Smärtan för två snygga porträtt...

Jag vill ha mina söta döttrar, på höger och vänster överarm.
Det ska vara riktigt snyggt, annars får det vara.
Jag har haft tanken i flera år.
Kat von Dee, den bästa och snyggaste av alla tatuerare var fullbokad.
Haha, man kan inte få allt...
Jag fick veta det efter en lång ansökningsprocess.
På Svenska tatueringsmässan i Norrköping var eliten samlad.
Jag gick rakt på sak. Jag frågade vem som var Sveriges bästa på att tatuera porträtt.
Micke på House of pain i Stockholm blev svaret.
Jag har hans kort.
Det är bara en tidsfråga.
Tills jag sitter där i studion vid Horns tull, och genomlider smärtan.
Smärtan för två snygga porträtt.
På mina döttrar.

"Lisas glädje alltid viktigast"

Kolla gärna in reportaget om Lisa i fredagens Extra Östergötland!

www.extraostergotland.se

Klicka på E-tidningen längst upp till höger.

Ha en fin helg därute!

/Thomas

Djuren får jag titta på en annan gång...

Han tog emot med skjorta, slips och långrock.
Vd Magnus Nilsson på Kolmårdens Djurpark är en glad kille.
Med otroliga en halv miljon besökare förra sommaren spänner han bågen igen.
Den nya attraktionen Safari stod färdig att visas för pressen.
En finfin linbana genom safariparken och de vilda djuren.
Kostnaden på 132 miljoner nämndes i förbifarten.
Jag hade kunnat gå djupare i det.
Men jag valde av att njuta av upplevelsen där strax över lejonen.
Jag hamnade i samma gondol som tre ungdomar från Stockholm.
Katrineholmskuriren valde en egen gondol. Osmart.
De fick inga bilder på publik i gondol...haha...
Sofia Jakobsson gestikulerade och fotade djur genom gallret. Bra motiv för en reporter, slash fotograf.
Det brukar se ut så. Folkbladet skickar två, KK skickar två, NT skickar fyra.
Extra skickar en. Reporter, slash fotograf.
Ibland är det kreativt att jobba med små medel...
Sofia var behållningen däruppe över djuren.
Jag fick mina bilder och citatet till ingressen.

Djuren får jag titta på en annan gång...

Det finns så mycket glädje, när du väl har accepterat...

"Kan vi göra ett reportage om Lisa?, frågade Micke."
Jag tror att det berör, sa han.
Reporter Ida och fotograf Daniel besökte Lisa på Tamburinens skola.
Lisa blev glad.
Det blev bra bilder, och bra text, jag har precis läst den.
Jag tror också att det berör.
Det berör för de som är i samma situation.
Det berör för de som har vanliga barn. De får perspektiv.
Jag har förstått det efter åren ute på föreläsningsturné.
Det är tårar. Det är tacksamhet att få orden på det svåra livet.
Det svåra livet att leva med ett handikappat barn.
Jag bjuder gärna på orden, erfarenheten som vi har fått.
För jag vet hur viktig den är när man står där ensam.
Står där ensam med sorgen och tror att livet är kört.


Det är inte kört. Jag vet det nu.

Det finns så mycket glädje, när du väl har accepterat...

...att livet inte riktigt blev som du trodde...

Men det är med snickarbältet jag är jag. Mitt bästa jag...

Jag gjorde klart altanen, fort som fan.
Så att jag kunde leka sen.
Jag bygger en musikmaskin driven på solkraft.
Det är grabben i mig som talar.
-Så häftigt, sa grannen. Han vet vad jag pratar om.
-Så kan du bygga och dricka pilsner samtidigt.
Vi bara log i samförstånd.
Jag såg maskinen på en uppfinnarmässa för en månad sedan.
-En sån vill jag ha sa jag till grabbarna som hade tagit fram en prototyp.
En prototyp, med grymt ljud, driven av solkraft.
De hade inte tid att bygga en till mig.
Så jag bygger en själv.
Ett byggprojekt för en gammal snickare.
Jag njuter av varje minut. Det är mitt element.
Det är finsnickeri, det är elektronik.
Det är då jag trivs bäst.
Jag är ingen kontorsråtta. Men jag får min lön där på tidningen.
Jag vill tro att jag gör ett hyfsat jobb.
Men det är med snickarbältet jag är jag.
Mitt bästa jag.

Glad för en glad autistisk dotter...

Hon gör tecknet för skolan.
Hon gör det upprepade gånger och ser orolig ut.
Vi är på ortopeden för att prova ut nya skor.
Miljön är känd sedan länge, men det finns en oro.
Det är lovdagar igen. Vi tycker inte om det.
Ändrade rutiner gör vår lilla tjej orolig. Vi hade önskat en annan ordning, men livet ser ut så.
Godisglassar som belöning var plåster på ett litet oroligt hjärta.
Glada ögon strålade efter skolan. Det var fint att se.
Buset i blicken var tillbaka.
Hemma blev det hamburgare. Lisas favorit.
Hon åt med förtjusning. Mat i hela ansiktet. Asgarv, mat på golvet.
Men lycka.
Pappas hamburgare i stekpannan, vändes snabbt några gånger och serverades med ett skratt.
Serverades med en stekspade av en glad autistisk tjej, mitt framför näsan på en glad pappa.

Glad för en glad autistisk dotter.

Jag öppnade en Kronenbourg. Smaken fick mig att minnas...

La Premiére Biére Francais.
Jag öppnade en Kronenbourg. Smaken fick mig att minnas.
Fyra grabbar drog till Frankrike.
Vi var bara 17 år. Livet var enkelt.
Jag undrar ibland vad morsan och farsan tänkte. Det fanns inga mobiltelefoner.
Jag kunde inte åka slalom. Det kunde de andra. "Klart du ska med Thompa", sa dom.
En svart pist i Le Menuir blev mitt mandomsprov.
De andra drog iväg.
Jag tog rygg och skrek av förtjusning. Det var inte snyggt, men stort. Jag såg ett stup på nära håll. Det gick fort. Det var jag och skidorna i de franska alperna. Inte ens mamma kunde hjälpa mig. Jag visste inte om jag skulle komma ur äventyret med livet i behåll.
Det gick bra. 17 år och odödlig. Tur att inte mobiltelefonen fanns.
Jag insåg min begränsning i skidbacken och orkade bara några timmar per dag.
Den mustaschprydde herren i hotellbaren fick sälja en och annan Kronenbourg till mig.

Jag minns smaken.
Av en härlig tid.
17 år och odödlig.

Grillpremiär i Snövelstorp. Lillklutt vid rodret...

Jag är imponerad, men inte förvånad....

Lilltjejen kom hem med en trådkorg. Det hade varit luffarslöjd på fritt val i skolan. Jag blev imponerad, men inte förvånad. Linnea har hantverket i blodet. Det är inte utan att man blir lite stolt. -Pappa, jag vill köpa tråd och göra en korg hemma, sa hon inför helgen. Självklart, vi handlar. Kreativitet ska uppmuntras direkt! -Jag vill ha grejer till luffarslöjd, sa Linnea till expediten på Panduro. -Håller du på med luffarslöjd? frågade hon. -Ja, sa Linnea. -Häftigt! Med tråd i olika dimensioner kom vi hem. Jag försedde lilltjejen med verktyg och gick ut i garaget för lite vårstädning. Jag var beredd på att hon skulle komma. Jag var beredd på: Pappa hjälp! Efter någon timme kom Linnea till garaget. -Pappa kolla! Hon visade upp en färdig trådkorg. Riktigt välgjord. Jag är imponerad, men inte förvånad. Stolt? Skojar du?

Studsmattan är uppsatt, say no more....

Men det är så det är, och sanningen kan komma fram var som helst...

Häromdagen satt vi på Mc Donalds. På grund av autism-dotterns sug efter industrimat, transfetter och framförallt förutsägbarhet. Allt är likadant gång på gång med en härlig perfektion. Orden kommer från Imke Janoschek. Hon är 43 och har en autist-dotter på 8 och en normalstörd son på 4, som hon själv uttrycker det. Jag känner igen varje ord i hennes berättelse i tidningen Ögonblick. En tidning för oss med autister, om man uttrycker det lite slarvigt. Det är skön läsning för vem som helst som har barn med autism. "Mamma, det blir bättre när Greta inte längre är artistisk, sa fyraåringen efter ett utbrott på restaurangen. "Hon kommer alltid vara autistisk", svarade mamman. Det är svårt att acceptera för ett fyraårigt syskon. Det är svårt att acceptera för en 43-årig mamma. Men det är så det är, och sanningen kan komma fram var som helst. Även på McDonalds, där förutsägbarheten är som störst. Det var kanske meningen...

Foto: Elin Holmer

Jag fick frågan. Vill du prova en Segway och göra en lättsam text till tidningen...

Det ser så töntigt ut. Eller fånigt. Vet inte riktigt vilket ord som är bäst. Jag pratar om när Fredde glider runt på sin Segway i Solsidan. Så nonchalant, så överklass, så Solsidan. Jag fick frågan. Vill du prova en Segway och göra en lättsam text till tidningen? Självklart. Jag är ju nyfiken. Lotta instruerade mig på en bakgård i Norrköping. Gul väst och gul hjälm gjorde mig inte mindre töntig direkt. Det var svårt att bara stå stilla med maskinen och hålla balansen. Lotta var ruskigt pedagogisk och tränade med mig tills jag var redo. Redo för stadstrafiken mitt i Norrköping. -Vi tar en sväng genom stan, sa Lotta. -Bara ingen ser mig, tänkte jag. Vi startade på Drottninggatan. En spårvagn plingade på mig när fotograf Elin skulle ha sina bilder. Jag hade fullt upp med mig själv och maskinen genom Industrilandskapet. Tiden gick fort och min förvärvade färdighet följde med i samma tempo. Tills vi var nästan hemma. Hemma där vi startade på Drottninggatan. Tre tjejer gick i bredd där på trottoaren. Men det fanns plats för mig och min Segway. Jag skulle passera lite elegant och tappade balansen. Bara en minut från Segway-garaget. Övermod, överklass, tönt. Pinsamt. Ja vars. Jag blev i alla fall såld på upplevelsen. Tack Lotta och Ronny på The Lamp Hotel i Norrköping. Jag lär få anledning att återkomma till dem. De har grejer på gång...

Jag har lyssnat på hennes plattor. Det är ingenting. Det här är allt...

Det var närmast en religiös upplevelse. Musik kan bli så. -Hon är så bra, sa NT-Rolle. Jag håller med. Jag är tagen. Miss Li gästade Norrköping och Skandiateatern. Jag stod där i vimlet framför scenen. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Det är svårt att sätta ord på musikupplevelsen. Det var fullt ös från början. Den lilla tjejen från Borlänge ger en lektion i hängivelse. Hon har med sig ett gäng grabbar, med samma energi. Jag har lyssnat på hennes plattor. Det är ingenting. Det här är allt. När jag trodde att det inte kunde bli bättre, kom mer. -Vi improviserar fram musiken, sa Miss Li förra veckan. Nu förstår jag vad hon menar. Basisten, gitarristen och trummisen hade samma energi som Miss Li. Det var glädje där på scenen. En glädje som smittade av sig. Det blir inte så mycket bättre. Jag är glad och fylld av energi. Tack Miss Li och grabbarna. Tack för en uppvisning i världsklass...

Rätt man på rätt plats. Kvinna som man...

Jag kan få skit för det här inlägget. Men mamma säger att jag ska säga vad jag tycker. Så jag gör det. Kvällspressen larmar om gubbvälde i tv, på bästa sändningstid. Är det nåt fel på mig?, tänker jag. Tänker alla så? Det är för få kvinnor som leder underhållningsprogram! Jag tänker: Ja, nu sitter vi här på redaktionen. Vi ska hitta en lämplig man till det här programmmet. Ja, tjena. Jag tror verkligen inte att det går till så. Micke Leijnegard säger sin åsikt i Aftonbladet. Han pekar på grannkanalen TV4 som domineras av kvinnor. Han lyssnar förmodligen också på sin mamma och säger vad han tycker. "Det finns ingen Robin Hood-tanke. Deras syfte är att tjäna pengar och kvinnor säljer", säger han. Raka puckar, pang på. Det kan svida lite, men det är ärligt. Själv har jag en enkel åsikt: Rätt man på rätt plats. Kvinna som man. (Jag skulle kunna säga att kvinnor överträffar män på de flesta områden, men jag gör inte det för det känns så självklart)

Foto: Dan Hansson

Jag sitter i publiken. Jag gör det med glädje...

"Klockan var fyra på morgonen. Jag satt och kissade efter ett krogbesök. Jag var bara tvungen. Det var mitt i centrala Stockholm." Orden kommer från Linda Carlsson. Det skulle kunna vara vilken tjej som helst. Hon fortsätter: "Plötsligt kör en piketbuss fram mot mig. Ut stormar stora grabbar, testosteron. Herregud. Jag sitter med strumpbyxorna nere. Jag är 1.59 lång. Jag hade gjort nåt brottsligt. Jag höll på att garva på mig." Linda Carlsson, mer känd som Miss Li, berättade historien för mig. Historien som senare blev spår nummer 8 på nya plattan. Jag skulle göra en sedvanlig telefonintervju. Miss Li kommer till Norrköping på lördag. Hon var glad, busig och spontan, precis som man föreställer sig artisten Miss Li. Men det är inte alldeles givet. Många är trötta på att prata med journalister. Linda Carlsson gav mig tid. Det kändes naturligt, rakt igenom. Hon berättade om turnén med Winnerbäck och låten "Om du lämnade mig nu". Hon berättade för mig, när jag sa att jag gillar Winnerbäck. Det ingick inte i intervjun, men hon berättade ändå. Med glädje. Efter 45 minuter bad jag om ursäkt för att jag hade tagit så mycket av hennes tid. Det gör inget, sa hon. På lördag kommer hon till Norrköping och Skandiateatern. Jag sitter i publiken. Jag gör det med glädje...

...så jag skrek: ska ni gå hem nu?, tyst för mig själv...

Det var allsvensk premiär. Jag har varit med om många, men denna var speciell. Min dotter Linnea, 10, var iförd min gamla IFK-mössa och t-shirt med den blå stjärnan på. Det är något speciellt att ta med sin dotter på fotbollspremiär. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Jag tänkte inte ens tanken med Lisa. Hon vill ha annat. Men Linnea vill gå på fotboll med sin pappa. Jag har inte pressat, bara hoppats. Hoppats att få visa min egen dotter den världen som jag älskade som grabb. Supportrarna från Gais hade fyllt läktaren bredvid oss. Töntar, sa Linnea lite försiktigt. Jag log, utan att visa nåt. Att vårt IFK Norrköping körde över göteborgarna var bara en bonus. "Ska ni gå hem nu? hade jag tänkt ropa till Gais-klacken när segern var inom räckhåll. Jag lät bli. Och tur var väl det. Jag vill ju ha med Linnea på nästa match också... ...så jag skrek: ska ni gå hem nu?, tyst för mig själv. GO PEKING!!!!

Det blir lite overkligt. Men vackert....

Lisa har fått en ny hårborste. Hon borstar snabbt igenom håret. Själv. Mest för att det ska bli gjort. Hon har vackert hår den lilla godingen. Vår förra granne sa alltid det. Lisa har så vackert hår. Men Lisa struntar i det. Hon är rätt nöjd. Eller väldigt nöjd, faktiskt. Just nu ligger alla hormoner på rätt plats. Diagnosen autism, blir inte lika påtaglig. Hon är 15-åringen som inte sminkar sig. Hon jagar inte pojkar. Hon har andra behov. Det känns tryggt på nåt sätt. Hon är nöjd med det lilla. Lisa har ett speciellt ljud när hon är lycklig. Det finns inget vackrare ljud. Hennes leende, när hon borstar sitt hår, blir liksom svårslaget. Sekunder blir till minuter, timmar och dagar. Det blir lite overkligt. Men vackert....

Det blir nog bäst så...

Herman Lindqvist får hela debattsidan i Aftonbladet idag. Han säger: Sveriges uppvisningsflygning i Libyen är skrattretande. Jag tänker: Vad fan vet han om det. Sverige skickar åtta JAS-Gripen till Libyen, det är unikt. Uppdraget är spaning i luftrummet och bevaka flygförbudet. Inte bomba, bara bevaka. En nog så viktig uppgift. JAS, står för Jakt, Attack, Spaning. Någon måste sköta spaningen, alla kan inte bomba. "Delta fullt ut i kriget eller stanna hemma", säger historikern. Kaxiga ord, av en historiker utan någon som helst koll på hur det går till. Det är stort och allvarligt som det är. Att Sverige överhuvudtaget deltar är ett tillräckligt tecken på det. Så Herman Lindqvist: fortsätt med det du kan, och låt experterna på krigsföring sköta sitt. Det blir nog bäst så.