Hon gjorde min dag....

Ännu en måndag som reporter var nästan slut.

På väg genom stan ringde mobilen.

-Hej, jag söker Thomas Filipsson, sa en dam i andra ändan.

Du har kommit helt rätt, svarade jag och var beredd på kritik.

Det är nämligen väldigt ovanligt att en reporter får synpunkter på sina texter.

Läsaren hackar i sig, liksom. Om man inte har skrivit väldigt fel, förstås.

-Jag saknar dina blogginlägg i tidningen, sa hon och jag andades ut.

-Jag ville bara säga att du är en fantastisk kärleksfull pappa, fortsatte hon.

-Jag vet inte hur jag ska säga, men du är värd allt gott, sa hon och önskade fler inlägg i tidningen.

-Jag kan nämligen inte följa din blogg på nätet, för jag har inte Internet.....

Jag tackade så mycket jag bara kunde för det fina samtalet. Och lovade fler inlägg.

För det var så fint på något sätt att våga ringa med det budskapet.

Jag la direkt in ett tiotal blogginlägg i textmappen på redaktionen...

En alldeles ovanligt vanlig måndag som reporter slutade på bästa sätt.

Damen där i andra änden hade gjort min dag....

Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv...

-Pappa, det är flera levlar på varje liv!

Linnea har intagit soffan med halsont, mitt i sommarens sista tropiska värme.

Vi pratar Super Mario Galaxy 2.

Jag skrattar lite inombords när yngsta dottern snackar om levlar....

Hon har flera nivåer i varje liv och blir ett med fantasivärlden på 42-tummaren.

-Pappa läs! skriker hon när instruktioner på engelska dyker upp i pratbubblorna.

-Shit, jag har bara två liv kvar, hörs från vardagsrummet när Mario tappar fotfästet.

Mario springer omkring bland galaxerna och min dotter håller i spakarna.

-Jag är på sista nivån och ska rädda prinsessan, ropar hon smått hysteriskt.

Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv.

Jag kan inte låta bli att fascineras.

Jag kan inte låta bli att känna mig jävligt gammal.

När jag var 11 år spelade vi tv-spel.

Det var svart och vitt på en väldigt tjock tv.

Det var två långa streck på var sida om en linje.

Med ratten styrde vi strecken för att fånga pricken.

Dom sa att det var tennis.

Det fanns liksom inga levlar.

Ännu mindre några liv som kunde förbrukas.

Bolljäveln passerade baslinjen och det var över...

"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten...

"Det ska vara en fest för alla åldrar", sa General-Johan.

150 000 besökare på Augustifesten i Norrköping.

Det är ett gigantiskt, kollektivt adjö till sommaren i Sveriges vackraste stad.

Farsan och jag ville vara med.

Far och son laddade med ett par kalla inför folkfesten.

Bartender-Niclas på Harrys var trött. Han borde valt ett annat jobb.

Stenmarck bjöd på 7-milakliv, September lyfte publiken mot en klarblå sommarhimmel.

Farsan, 66, sjöng med i "Mikrofonkåt"....

Den lille grabben med hörselskydd log med hela ansiktet framför scenen i Vasaparken...

Vi såg inga poliser, vi såg inget bråk.

Vi såg bara leenden, kramar och sockervadd.

På hemvägen träffade vi en strålande Sara.

Jag fick en kram och en puss på kinden av min gamla elev.

Hon har hittat en ny kärlek.

Jag är glad för hennes skull.

"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten.

Jag gillar det där...

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Ett fint damm ligger över allting.

I mitten av 1970-talet slutade remmarna i taket att rulla.

De sista stolarna blev aldrig färdiga.

Snickaren hade tagit fram ämnen till fyra uppsättningar köksstolar, till barnen.

Tanken var fin.

De hänger kvar där i taket som ett minne av snickaren.

Ett långt liv i den lilla verkstaden var över. Två fingrar hade gått i rikthyveln.

Många timmar för brödfödan var över.

Spindlarna har tagit över. Näten gör mönster där solstrålarna hittar in.

Det är lätt att se slitet där i en bullrig verkstad för att försörja familjen.

Det är lätt att se det svaga ljuset från oljelamporna i taket vintern 1943.

Det är lätt att se snickarens kärlek till sitt hantverk.

Endast de finaste träbitarna kom in i hans snickeri.

Jag har aldrig träffat snickaren, men jag vet att han inte tog i vilken träbit som helst.

Hans förråd av träbitar på lager berättar för mig.

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Valdemarsvik på 22 och en halv minut...

"Perkas grill" dök upp där på min högra sida.

Det var jag, kameran och min lilla Volvo s40.

"En jävla håla, skrek min kollega.

Valdemarsvik ligger fint där i utkanterna av Östergötland.

Det är en vik, en hamn, lite affärer, lite småskuttar......och....

Jag ska erkänna. Jag har aldrig varit i Valdemarsvik.

Jag har bott i Östergötland i 43 år, men aldrig varit i Valdemarsvik.

Jo, jag ljuger lite, för storyn blir lite bättre då.

Jag har varit där någon gång, men inte som idag.

Min Volvo s40 stod fint på en 30-minutersparkering, mitt i centrum.

Vädret var lovande och nyfikenheten kom krypande.

Jag trodde det skulle bli tajt med tiden.

Det blev aldrig det.

Valdemarsvik (förlåt alla som bor där) var tråkigare än ett Sudoku i Norrköpings Tidningar.

Jag var där som journalist. Jag hade ett par enkla uppdrag.

Jag löste uppdragen på mindre än 20 minuter.

Jag brukar bli nyfiken på nya miljöer, nya människor.

Men inte denna torsdag i början av augusti.

De få människorna som överhuvudtaget var ute, var inte direkt pratglada.

Jag är inte bitter.

Man kan inte ha tur jämt.

Valdemarsvik, lär stå kvar, även utan mig.

Jag lämnade den slumrande båtviken med Söderköping i sikte för nya uppdrag.

Hungern kom krypande i höjd med kebab-haket bredvid mataffären.

-Vad vill du ha kompis?

En stor kebab, med röd sås, svarade jag och kände mig hemma på nåt sätt.

Söderköping är inte stort, men känns hemma.

Norrköping är det riktiga hemma.

Valdemarsvik....har en staty av Nils Liedholm....

Det finns andra som gör det så mycket bättre...

Det är det bästa med det här yrket, sa alltid farsan.

Han har varit snickare hela sitt yrkesliv.

Det bästa är, att det man gör finns kvar, säger han.

Man kan återvända och titta på vad man gjort...

Så sant.

Jag började i farsans fotspår.

Jag utbildade mig till möbel- och inredningssnickare.

Steget är inte långt till byggnadssnickerier...

Syokonsulenten i nian blev arg. Han gillade inte mitt val.

Du kan bli läkare, med dina betyg, sa han.

Det är kanske först nu jag förstår värdet av kunnandet.

Att kunna bygga en möbel, ett hus, en grind, en altan eller ja...

...vad som helst i trä.

Den gamla grinden fick nytt liv igen.

Den har stått och ruttnat bakom garaget i många år.

Nu sitter den där den ska.

Lite renovering och lite färg...

Det är en speciell känsla...

Jag är glad att jag inte lyssnade på syokonsulenten.

Läkare är inte min grej.

Det finns andra som gör det så mycket bättre...

Jag mår bra, berättar hon....

Hon tittade upp och visade sitt allra vackraste leende.

De bruna ögonen log mot mig över köksbordet.

Jag mår bra, berättar hon.

Hon kan inte säga det med ord. Men ögonen berättar för oss.

Lisa sitter vid köksbordet och väntar på middagen en vanlig onsdag.

Hon luktar på blommorna och de bruna ögonen strålar.

Vi brukade plocka bort alla prydnadsaker timmen innan Lisa kom hem.

Vi var väl förberedda för timmar av kaos.

Vi var väl förberedda på det värsta för vi visste aldrig hur det skulle sluta.

Det var inget undantag, det var vår vardag. Många år.

Det fanns en tid av förtvivlan.

Det fanns en tid av undran om vi skulle orka.

Lisas vackra leende där över köksbordet slår allt.

Jag mår bra, berättar hon.

Det blir inte så mycket bättre än så...

Hon har tagit mitt drömjobb!

Morgondimman lättade över Göta Kanal.

Klockan hade precis passerat nio och de första båtarna stod på kö för att slussa.

Solen bröt igenom med stor kraft. Almanackan visade tisdagen den 2 augusti.

Johanna tog emot med gul pikétröja med kanalbolagets logga på bröstet.

Den ultralätta mörkblå flytvästen toppades med komradion på axeln.

Det var snyggt hela vägen.

Hon har tagit mitt drömjobb, tänkte jag. Mitt framför näsan liksom.

Gräset vid Övre Duvkullen var nyklippt.

Den grymt blåa himlen gjorde en fin bakgrund till bilderna av Johanna.

Bilderna av en slussvaktare som har världens bästa jobb.

Hon sa det det själv. Jag tvivlar inte en sekund.

Hon trycker på lite knappar, hjälper en vilsen seglare med tampen.

En såndär fin kille med keps. Som försöker glänsa, men lyckas sådär...

Det är ett enkelt jobb, säger Johanna och vinkar av tre båtar.

Jag tror henne. Enkelt, men viktigt.

-Vi samlas och badar ibland, säger Johanna.

Jag ser det framför mig.

Kedjan går genom radion när båtarna är långt borta.

När värmen blir påtaglig.

-Jag vet inte om vi får, säger Johanna lite försiktigt.

Klart ni får, säger jag.

Klart som fan ni får, tänker jag.

Nästa liv ska jag bli slussvaktare...

Lunchpromenad genom stan...