutrustat JAS-plan över fiendeland, no matter what.
Nu är min högsta dröm att förstå min autistiska dotter.
Jag har kvar lite av det där självförtroendet, som 19-åring.
Jag har kvar lite av inställningen att inget är omöjligt.

Jag vill tro jag har nytta av det i dag.
Jag föll på mållinjen, när stridspilotutbildningen bara ville ha den bäste av 50, just i denna uttagning.
Stridspilotkandidat Filipsson, som hamnade på andra plats fick packa väskorna och åka hem.

Nu kan jag inte packa väskorna och åka hem.
Jag är redan hemma och tänker fullfölja uppdraget.

Uppdraget att göra min dotters liv så bra som möjligt...

Matte och jag fick lite grabbsnack ...

Jag satt i väntrummet och bläddrade i nåt hälsomagasin.
Kiropraktor-Matte dök upp.
Oj, väckte jag dig? frågade han.
Nej då, jag läste om Annika Jankell.
Hon har klarat sig fint trots sina 48 år, sa jag.
Matte fattade galoppen och svarade med ett leende.
Han fattade vad jag menade och diskussionen var igång.
Den där diskussionen som bara funkar utan kvinnors sällskap.
Samma diskussion som kan dyka upp mellan kvinnor.
Fast den där Kaspersen, Lill-Babs dotter, hon har blivit gammal, sa Matte.
Inte åldrats med värdighet menar du? frågade jag.
Precis.
Vi avhandlade x antal mer eller mindre kända kvinnor.
Vi var rätt överens, om de flesta.
Matte och jag fick lite grabbsnack sådär på fredagsförmiddagen.
Det krävdes inga öl. Grabbar kan inte snacka utan öl, har jag hört.
Men det gick bra ändå.
Hur behandlingen gick?
Den gick nog bra.

"Det kan vara kallt i pulkabacken...."

En helt vanlig dag i centrala Norrköping.

Precis så kan det kännas...

Det fanns en tid då jag hade en sorg.
Det var när mina kompisar pratade om sina små barn.
Jag kunde inte glädjas. Jag kunde inte tillföra nåt.
För min berättelse var en annan.
Min dotter med autism fungerade inte som de andra pappornas barn.
Det slutade med att jag blev tyst. Pratade om annat.
I dag vet jag bättre.
Jag berättar gärna om min fantastiska dotter.
Jag berättar gärna om vårt kaotiska liv.
För det är vårt liv.
Men det tog tid.
Nu hämtar jag lite gratis kraft i bloggarna.
Bloggarna som berättar samma verklighet som jag känner igen.
Idag hittade jag en ny själsfrende.

Mamman hade skrivit orden jag känner igen.
Precis så kan det kännas...


Min son är inte ouppfostrad. Han har ADHD, jag gör så gott jag kan. Förståelse uppskattas, men inte råd om uppfostran. Har ni åsikter? Walk a mile in my shoes!

Läs Extras webbtidning på: http://www.extraostergotland.se/

Mia Skäringer gav mig pusselbiten...

Grabben trädde fram näven på gymet och presenterade sig.
Han var lång och välbyggd.
-Du var min lärare, sa han med blyg blick. För länge sen...
Ja, någonstans där kände jag igen hans ögon. Men namnet, nej.
Jag hade gjort något slags intryck på grabben.
Det har regnat några gånger sedan jag var hans lärare på mellanstadiet.
Han har växt en meter ungefär.
Han har haft sin första fylla. Och kanske sin sista.
Han har plågat sig igenom tentaperioder.
Han är vuxen och har jobb sedan länge.
Nu står han där framför mig. Vi har levt parallella liv.
Jag har tänkt mycket på det där.
Vi går där och trampar våra liv.
Men bredvid oss, trampar en annan, och en till...
Tanken svindlar.
Vi möts en kort stund. Vi kanske inte ses nån mer gång.
Men vi fortsätter våra liv parallellt.

Mina tankar i ämnet landade fint i dag.
Det var Mia Skäringer som kom med orden som gav mig pusselbiten.
Det är gott nog.

"Det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag lever nu. Liksom du. Tillsammans."

Jag har svårt att dölja min stolthet...

"Pappa, jag vill att alla ska vara med i skolan!"
"Och så är jag rätt snygg!".
Jag har svårt att dölja mitt leende.
Hon har en syster som är autistisk. Hon har kommit på undantag.
Men den lilla tjejen hade nåt speciellt, jag kände det när hon kom för tio år sedan.
Hon är tuffare än jag nånsin varit.
Linnea är van vid kaos. Hon är van att pappa tar hand om storasyster.
Hon vet var hon ska vara när Lisa krossar fönster.
Jag brukar ha fullt upp då, men jag ser.
Jag ser en tjej som är cool och fylld av självförtroende.
Hon har en tuff uppväxt, men tycks klara det bättre än någon kräver.
Jag har en fantastisk autistisk dotter.
Och en fantastisk, ovanligt vanlig dotter.
Jag har svårt att dölja min stolthet...

Jag lämnade föreläsningen, med tårar på kinden...

"Jag skruvade upp radion i bilen, för att mina barn inte skulle höra att jag grät."
Orden kommer från Jenny Lexhed.
Lucas hade fått diagnosen autism.
Han var tre år och satt i bilen med sin mamma och lillasyster.
"Jag satt barnen i bilen för att vila"berättar hon.
Jag känner igen varje ord, varje beskrivning.
Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna i en fullsatt Skandiateater.
Vi har rest samma resa, Jenny och jag.
Det handlar om sorg, förtvivlan och frustration över att inte räcka till.
"Det räcker inte med kärlek" är titeln på hennes bok och föreläsning.
Jag vet vad hon menar.
Hon har, precis som jag, något att jämföra med.
Hon har två barn utan autism, och jag har ett.
Det sköter sig själv liksom.
Den andra resan förstår bara vi.
Jag lämnade föreläsningen innan den var slut.
Jag lämnade föreläsningen, med tårar på kinden.
Men också med en känslan av lycka.

Lyckan av att inte vara ensam.

Jag fick en större utmaning...

Jag fick utmaningen att hoppa från tio meter, ner på en luftkudde.
Jag tog inte utmaningen. Fotograf på uppdraget kändes okej.
Det var inte likt mig riktigt. Jag kände inte igen mig själv liksom.
Jag var inte i form.
Normalläget för mig är utmaningar.
Jag fick utmaningen, några timmar senare.
En större utmaning. Det kanske var meningen.
Ett fönster krossades där hemma.
En autistisk flicka var i obalans.
Gaffatejp, var fan är den?
Lugn, Lisa känner av minsta stress.
Och då blir det blodvite mot en krossad ruta.
Jag vill inte vara med om en autistisk flicka på akuten.
Ingen vill det.
Gaffatejp, plast, snabbt hantverk, lugn.
Katastrofen är räddad för denna gång.
Hoppa i en luftkudde från tio meter?

Vilken dag som helst.

Okej, jag lovar...

Summan är konstant...

Timmar av kaos.
Vi lever olika liv.
Jag har glidit på en räkmacka. Uppväxten var så där gyllengul.
Radhus, trygga föräldrar, oförskämt bra betyg utan att anstränga mig.
Fotbollslivet med fantastiska upplevelser.
Yrkeslivet, spännande, flyt och variation som jag aldrig kunnat drömma om.
27 år av flyt var lite för bra.
Den 7 maj 1995 kom den stora utmaningen.
En autistisk flicka söker en stabil pappa.
Där är han, varsågod.
Kraften, tålamodet och kärleken fanns där.
Ett bra val, tror jag.
Många år av balanserande på linan.
Det var inte mer än rätt.
Många balanserar på linan. Vi gör det på olika sätt.
Det är mörker, det är kaos, det är förtvivlan och hopp.
Precis som för alla.
Jag tror vi har fått varsin dos av livets olika ingredienser.
Men i olika skeden. Allt har sin tid på nåt sätt.

Summan är dock konstant.
Jag vill tro det.

Den så värdefulla dagboken...

Lisa tyckte att frallorna var i ugnen alldeles för länge.
Jag är inte förvånad.
Vänta är Lisas värsta ord.
Orden och bilderna kom hem med Lisas dagbok.
Dagboken som är länken mellan skolan, kortis och vårt hem.
Den så värdefulla dagboken berättar för oss, det Lisa inte själv kan berätta.
Igår bakade de frallor, Lisa och hennes kompis.
Ett dricksglas blir hjälpmedlet för att forma frallorna när motoriken inte räcker till.
Lisa ser koncentrerad ut på bilderna.
Jag blir stolt över min duktiga tjej.
Lisa och kompisen spelar lottospel i väntan på degjäsning.
"Äntligen, fralla med smör"berättar texten till en bild av Lisa som tittar intensivt på resultatet.
En lektion i hemkunskap är till ända på Tamburinens autismenhet.

Lycklig...

För manligheten ska bevaras så långt det går...

-Dina bröstmuskler är för starka, sa kiropraktor-Mattias.
Tankarna tog en vacker väg.
Mina bröstmuskler är för starka. Snacka om manligt.
Jag som har varit van med en kropp som ingen blir rädd för.
Farsan byggde på mitt självförtroende när jag var grabb.
"Du kunde vara fotomodell åt Radiohjälpen", sa han med ett flin.
Jag gick under smeknamnet Tandpetaren längre än jag hade önskat.
Med åren kom dock självförtroendet. Jag var nog rätt okej ändå.
Men att jag skulle få höra att mina bröstmuskler var för starka...
...det hade jag inte ens drömt om.
Jag kände mig ruskigt manlig i ungefär två hundradels sekunder.
Tills kiropraktor-Mattias sa...i förhållande till dina ryggmuskler.
-Men vi ska nog väcka de sovande musklerna, sa han sen.
Anledningen till besöket var smärtande muskler.
Eller kanske brist på muskler.
Hursomhelst, problemet är hittat.

Jag ska kompensera mina brutala bröstmuskler med lika brutala ryggmuskler.
För manligheten ska bevaras så långt det går.

Hon lever sitt drömliv...

Jonstorp, inte långt från Snövelstorp.
Men ändå väldigt långt.
Hon är ryttare i världsklass, jag en medioker journalist.
Vi träffas för en intervju.
Malin Baryard-Johnsson bor fint där på hästgården med sin Henrik och två söner.
Tio tävlingshästar ska hållas i form. Två små grabbar ska ha sin mamma.
Det är medaljer, det är blöjbyten, det är långa resor och en grym planering för att förena allt.
-Jag lever mitt drömliv, säger den 35-åriga tjejen, född i lilla Söderköping.
Jag hoppas det.
Men det märks inte.
Jag såg ingen glädje. Jag såg inte en tjej som lever sitt drömliv.
Jag kan ha fel. Hon kan vara väldigt trött på journalister efter alla år.
Jag var där en kvart. Jag var inte speciellt jobbig. Jag brukar inte vara det.

Men hon lever sitt drömliv.
Och jag mitt.

Personalen på Ica i Rimforsa hade lite bråttom...

Jag blir tagen av hennes drivkraft..

Vi träffades på ett fik i Norrköping.
Hon är bara 22 år.
Fata Mujcinovic kom till Sverige som 16-åring.
Hon kom från Bosnien tillsammans med två yngre bröder, sin mamma och pappa.
Hennes föräldrar skilde sig i samma veva.
Jag blir tagen av hennes drivkraft, hennes mogna livssyn.
Tjejen är bara 22 år.
Tanken slår mig hela tiden under intervjun.
Fata talar fem språk flytande.
Hon skötte det mesta därhemma när mamman inte var där.
Hon såg till att bröderna fick mat, hade rena kläder till skolan.
Samtidigt lärde hon sig svenska, skötte kontakter med myndigheterna, och gick ut It-gymnasiet med höga betyg.
På tre år!
Anledningen till att jag träffar Fata är att hon är Sveriges yngsta redaktör för en nättidning.
En nättidning för unga mammor.
Det kommer liksom i skuggan.
Hon hade precis lämnat sin son på dagis.
Jag är inte förvånad.
Den tjejen vet vad hon vill. Och hon är smart.
Ruskigt smart.

www.ungmamma.com

Pappas sötklutt...

Vi träffas, snackar skit över en öl...

Ölprovning. Bara farsan och jag.
Ett gäng öl och ett formulär.
Sötma, beska, eftersmak och helhetsintryck.
Det tog exakt 3.45 minuter.
Farsan var seriös och antecknade.
Jag trodde han skojade. Det är inte vår grej.
Farsan och jag är smidda ur samma form.
Vi skiter i detaljerna.
Vi tycker om öl. Punkt.
Lager, ale, port....jäsp.
Farsan köper den billigaste ölen på Systemet.
Jag går på Spendrups.
Vi är ganska enkla, farsan och jag.
Vi träffas, snackar skit över en öl.
Det är gott nog för oss.

Fyllefilter på Facebook...

Det är bara att acceptera.
De sociala nätverken är en del av våra liv.
Lika givet som när färg-tv:n blev var mans egendom i början av 1970-talet.
Men det finns en liten skillnad.
Du kan ta fredagsölen och ha dina åsikter framför tv:n och leverera mer eller mindre smarta citat. Den närmsta kretsen i tv-soffan är vana, eller tar lätt på dina kommentarer.
Men på Facebook däremot, är du inte så anonym.
Med ett par pilsner, eller en halv flaska vin i kroppen, släpper du filtret.
Filtret som tar bort de där tankarna som du egentligen borde hålla för dig själv.
Ibland blir det bra, ibland mindre bra.
IQ, systerbolag till Systembolaget, har skapat ett fyllefilter.
Du måste göra ett motoriskt test innan du får leverera en Facebook-status.
Jag gjorde testet på kontorstid. Inga problem.
Jag klarar det med öl i kroppen också.
Men det ger en vink.
En vink om att inte överskatta sin förmåga där ute på nätet.
För du kommer aldrig ifrån, att alkohol gör dig inte smartare precis.

Vill du göra testet?
Gå in på:
www.fyllefilter.se

Då kan jag sova middag på jobbet...

Sökes: Målmedveten receptionsspecialist.
Jasså?
Vilken utbildning har dom gått?
Slog upp tidnigen och roades av yrkeskategorier som eftersöks.
Eller gruppträningskoordinator.
Vad fan gör en sån?
Bussförare. Okej, jag fattar. De kör buss.
Sanitetstekniker städar toaletter, har jag lärt mig.
Varför måste så många yrken ha så diffusa titlar?
Kanske för att det ska vara omöjligt att kolla vad de gör.
Och om de verkligen förtjänar lönen.
Jag må vara en smula trög.
Jag har själv bara haft yrken som är konkreta.
Jaha, du är journalist?
Du skriver i tidningen va?
Ja, hur visste du?
Nästa gång jag byter yrke ska jag ha en abstrakt titel.
Vad sägs om kognitionskoordinator?
Då kan jag sova middag på jobbet.
Det vore nåt.

Man tackar...

Jag börjar kunna det här...

Klockan är 10.54. Söndag.
Vi slår på tv:n i sovrummet.
Nyhetsmorgon i TV4.
Det blev lite overkligt, för Lisa och jag är klara för idag.
När du låg och sov sött hade vi avverkat halva vår dag.
Vi hade två motståndare idag.
Den ena är Lisas magont. Det skapar oro och kaos.
Hon vill bli av med dagen. Värktabletten, vi hoppas på den.
Lisa var orolig redan på morgonens biltur. Hon slet av sig bältet och slog sig själv i ansiktet.
Jag fick några snytingar också. Magsmärtorna tog över.
Den andra motståndaren är vintertiden.
Vi fick en timme till att slå ihjäl. Tack för den.
Vi har dock jobbat oss upp för backen. Vi är på toppen och rullar nerför.
Lisa är glad, värktabletten har gjort sitt, och vi rullar på.
De tio timmar som återstår kommer att innehålla mer.
Jag vet det.
Jag börjar kunna det här...

Jag skulle ljuga om jag sa att det var en enkel match...

Lisa skulle åka till Mia i Söderköping.
Det handlar om avlastning för en familj med en autistisk dotter.
LSS-människorna i Söderköping gör ett fantastiskt jobb.
De hittar en kanontjej, för att försöka underlätta vår tillvaro.
De gör det med känsla och engagemang, som jag inte trodde var möjligt.
Mia är helt underbar.
Jag lämnade 10.00.
Cinas sms avslöjade ångest. Hur går det? Jag är orolig...
Mia är helt perfekt för Lisa, men det handlar inte om det.
Lisa är svår.
Lisa tycker inte om förändringar.
Jag fick hämta Lisa innan utsatt tid.
Jag stod standby.
Det är så det är att vara förälder till en autistisk dotter.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var en enkel match...

Samma skit snurrar runt...

Jag såg Cirkus Möller på tv.
Vilket jävla skräp.
En dålig, låg och pinsam immitation av den stackars östgötabonden.
Resten höll samma brist på kvalitet.
Jag vet inte om det har med min ålder att göra.
Men just nu känns det som om samma skit snurrar runt.
Fredags -och lördagsunderhållning på tv.
Ja ,tjena.
Jag hade hoppats på att slippa droppa mina favoritprogram.
Jag hade hoppats på att slippa säga att Agenda, Uppdrag granskning, Aktuellt och möjligtvis Korrespdenterna får mig att slå på tv:n.
Jodå, Idol funkar och CSI och House och The Mentalist och Antikrundan.
Men sen är det stopp.
Om det är värt många hundralappar i månaden?
Knappast.

"De vill bara bli accepterade...."

Du har säkert sett det på Facebook.
"De vill inte bli friska, de vill bli accepterade för de dom är."
Det borde vara självklart för alla. Det är inte det.
Det handlar om de där människorna, som du ibland tittar bort när du ser.
Det handlar om de där människorna som är förståndshandikappade.
De valde inte att bli förståndshandikappade.
Men de gör det bra.
-Jag älskar att jobba med dom. De är så omedelbara.
Orden kommer från Gunilla i övre medelåldern.
Hon har varit med. Hon vet vad hon pratar om.
Orden väger tungt.
Och jag håller med, eftersom jag har en dotter som är omedelbar.
Det finns ingen falskhet, det är rakt på.
En bristvara ibland, bland vanliga människor.
För inte så länge sedan blev de inlåsta och drogade.
Det är en annan tid nu. Jag är glad för det.
För de har så mycket att lära oss vanliga människor...

Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg...

Jag har trasiga minnen från dansbandsmusikens ungdom.
Morsan och farsans LP-skivor med Flamingokvintetten i 80-talets Klockaretorpet gav mig utslag, bokstavligt talat.
Inget ont om morsan och farsan.
Inget ont om Flamingokvintetten, men det var musik som fick mig illamående.
I lördags hade jag ett uppdrag. Att ta bilder på Dansbandskampen.
Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg.
Det blev inte så.
Med fotouppdraget genomfört och en kall öl i magen hörde jag Winnerbäcks "Kom ihåg mig" i dansbandsversion.
Innan jag ens hade tänkt klart stod jag där på dansgolvet.
Jag var noga med att poängtera min uduglighet för mina mer eller mindre frivilliga danspartners.
Jag tror det var smart, för jag fick en del värdefulla tips under kvällen.
Jag fick till och med några: Så dålig var du ju inte.
Jag ska inte analysera sanningshalten i de orden, men de fick mig att hålla mig kvar på dansgolvet.
Och jag fick faktiskt en kick nånstans där i en buggsnurr.
Häftigt.
Jag är öppen för mer.

Tricken är kult...och väcker minnen...

Det är 30 år sedan spårvagnarna nådde en ny stadsdel i Norrköping.
Jävlar! Ja, jag tänkte så.
Förra gången var 1980 och stadsdelen var Klockaretorpet.
Jag var 12 år och hade flyttat in i ett sprillans nytt radhus.
I en sprillans ny stadsdel.
Jag stod där och kollade invigningen av den nya dragningen.
Idag bevakade jag nästa steg, 30 år senare, i bild och text.
Den här gången som journalist.
Den här gången i Hageby, där jag föddes.
Men jag vill tillbaka till barndomens Klockaretorpet och den lille grabbens tid.
Åtminstone i den här texten.
"Vi tar tricken till stan!"
Hur många gånger sa vi inte det?
Blöje (han hatar mig för att jag skriver hans smeknamn) och jag ,tog tricken tusentals gånger till stan. Vi hade inget ärende, vi hade inget mål.
Bara: "Vi tar tricken till stan".
Det är nostalgi. Det finns så många minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det.
Men det blir en annan gång.
Spårvagnen är en given del i min uppväxt.
Som luften jag andades.
Som hyssen i Klockaretorpet.
Som att våren kommer igen.
Om 30 år skriver en journalist om hur han sulade efter spårvagnen i Hageby som tolvåring.
Jag blir den första att läsa.
Jag blir den första att minnas.
Minnas en barndom med bus som drivkraft.

Ett stolt leende besvarade min fråga...

Vi har laddat batterierna på varsitt håll ett par dagar.
Det var ett kärt återseende.
Vi behövde inte prata om vår jobbiga helg.
Det var glädje igen.
Och integritet.
Jag har hjälpt Lisa att klä på sig i 15 år.
Efter badet slet hon pyamasen ur mina händer och klädde på sig själv.
Hon stötte bort mig med en bestämd knuff och log.
-Kan du själv? frågade jag.
Ett stolt leende besvarade min fråga.
Hon har blivit stor. Det är lätt att glömma bort.
Det är ett fantastiskt stort steg i rätt riktning.
Alla har rätt att att testa vingarna och flyga på egen hand.
En del flyger snabbt.
Andra behöver längre startbana.
Men snart flyger Lisa själv.
På sitt sätt.

Kärleken till sitt barn är alltid störst...

Lördagen var svår.
Lilltjejen somnade trots allt i balans.
Tiden gick långsamt och blev vår motståndare.
Men till slut, efter oro, hormoner och en stor portion kärlek, kom så vilan.
Vilan för en autistisk tjej som brottas med autismen och sina tonårshormoner.
Det är en fight på hög nivå. En fight med hög riskfaktor.
En fight som genom tur och skicklighet landar med en okej skadelista.
Vilan för en pappa, som måste fixa sisådär en 15 timmar till innan helgen är över.
Situationen kräver kreativitet.
Jag har blivit en mästare på det.
Läsa av, justera, invänta...hämta kraft och behålla lugnet.
Varje sekund, varje minut i 15 timmar.
Taktiken har funkat, så här långt....
Det är bara åtta timmar kvar nu.
Arbetsmiljöverket skulle slå bakut.

Men lagar och regler står sig slätt i den här världen.

Kärleken till sitt barn är alltid störst...

Jag tar vilken utmaning som helst...

Det är en balansgång.
Hela livet är en balansgång.
Jag tror att alla har ett behov av att berätta.
Just nu är det tufft att vara pappa till ett autistiskt barn.
Jag hade skrivit spaltmeter i min dagbok, men jag har ingen.
Så jag skriver här.
Jag skriver här för att jag vet att många som läser min blogg känner igen sig.
De vet vad jag pratar om. För de är i samma situation.
Ni andra får läsa om ni vill. Det kanske ger er perspektiv.

Varje sekund de senaste dagarna har varit en väntan på kaos.
Det blir många miljoner sekunder.
Lisa är i obalans, och då snackar vi obalans.
En kaffekopp gick i bitar, två symaskiner åkte i golvet, en tavla demolerades.
Jag fick allt löst kastat på mig.
Lisa slog och klöste mig i ansiktet med full kraft.
Blodet fick Lisa att stanna upp, en liten stund.
Sedan full kraft igen, sedan tårar och förtvivlan.
-Pappa ledsen?
Några minuter av lugn...
Det är svårt att hantera, jag vet inget svårare.

Det gäller att behålla lugnet.
Ingen kan ta över.

Det kostar kraft. Men det ger också kraft.
Det ger en insikt....
...att ingenting är omöjligt i den vanliga världen.
Jag tar vilken utmaning som helst.
Du har mitt ord på det.

Att bli placerad i det manliga facket...

Jag ramlade runt lite bland bloggarna jag följer...
och möttes av "Manliga journalisters älskningsfråga" på Mia Skäringers blogg.
"Det går ju bra för dig nu! Men du hade det tufft när du var liten. Är det här din revansch?"
Jag vet att det var min intervju hon syftade på och jag fårstår att jag inte är den enda manliga journalisten som ställer den frågan.
Okej, ska jag be om ursäkt för att jag undrade just det?
Ska jag be om ursäkt för att manliga journalister undrar just det?
Ska jag be om ursäkt för att jag är man...och journalist?
Just den frågan var en av många till Mia Skäringer, som är en tjej som imponerar på mig och många andra.
Just den frågan var intressant för mig, och kanske några till.
Inte för att gotta sig i en tuff barndom.
Många har haft en tuff barndom.
Men inte alla hittar bekräftelse senare i livet.
Långt ifrån alla får nånsin ett kvitto på att de betyder något.
Min fråga letade just det svaret.
Får du en bekräftelse av din enorma framgång?
Ditt svar på den frågan var ett tveklöst ja!
Jag förstår att du inte gillar ordet revansch, Mia.
Ta det som du vill, men det finns inget, absolut inget, illa menat i den frågan.

Snarare en nyfikenhet på hur man kan resa sig från en tuff period i livet...

Jag ser två oroliga ögon...

En lång bra autistisk period är över.
Det går aldrig att njuta fullt ut.
Det går aldrig att dra en lättnadens suck.
Det går aldrig att säga, att nu är det över.
För det kommer alltid tillbaka.
I onsdags kväll slet Lisa ner en innedörr.
Jag begriper inte hur det går till.
Det är starka krafter när tjejen är i obalans.
Samma kväll åkte halva hennes säng i bitar.
Jag återställde ordningen igår när Lisa var på kortis.
Vi har en helg framför oss.
Jag ser två oroliga ögon.
Jag vet inte hur helgen slutar...

Hur skön som helst

Hon håller på att spela in nya avsnitt av underbara Solsidan.
Samtidigt drar hon fulla hus med sin föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst".
Jag fick en telefonintervju med Mia Skäringer idag på förmiddagen.
Hon satt på tåget från Stockholm på väg hem till familjen i Göteborg.
Jag gillar Mia Skäringer, vem gör inte det?
Hon tar sin framgång med ro och med en stor portion ödmjukhet.
- Jag har tur. Det jag gör, spelar på min sårbarhet, ligger i tiden. Vi människor har ett jättestort behov av att känna igen oss i vårt tillkortakommande, säger hon.
Hon är inte bara en fantastisk skådespelare, hon är grym på att skriva.
-Jag älskar att skriva min blogg i dagboksform, och så får jag betalt också, säger hon.

Följ hennes blogg här:

blogg.yourlife.nu/avig-maria/

Hon är bäst på att sortera tidningar...

Tidningen Extra Östergötland låg där bredvid Lisa.
Hon jobbar med tidningar, sa fröken Anki.
Jag frågade om Lisa har lärt sig skillnaden mellan rubrik, ingress och brödtext.
-Absolut, sa Anki och log.
-Lisa sorterar olika tidningar efter färg och storlek, fortsatte hon.
Jag blev glad.
Lisa och jag har samma jobb.
Hon går i pappas fotspår.
Jag skriver i tidningen som hon lägger i högar.
Vi utvecklas båda två.
Lisa blir en fena på att sortera och jag blir förhoppningsvis vassare i mitt skrivande.
Men en sak är säker.
Min bedrift är medioker, på gränsen till alldaglig.
Lisas bedrift däremot, är unik.
Hon har autism.
Det mest komplexa handikappet, enligt experterna.
Att sortera tidningar blir därmed en större bedrift än min bästa artikel, om då frågar mig.

Jag tillåter mig att bli rätt stolt över min dotter.
Hon är bäst på att sortera tidningar...
Det är stort.

Foto: Thron Ullberg

Alla får ligga...

-Jag är en rastlös jävel. En kombination mellan ett stort intresse för det jag gör och Asperger.
Orden kommer från Henrik Fexeus.
Han som gjorde Hjärnstorm i SVT.
Han som skriver på sin fjärde bok, har en serie i Kunskapskanalen och är fullbokad som föreläsare.
Svaret kom när jag frågade hur han har hunnit med så mycket på 39 år.
-Jag är en rastlös jävel.
-Jag kan komma på mig själv när jag ser en film, säger han. Kan jag inte göra något vettigare, frågar sig tankeläsaren och manipulatören.
Jag känner igen mig själv.
Jag är precis likadan. Jag har nog aldrig sett klart en film.
Jo, några gånger på bio, förresten.
Jag har nog samma diagnos som Henrik, eller nåt.
Hursomhelst, det var trevligt att få en pratstund med grabben som ska lura upp sin publik på Skandiateatern på torsdag.

Jag hade gärna varit där.

Höst!

Foto: Morgan Nillson

Det är repig rockröst, och scennärvaro som får vem som helst avundsjuk...

Högra flanken stod upp.
Tyrol, fredag kväll.
Han är 68 år. Bara en sån sak.
Jerry Williams har varit med ett tag, det märks.
Det inger respekt.
Det är gitarrsolon och show på hög nivå.
Det är repig rockröst, och scennärvaro som får vem som helst avundsjuk.
Han rör sig som en tonåring på scenen.
Erik Fernström, han heter så, gjorde en snygg grej.
Han gjorde ett klädbyte.
Han undrade varför Lena PH alltid byter kläder utanför scenen.
Jerka bytte till gul kavaj, mitt på scenen till stort jubel.
Det är rock.
Det är gubbrock.
Det är inte min musikgeneration, men jag njuter av varje sekund.
Tack för uppvisningen, Jerka!

Han tog till ett desperat knep...

Redaktionen fick ett mejl från en gymnasieelev.
Han var arg för att hans lärare hade spelat in ljudet från en lektion.
Eleverna var stökiga, och läraren tog till ett desperat knep.
Läraren hade också skämtat om att inspelningen skulle användas på utvecklingssamtalen.
Klassen var i uppror och letade febrilt på nätet efter orden som kunde ge dem rätt.
Jag fick uppdraget av min nyhetschef:
-Snacka med grabben, läraren och rektorn.
-Ta reda på vad som gäller också, om något olagligt har skett.
No problem, tänkte jag och fick tag i alla jag ville ha tag i.
Sist fick jag tag i läraren.
Då hade jag redan pratat med Skolverket och Datainspektionen.
Jag visste att läraren hade gjort ett misstag.
Han hade inte gett eleverna chans till samtycke av inspelningen.
Han var lite orolig när jag ringde upp.
Jag fick dåligt samvete när jag hörde hans tystnad i luren.
Men det gick över.

Jag har också kämpat med stökiga elever.
Jag har också känt maktlöshet i lärarrollen.

Men nu gör jag mitt jobb som journalist och han gör sitt som lärare.

Det får räcka så.

Foto: Angelica Forsberg

En stor upplevelse för en liten reporter...

Ules Wille drog mig i full fart på upploppet på Mantorptravet.
Han är sju år och benäms som svenskt varmblod.
En ståtlig travhäst, blev min första kontakt med travsporten.
Han tävlar inte längre.
-Han är för nervös, berättade travinstruktören Cecilia Fahlén.
Ja tjena.
En nervös kusk och en nervöst travhäst på 450 kilo.
Inledningen kunde ha varit bättre när jag tog på mig de gula glasögonen.
Lugna Maria, blev min trygghet dock.
Hennes lugn bakom min rygg i sulkyn räddade upplevelsen.
Jag hade fått tydliga instruktioner hur jag skulle tygla krafterna med hjälp
av tömmarna.
-Nu kan du släppa lite, sa Maria på upploppet.
Ules Wille drog på och muskelpaketet var mäktigt att skåda, sådär strax bakom.
Jag hade allt i mina händer liksom.
Vinden slet tag i kinderna och måltornet skymtade i ögonvrån.

Jag har åkt motorcykel i 200.
Jag har åkt stridsflygplan i 600.

Men det här var nåt annat.
Det var stort.
En stor upplevelse för en liten reporter.

Tack!

"Det finns inga homosexuella muslimer"

Såg vinjetten "Homosexuella muslimer" på SVT:s programtablå, och log en smula.
Vinjetten tog mig sådär tio år tillbaka i tiden till ett klassrum.
Jag undervisade i sexualkunskap.
Mest för att ingen annan ville eller vågade, tror jag.
-Det finns inga homosexuella muslimer, sa grabben i sexan.
Han hade suttit och viftat med handen redan innan lektionen hade börjat.
Det kom lite oväntat. Jag log en smula och svarade: Jasså, gör det inte?
Jag hann inte ens bemöta frågeställningen innan han berättade att han inte får vara med
på sexualundervisning på grund av sin religion.
Han försvann ut genom dörren.
Jag hade velat berätta att tio procent av alla människor är homosexuella.
Jag hade velat berätta att det alltid har varit så.
Men jag fick inte tillfälle.
Och, förresten, varför skulle jag säga så?
Jag är inte så säker på att vi bär på samma sanning.
Det handlar om religion, och där har jag inte tillräckligt kunnande.
Lärare har inte det. Eller jo, en del förstås.
Däremot har lärarna dåliga verktyg att bemöta den här typen av frågeställningar.

Jag behöver inte fundera över det längre...

Jag kan mest le åt att det inte finns några homosexuella muslimer...

Jag är hennes största beundrare...

Vi skulle hälsa på hönorna, mormor och morfar och kusinerna i Labbemåla.
Det var länge sedan nu.
Lisa har känt sig osäker och tyngd av prestationsångest.
Hon har inte klarat av det på ett tag. Men nu var hon redo.
Små varma svettiga händer i bilen vittnade om att det kändes lite spänt.
Vi mellanlandade i Linköping för en kunglig meny På Mc Donalds.
Bilen ville inte gå igång.
Det var ingen bra tajming.
Jag ringde efter Cina som kom med startkablar.
Det tog 30 minuter.
30 minuter som kunde ha blivit kaos.
Lisa var lugn. Jag var lugn.
Vi visste att vi skulle fixa det.
Vi skojade och busade för att fördriva tiden.
Lisa överträffade sig själv.
Hon har blivit stor.
Hon kan hantera stress nu...
...mycket bättre än tidigare.
Som ett resultat av hårt arbete på skola och kortis.
Som ett resultat av mycket kärlek till den lilla tjejen.
Som ett resultat av vilja från den lilla tjejen.

En vilja att passa in, i en för henne, konstig värld.

Jag är hennes största beundrare.

Hon är fantastisk.

Hon gjorde det snyggt...

Titti Schultz gästade Norrköping med Rix FM på fredagseftermiddagen.
Hon gillar inte strumpor i sandaler, men vem tycker att det är snyggt?
-Norrköping förtjyyyven, ropar hon i direktsändning utanför Hageby Centrum.
Jag gillar Titti Schultz.
Hon känns naturlig och döljer inte sin präktighet.
Det kanske är det som gör henne så spännande, i denna värld av människor
som gärna blottar allt.
Jag gillar hennes spontanitet, och virrighet.
I radion får vi bilden av en rök-och spritfri tjej som gärna har lampan släckt
i sänghalmen.
Jag träffade den 38-åriga tjejen i Halmstad för några somrar sedan.
På Mc Donalds sådär vid två-hugget på natten stod hon där.
Lagom rund om fötterna och höll låda för sina kollegor.
Hon var på kalashumör och höll show för alla matgäster.
Det var roligt att se den pryda tjejen släppa loss.
Hon gjorde det snyggt.
Jag gillar Titti Schultz.

Den stora skillnaden...

" Den stora skillnaden mellan belåtna människor
och missbelåtna människor är att belåtna människor
för det mesta bedömer sitt eget beteende
och förbättrar det de gör, medan missbelåtna människor
för det mesta bedömer andras beteende
och använder sin tid till att kritisera, klaga och
anmärka för att få andra att förbättra det de gör."

William Glasser

Det är en svår balansgång...

Vi skrev om Paulinas fruktansvärda upplevelser när hon såldes som sexslav.
Det är svåra saker att prata om, svåra upplevelser att bearbeta.
Paulina har valt att gå ut och berätta så här tio år efter.
Jag träffade henne igår och berättade hennes historia.
En historia som berör.
Jag frågade två gånger om hon ville gå ut med namn och bild.
Jag fick ett tveklöst ja båda gångerna.
Det blev lite "smaskigt", skrev hon i ett mejl till mig när hon såg sig själv i tidningen.
Jag förstår hennes reaktion.
Det är en svår balansgång.
Hon berättar och jag skriver.
Jag skriver exakt det hon säger.
Det är lätt att tro att journalisten inte har något hjärta och gottar sig i det "smaskiga".
Det kan lätt tolkas så när man ser rubrikerna.
Paulina hade ingen arg ton i mejlet.
Hon skrev att jag gärna fick höra av mig igen och följa upp arbetet.
Arbetet med att hindra att fler tjejer hamnar i samma situation som Paulina.
Jag gör gärna det.

För om jag kan göra nåt, för att hindra bara ett enda övergrepp, så står jag först i kön.

"Jag var som en sexfånge under hot"

Jag träffade Sara idag. Hon är 31 år, är gift och har två barn.

Hon ser ut som en vanlig mamma, men hon bär på hemska upplevelser.

När hon var 22 år träffade hon en elva år äldre man och inledde ett förhållande.

Ett förhållande som skulle sluta som en mardröm.

Helvetet pågick i fyra månader

Jag blev alldeles matt efter intervjun.

Jag liksom såg mig själv sjunka ihop.

Sjunka ihop och känna en skam över att vara man på nåt sätt.

Här är ett uttdrag ur hennes berättelse:

"Jag var som en sexfånge under hot. Det dök upp män i lägenheten som jag skulle ha sex med.

Det var män från alla samhällsklasser. Några var gifta och hade barn.

Männen var mellan 20 och 70 år. Min pojkvän letade upp dem på nätet.

Sedan tog han betalt för att de fick ha sex med mig.

Någon gång var det sju män samtidigt."

Sara känner sig mogen att gå ut och berätta.

Hon blir stark av det.

Som en revansch på nåt sätt, säger hon.

Fotnot: Mannen dömdes till 14 års fängelse

Jag undrar, finns det såna människor?

Honkatten Melissa, två år, söker nytt hem.
Det är extremt många katter som är dumpade i höst, säger föreståndaren på katthemmet.
Det är fullt i alla burar och de som jobbar där har lika många övergivna katter hemma.
De gör det för djurens bästa.
De tar hand om katter som har placerats i en kartong utanför dörren.
De tar hand om katter som har kastats ned i sopnedkast.
Jag blir smått chockad när jag hör orden.
Jag undrar, finns det såna människor?
Ja, tydligen.
-Det är tyvärr vanligt, säger en av frivilligarbetarna på katthemmet.

-Gå in i burarna och fota om du vill. Jag måste ta hand om en omplaceringskatt, sa hon och stängde dörren bakom mig.
När jag öppnade buren smet tre katter ut, snabbare än jag hann blinka.
Shit, tänkte jag och fick tag i två av dem direkt.
Men den tredje, Melissa, var allt annat än sammarbetsvillig.
Jag kröp på knä och försökte locka fram henne från sitt gömställe.
Pinsamt, pinsamt, var ordet som for genom huvudet.
I samma sekund som jag fick in Melissa kom så personalen.
Går det bra, frågade hon?
Oh ja, svarade jag.

Du är en av 300 unika människor som återkommer..

Jag träffade Inger i går.
Det var tio år sedan jag träffade henne.
Det var ett trevligt samtal. Vi hade mycket att prata om.
Känner du igen mig? frågade hon.
Klart jag gör, svarade jag.
-Jag läser din blogg, sa hon.
Efter vårt samtal slog mig tanken...
...jag ser siffror på räknaren.
...jag ser att många läser bloggen.
Det är otroligt glädjande, men skrämmande på ett sätt.
För som bloggare, är du inte bättre än ditt senaste inlägg, om du frågar mig.
Men jag ser siffrorna och jag lärde mig att räkna i skolan.
Det är 300 unika människor som läser varje inlägg på min blogg.
Du är en av dem.
Jag är otroligt tacksam för att du läser.
Det inspirerar.
Min bloggkollega Angelica, kommenderar kommentarstvång på sin blogg.
Jag vill inte gå så långt.
Men som bloggare, journalist och människa blir man ändå nyfiken.
Nyfiken på vem som läser och följer bloggen.
Så du får gärna kommentera inläggen när du känner för det.
Säg ifrån om jag går för lång.
Säg ifrån om du tycker jag snackar skit.
Säg till om du gillar det jag skriver.

För när det är så många som läser, känner jag ett ansvar.
Ett ansvar att leverera.
Jag själv kommer att skriva, så länge inspirationen finns.

Jag hoppas att du fortsätter att läsa.
Det ger nödvändigt bränsle till inspirationen.

Kram från mig!

Nej, jag gör som skottarna själva...

Norrköpings brandstation, fredag kväll.
Det var brandmän, ambulansförare, lärare och annat löst folk.
Det var ett trettiotal män och fem kvinnor.
Whiskykungen Douglas, en föredetta flygvapenmajor, guidade genom whiskyns historia.
Framför oss, sju olika sorter av livets vatten, lagrade på ekfat.
Jag var ingen whiskeykille innan.
Jag är det inte nu heller.
Men jag lärde mig ett par saker. Det är skillnad på skit och pannkaka.
Famous Grouse, är ren sprit med karamellfärg, och smakar just så.
Den rökiga 10-åriga Talisker, var godast.
Det jag tar med mig så här dagen efter, är ändå en miljöaspekt.
Det går åt åtta deciliter olja att framställa en liter fin whiskey.
Och så himla gott är det inte.
Nej, jag gör som skottarna själva.
Jag dricker hellre öl.

Det är stort att tänka tankarna...

Orden kom hem i ett brev.
Bokstäverna, skrivna med bläck, var speciella.
Inte bara för att texten var ovanligt välskriven.
Det var innehållet som förmedlade känsla och kärlek.
Det är stort att tänka tankarna.
Det är ännu större att fatta pennan och ge uttryck för tankarna.

Jag kommenterar inte brevet. Det behövs inte.
Jag kan bara säga tack.

Tack för underbara ord.

Jag har fått ett erbjudande om ett nytt jobb som jag tackat ja till.
Jag har trivts mycket bra här.
En speciell sorg känner jag inför avslutet med Lisa.
Vi har kommit varandra mycket nära efter ett par års kämpande.
Jag är oerhört tacksam att Lisa accepterat mig och låtit mig lära känna henne.
Hon har lärt mig massor och det har varit en förmån att få jobba med denna underbara tjej!
Jag kommer med spänning följa henne på Skimmer
och önskar henne all lycka genom livet!

/Alexandra

....även för en seg grabb som jag...

17.16 onsdag eftermiddag.
Lisa, med en heldag i skolan bakom sig.
Jag, med ytterligare en dag, i journalistens värld bakom mig.
Stekt blev temat.
Jag skalade potatis medan Lisa yrde omkring i huset.
Humöret var på topp, men utforskarfaktorn ännu högre.
Kniven gjorde snabbt fina delar av potatisen.
Bacon delades, ägg letades fram.
Lisa utforskade, men ljuden därborta lovade gott.
Potatisen klar, Lisa ivrig.
MAT!
Hon äter potatisen i samma takt som bacon och ägg blir färdigt.
MAT!
Lisa älskar mat.
Bad, skriker Lisa, med sista tuggan i munnen.
Jag duschar och rakar mig medan badkarsvattnet letar sig mot kanten.
Lisa sitter nöjd och leker med löddret.
Rakbladen skär fint och jag hinner precis innan vattnet rinner ut på badrumsgolvet.
Lisa glad, och sekunderna är på vår sida.
Och det är då jag blir lite glad över alltings ordning.
Jag når inte tjejers nivå vad det gäller simultankapacitet.
Jag har generna emot mig.
Men fan vet om jag inte är på god väg.

Övning ger färdighet, även för en seg grabb som jag...

Han själv, blåare än en sommarhimmel i juli, gjorde ett tjänstefel...

Det är spänning i luften.
Om några timmar vet vi vilka som ska styra Sverige.
Jag är egentligen måttligt intresserad.
För min slutsats är, att det skiljer inte så mycket mellan partierna.
Så det blir nog bra, oavsett vinnare ikväll.

Jag minns valet när jag gick i nian, för ungefär 100 år sedan.
Då slukade jag allt. Läste varje rad, lyssnade på varje debatt.
Jag hade en given favorit i Olof Palme.
Inte nödvändigtvis för hans åsikter i alla lägen.
Men för mig framstod han som den ultimata ledaren och en smart kraft, med glimten i ögat.
Min lärare i samhällskunskap gillade inte min knapp på bröstet.
En knapp med Palmes porträtt.
Jag var en ifrågasättare redan då.
Min lärare gjorde allt han kunde för att omvända mig.
Han själv, blåare än en en sommarhimmel i juli, gjorde ett tjänstefel.
Jag visste redan då att man som lärare inte får påverka elever politiskt.
Jag sa inget om det, utan var sådär lagom obstinat och pekade på min knapp.
Jag fick ändå min 5:a i samhällskunskap. /För yngre läsare betyder 5 MVG...;-)
Jag vet inte om det säger mest om mig, eller om honom. Skiter i vilket.

Idag är min färg orange.
En blandning mellan Rött och gult.

En blandning mellan medmänsklighet och miljötänk.
En blandning mellan Sahlin och Wetterstrand.

Hoppas ni har gjort rätt val därute.

Tjip!

Som bara en stolt pappa kan...

Kan inte låta bli att bli lite stolt.
Linnea har spelat fotboll sedan hon var sex år.
Jag lovade mig själv att inte trycka på.
Jag lovade mig själv att inte bli en sån där pappa som lägger förväntan på sin dotter.
Ansvaret för min egna fotbollskarriär som slogs i spillror, den får jag leva med själv.
Jag kommer aldrig att tvinga nån till nåt. Och definitivt inte min dotter.
Linnea njuter av timmarna på fotbollsplanen.
Jag är glad för det.
Gladare än nån förstår.
Men när Linnea inte tycker det är roligt längre, då ska hon sluta.
Hon är en teatertjej. Hon har börjat i en dramagrupp.
Det är hennes grej. Jag vet det.

Gå på din magkänsla. Gör det som är roligt.
Det är det bästa jag kan skicka med lilltjejen.

Linnea gör valet och jag kan bara stå där och stötta.
Som bara en stolt pappa kan.

När vi helt plötsligt får se lite mänskliga egenskaper.

Jag kräks på politik nu.
Jag börjar där.
Men jag fick ett tv-ögonblick igår som jag uppskattar mycket.
TV4 lät våra toppolitiker från de två blocken berömma varandra under 15 sekunder.
Jihde var ivrig som en liten unge.
-Det här har jag väntat på, sa han och lyste som en fyraåring på julafton.
Det var ett drag i min smak.
För vem är inte trött på politiker som kastar skit på varandra?
Vem är inte trött på att få reda på vem som hade minsta bilen i sandlådan.
Ja, det är just sandlådan som kommer upp i mina tankar så här i valspurten.
Men nu skapade TV4 ett magiskt ögonblick.
Beröm varandra i 15 sekunder!
Det skruvade sig i leden.
Men.
Det blev underhållning på hög nivå.
Reinfeldt visade ett leende som jag inte sett på länge.
Sahlin undrade varför ingen fick berömma Reinfeldt.
Det är då det blir roligt och intressant.
När vi helt plötsligt får se lite mänskliga egenskaper.

På söndag får de stackarna rast.

Antingen som vinnare, eller som förlorare...

En vanlig onsdag som känns som fest...

Jag gick igenom de tomma klassrummen.
Klockan närmade sig 17.
Skolan låg öde och tyst.
Jag hörde ett busigt skratt från skolköket. Ett skratt jag känner igen.
Ett skratt som säger så mycket.
-Lisa mår bra idag, sa Anki.
Det är skön musik för en pappa som kommer från en lång arbetsdag.
Det betyder att det blir en bra kväll.
Det betyder att jag bara behöver vara pappa. Som alla andra pappor. Nästan.
Farfar kom in i köket.
Lisa och Linnea dansade. Det var skratt och skön stämning.
Farfar är van att det råder kaos här hemma.
Han har sett jobbiga stunder.
När autismen visar sin svåraste sida.
-Jag måste stanna och titta, sa han och lutade sig mot diskbänken.
Det betyder att han är smått chockad, men njuter av varje sekund.
Det är glädje, på gränsen till lycka.
Det är en vanlig onsdagskväll, men vardagen blir till fest på nått sätt.
Vi firar med chips.

Lisa vill ha det så.

En ny fågelart har hittats...

Händelsen väcker insikten om att livet är skört...

Olycksplatsen låg öde i duggregnet.
Det nedtryckta gräset bredvid banvallen vittnade om stora räddningsinsatser.
Det har gått 12 timmar sedan ett X2000-tåg rammade en traktorgrävare.
18 personer fördes till sjukhus.
Långt fler tar med sig ett traumatiskt minne genom livet.
Den 22-åriga grabben kämpade i fem minuter för att få bort sin maskin från spåret.
Jag kan bara föreställa mig hur hans tankar plågades i panik.
Sen gick det fort.
Grävaren fastnade i loket och studsade mot vagnarna.
I en av vagnarna satt en 24-årig tjej.
Hon avled på sjukhuset i kväll.
Tankarna går till alla som upplevde en mardröm igår kväll nära Kimstad tågstation. Tankarna går till två föräldrar som har förlorat sin dotter, mitt i livet.

Händelsen väcker insikten om att livet är skört.
Experter kommer att fastslå orsaken till olyckan.
Jag bara hoppas att orsaken beror på ett tekniskt fel.

Det skulle bli så mycket lättare då, i all bedrövelse.

Ränderna går liksom aldrig ur...

Silverryggarna var samlade på en bensinmack i Krokek strax utanför Norrköping.
120 moppefantaster med sina klenoder. Klockan var 10 på lördagsförmiddagen.
Det var Monark, Puch Dakota, DBS och Crescent.
Vi snackar 60-och 70-tal. Gubbarna försöker köra sin ungdom i repris.
De flesta fyllda 50 för länge sen. De gråa håren vittnade om att det var bättre förr.
De som var busigast när det begav sig och körde trimmat, körde trimmat även här. Ränderna går liksom aldrig ur...
Jag själv, junior i sällskapet, njöt av timmarna på östgötska grusvägar.
Det är faktiskt rätt okej att puttra runt i 30 på en Monark från 1963, renoverad till nyskick.
Men det bestående intrycket är nog ändå denna entusiasm...
Är den där kromade listen verkligen original....?
Kom det stora lyset -63, eller var det bara på Stockholmsmodellen...?
Jag är inte där. Jag undrar inte över de frågorna.
Men jag är fascinerad över denna entusiasm...
...oavsett vilken hobby vi pratar om.
Jag älskar fanatism på nåt sätt.
Kanske för att jag själv inte är sån.

Jag vill ha lite av mycket...
...eller vara dålig på lite av varje, som vi brukar säga...

Jag tror det beror på hennes leende...

Cathrine Tibbling tog emot med ett leende.
Hon har precis levererat sitt tredje underverk.
Lilla Lycke, en vecka gammal, låg där och sov så skönt vid ett soligt vardagsrumsfönster.
Cathrine är ett enda leende.
Jag har bara träffat henne tre gånger, tror jag.
Men det känns som om jag känner henne väl.
Jag tror det beror på hennes leende.
Det bjuder in på nåt sätt.
38- åringen har eget företag och är trebarnsmamma.
Det sprudlar av energi och glädje.
Hon är, som av en händelse, expert på skrattets betydelse för vårt välbefinnande.
Det är därför jag träffar henne för en intervju.
Mellan blöjbyten föreläser hon, och två böcker har givts ut, signerade Tibbling.
Båda med glädje, skratt och positivt tänkande som ledord.
Hon är en slags ambassadör för skrattet och leendet.
-Du har mött mig med ett varmt leende varje gång jag har träffat dig, sa jag.
-Är du alltid glad?
-Ha ha, nej det är jag inte, men jag tror det är du som får fram ett leende hos mig, kontrade hon.
Jag blev lite överraskad över svaret.
Jag hann tänka både positivt och negativt över Cathrines oväntade kommentar.
Men inspirerad av en expert på positivt tänkande, gjorde jag snabbt mitt val.
Jag tog det som en komplimang.

"Han är rätt lättlurad, min pappa..."

Vi har haft en bra dag, pappa och jag.
Jag lät honom sova till åtta i morse, tror han behövde det.
Kaffet var ganska okej, och jag snodde en tugga av hans macka när han hämtade tekoppen.
Han är inte så snabb, precis.
Sen åkte vi bil till Kolmården, via Strandvägen.
Det börjar bli lite tjatigt, men pappa tycker att det är en fin väg.
"Titta Lisa, vad vackert när solen glittrar i vattnet", säger han alltid när vi åker där.
Han är lite tokig min pappa, men han är snäll.
Förutsägbar, säger dom. Jag vet inte vad det betyder, men det är säkert bra.
I dag lyssnade vi på Gyllene Tider. Jag känner igen låtarna.
De sjunger om kärlek.
Jag vet vad det betyder. Det är när det pirrar i magen. Det har Victoria lärt mig.
Och jag kan faktiskt säga kärlek. Och älska. Det är fina ord.
När vi kom hem åt vi mellis. Två knäckemackor och en kopp kaffe.
När pappa inte såg, letade jag i kylskåpet.
Jag hittade en Risifrutti. Jag älskar Risifrutti.
Pappa tror att jag inte kan öppna den, men det kan jag.
Han kom till köket när jag nästan hade ätit upp allt, och då var det ju för sent, hi hi...
Jag har varit väldigt lydig idag, men jag ville göra nåt bus. Jag är ju autitisk, säger dom.
Och då är man busig.
Jag kom inte på nåt bättre än att bajsa i blöjan, men det hade ingen effekt.
Pappa bara bytte blöjan och verkade inte bli arg.
Får komma på nåt bättre nästa gång...
Nu är klockan nästan två på eftermiddagen och vi är klara med alla måsten.
Jag har badat och tagit på mig pyjamasen.
Då ligger vi mest i pappas rum. Jag pratar med mina pojkar som bor bredvid...
...och kollar lite på tv.
Pappa ligger där med sin dator i knät.
Han skriver om mig, säger han.
Men innan jag går och lägger mig, ska jag nog kunna lura honom på lite mera mat.
Han är rätt lättlurad, min pappa.
Men han är snäll.

/Lisa

Det är så fint och vackert...

De är syskon.
Den ena har autism.
Den andra är ganska normal.
Men de är syskon. Ingen kan ta ifrån dem det.
Det är inte lätt för Linnea att ha ett så krävande syskon.
Men hon gör det bra, som bara ett barn kan.
Hon blir trött på Lisas speciella sätt att vara.
Hon har rätt till det. Det vore konstigt annars.
Men jag kan inte låta bli att bli imponerad.
Imponerad och lycklig över mina tjejers kärlek till varandra.
Det är så fint och vackert.
Det händer inte så ofta, att de är i balans samtidigt.
Det händer inte så ofta att de kramar varandra.
Men när det händer stannar klockan och fadershjärtat hoppar av lycka.
Lycka över att ha två fantastiska döttrar...

Orden landade i mitt hjärta...

De som har utvecklingsstörning, något handikapp, eller en fuktionsnedsättning vill inte bli som oss andra.
De vill bara en sak:
De vill bli accepterade för den de är.
Precis som vi andra.
Orden landade i mitt hjärta från ett inlägg på Facebook.
Men det är tydligen inte så enkelt.
Bettan, 19 år med autism, har fått yrkesförbud. Hon har i hela sitt liv drömt om att jobba i ett café.
När Bettan vill jobba måste hon ha kommunalt stöd.
Enligt svensk lag är det kommunens uppgift att ordna jobb och sysselsättning för personer som omfattas av LSS-lagen, d v s alla med autism.
Nu har Sveriges riksdag kört över LSS-lagen och säger att en kommun inte får bedriva en verksamhet som normalt sett inte är kommunal.
Café-verksamhet är inte kommunalt i normalläget.
Därför kan inte Bettan få uppleva sin dröm.
För att hon föddes med autism.

Jag citerar Per-Einar Nordkvist, ordförande i Autismföreningen i Östergötland.
"Det är den borgerliga majoriteten i riksdagen som har gett personer med funktionsnedsättning yrkesförbud"
Och ska jag vara ärlig så skiter jag fullständigt i vilka i riksdagen som tänker som en badboll.

Jag bara undrar.

Hur tänker ni?

Jag är så trött på allt duttande...

-Jag hade svårt att läsa och skriva i skolan, sa "Jocke".
-Jag hade ett behov av att vara bäst på nåt, sa han.
Han blev aldrig sedd i skolan.
Han fick aldrig det stöd han förtjänade.
Han blev bäst på att vara sämst.
"Jocke" var en av grabbarna på seglatsen i Västindien.
Det var så dags då.
Han hade kostat samhället åtskilliga miljoner.
Stölder, våldsbrott och övergrepp hade tidigt fyllt hans meritlista.
Politiska utspel duggar tätt just nu.
Lägre restaurangmoms, miljösatsningar, och smör till pensionärerna...
Men vänta här nu.
Ni glömde nåt.
Gör vad ni vill, men om ni glömmer skolan, och de osedda barnen...
...då blir det dyrt, jävligt dyrt.
Det handlar, inte minst, om människovärde.
Jag har, i ett svagt ögonblick, lovat att inte bli politisk i den här spalten.
Men om jag ger en skopa till alla partier, kommer jag undan.
Jag är så trött på allt duttande...
Jag är trött på snyfthistorier från fetknösar som inte har råd att bo kvar i sin fyramiljonsvilla.
Jag är trött på politiker som ägnar tiden åt att smutskasta motståndarna.
Gör nåt vettigt istället!
Jag väntar fortfarande på partiet som säger:
"Vi satsar allt på förskolan och skolan...
"Vi satsar allt på de små människorna, som ska ta över efter oss...
"De har inte gjort sig förtjänta av alla nerdragningar..
"De ska inte ha lågbetalda vägledare...lärare som går på knäna...
"De ska ha de bästa förutsättningar...för de är värda det!"

Och så länge jag inte hör de orden, kommer jag att rösta på det näst mest viktiga området.
Miljön.
Och partiet som värnar om miljön har dessutom den i särklass bästa företrädaren.
Hon börjar på Maria...
...och slutar på Wetterstrand.