måndag 30 augusti 2010


Foto: Kanal 5

För det är svårt att förklara bort sexakten på bästa sändningstid...

-Det var galet och vilt, sa Jocke "Jockiboi"Berg.
Han är 24 år och med i den nya såpan "Kungarna av Tylösand" i kanal 5.
Fyra killar och fyra tjejer tillbringade fyra veckor i en lyxvilla i Tylösand.
Sveriges hetaste partyställe, under Sveriges bästa sommarveckor.
Åtta snygga ungdomar mellan 19 och 25.
Kylskåpet fyllt med sprit och mat.
Badrummet utrustat med kondomer och "dagen efter-piller".
Fyra veckor med sol, bad, sprit, sex och sena nätter. Ja, du fattar.
Allting dokumenteras av filmteamet.
Allting kommer att sändas under hösten.
Jag vet inte vad jag ska tycka.
Jocke hade fyra underbara veckor.
-Det finns väl en del jag är mindre stolt över, medger han.
Jag funderade på om jag skulle ha gått med på nåt liknande när jag var 24...
...men näe. Knappast.
Hade jag träffat grabben innan inspelningen hade jag gjort allt jag kunde för att avråda honom.

För man är inte speciellt smart med sprit i kroppen.
För det är svårt att förklara bort sexakten på bästa sändningstid.
Och kameran ljuger ju sällan.

Jag dömer inte killen.
Jag önskar honom lycka till och hoppas att det inte blir allt för pinsamt.
För han får leva med resultatet.
Oavsett utgång.

lördag 28 augusti 2010


Tjejer och killar är olika. Punkt.

Jag har varit på tjejfotboll idag.
Linnea och de andra nioåringarna i Västra Husby IF hade sammandrag.
Det är alltid lika roligt.
Tjejer gör det bättre på nåt sätt.
Det är bus, det är frisyrkoll, det är empati.
Det är dans i pausen och det är ramsor.
När någon slår sig är genast närmaste motståndare där och ber om ursäkt.
Det är inte samma driv.
Inte samma fight som när grabbar spelar.
Det ska vara så.
Tjejer och killar är olika.
Låt det vara så.
Och det är då jag blir så fundersam.
Fundersam på allt snack om att alla ska vara lika.
Tjejer och killar ska ha samma villkor.
Ja, de ska ha samma förutsättningar, självklart.
Men försök aldrig att jämföra killar och tjejer.
Försök aldrig få dem att bli lika.
Tjejer och killar är olika. Punkt.
Låt det vara så.

fredag 27 augusti 2010

Jag vill inte tänka på vad jag missade...

Imad Khailili gick i blöjor när jag tog min lärarexamen.
Ikväll gjorde han ett mål på Parken som fick mig att rysa.
Ett mål som ger en smak av allsvenskan igen.
Mitt IFK-hjärta väcks igen.
Det har varit svagt i många år.
Jag har lidit med Kamraterna. Det har gått trögt liksom.
Precis när Khailili hade blivit torr, stod jag där...
...och bankade på porten till IFK Norrköpings A-lag.
Jag var ett namn på talang-scoutens block.
Farsan berättade det långt senare, att jag var ett namn på blocket.
Det var ju min dröm liksom. Att springa in där på Parken för den blåa stjärnan.
Och jag fick en chans i B-laget.
Jag tog den, men mitt knä gick sönder.
Det är allvarligt, sa läkaren.
Du får börja spela schack istället.
Beskedet var tungt.
Jag vill inte tänka på vad jag missade.
Jag vill inte tänka på att det kunde ha varit jag som avgjorde matchen...

För just nu är jag mest glad för Khaililis balja...
...och IFK:s resa mot allsvenskan.

torsdag 26 augusti 2010

Stoff som får igång TT, TV4, Aftonbladet, ja alla medier...

-Eh?......det kan jag inte svara på....eh...!?
Citatet kommer från i morse.
Mannen med det slagkraftiga uttalandet är utredare på ett institut.
Vi kan kalla institutet Förbundet för Alkohol och narkotika i Centrum, FAC.
Vi tar det från början.
I den vanliga journalistiska andan ramlar vi runt på sajter för att hitta stoff.
"Det krökas mycket, knarkas för mycket och samhället räcker inte till," var budskapet i DN-debatt.
Stoff som får igång TT, TV4, Aftonbladet, ja alla medier.
Nästan lika säkert som att våren kommer varje år.
Skribenten var dessutom regeringens utredare.
Uppgiften hamnade på mitt bord och till slut hittade jag författaren till rapporten.
Rapporten som regeringens utredare hade som källa.
En rapport som beskriver alkoholkonsumtion och droganvändning i Sverige under tio år.
En rapport på 314 sidor.
-Har alkoholkonsumtionen ökat? var min fråga till utredaren.
-Eh....det kan jag inte svara på....eh...!?
Sedan var det tyst i luren i närmare minuten.
-Vänta här nu, sa jag för att bryta tystnaden.
-Du har kartlagt alkoholkonsumtionen under en tioårsperiod...
...och kan inte svara?
Min första tanke kom jävligt snabbt.
"De röker hasch på den där institutionen."
Min andra tanke kom strax efter.
"Väldigt olämpligt ställe att röka hasch på."

onsdag 25 augusti 2010


En alldeles vanlig underbar unge...

Willner har egentligen bara en sorg.
Han brukar berätta det när vi föreläser.
"Jag kan inte gå på fotboll med min son.
Jag ser den där grabben med halsduk och en korv i näven.
Jag ser den där pappan ta med sin son på fotboll för första gången.
Jag får aldrig uppleva det, och det gör ont."

Vi har hört varandras berättelser många gånger.
Men just det.
När Willner berättar just det.
Då gör det ont i mig också.

Jag förstår vad han menar, för jag har samma sorg med Lisa.
Det finns så mycket jag skulle vilja uppleva tillsammans med Lisa.
Men det går inte.
Jag har dock något som inte Willner har.
Jag har en vanlig unge också.
En alldeles vanlig underbar unge.
Linnea och jag var på fotboll ihop nyligen.
Det var nästan fullsatt på Parken och vi stog där i korvkön.

Jag tänkte på Willners ord och njöt av varje sekund...

tisdag 24 augusti 2010

Och säger mamma det, så fortsätter jag...

-Jag läser din blogg Thomas, sa min mamma.
-Oj då, då kanske jag ska tänka på vad jag skriver, var mitt spontana svar.
-Nej då Thomas. Skriv som du känner och tänk inte så mycket.
Och säger mamma det, så fortsätter jag, så länge inspiration finns.

Någon kanske tänker att jag utlämnar Lisa i mitt berättande.
Men en sak är jag säker på.
Om Lisa hade varit en vanlig tjej, hade hon sagt så här:
"Självklart farsan. Det som är bra för dig är bra för mig..."

Jag fick ett mail från en läsare.
Hon satte fingret på mina tankar om mitt skrivande.

Här kommer orden:


Så ödmjukt att du tar med oss läsare på vandringen. Jag vet att du inte vill skapa några som helst "tycka synd om -reaktioner". Jag vet att det inte handlar om ett försök att samla ihop guldstjärnor. Jag vet att du gör det som de flesta föräldrar skulle göra om de var friska och sunda. Ändå är det svårt att undkomma en känsla av beundran. Iam impressed...även om det på sätt och vis känns lite skamligt att säga så till någon som ömt tar handom, och tillbringar tid av glädje, men också sorg med sin dotter. Vilket ju är det mest självklara i världen...men jag kan inte låta bli...orden liksom slipper ur mig.
Men mest av allt handlar det nog om att man omöjligt kan sätta sig in i alla situationer och levnadsförhållanden, hur empatisk, djupsint, insiktsfull eller reflekterande man än kan tycka sig vara.
Din vinst ger i alla fall oss andra värdefulla erfarenheter genom ditt skrivande...och på så vis är vi alla vinnare.

/Linda

söndag 22 augusti 2010


Jag vet inget vackrare...

En arg Lisa somnade igår.
Täcke och kudde åkte ner från sängen.
Blöjan satt som ett minne i hallväggen.
Jag var beredd på en blöt säng i morse.
Lisa vaknade med sitt vackraste leende. Hon sprang till toaletten och kissade floder.
Hon spänner ut sina fötter när hon är glad.
Händerna ihopknäppta på bröstet och ett glädjeskratt.
Det bara bubblar i den lilla tjejen.
Bilden är obetalbar.
Jag vet inget vackrare.
Jag vet inget vackrare än när Lisa är lycklig i hela kroppen.
-Ska vi gå och tiita i sängen? frågade jag.
-Jaaaa, skrek Lisa och kunde inte dölja sin förtjusning.
Sängen var torr.
-Vad DUKTIG du är Lisa! Inte kissat i sängen.
-Näeee, hi hi!
-Dåå blir pappa glad!
-Jaa, hi hi.

lördag 21 augusti 2010

12.00 och Lisa landar i pappas rum...

07. 30 lördag morgon.
-Pappa! Gå upp!
Lisa är glad. Blöjan är blöt, lakanbyte.
Runda smörgåsar och kaffe till frukost. Det går inte att ändra på.
08.00. Lisa blir orolig.
Lös i magen, blöjan håller inte. Vägrar byta.
Lisa lägger sig på sovrumsgolvet, skriker, sprattlar, sliter av min guldkedja.
-Byta blöja.NÄE!!!!!
Inga våtservetter i närheten.
Det går fort, det kladdar. Lisa samarbetar inte.
08.30. Lisa har lugnat sig.
Jag byter lakan och sanerar.
Lisa vägrar att åka bil idag. En glasljusstake kommer genom luften. Jag lyckas fånga den. En glasburk från kylskåpet går i bitar och fyller köksgolvet. Lisa blir lugn när jag bekräftar att vi stannar hemma. Sanering.
09.00. Det är många timmar kvar.
Mellis, klädbyte, blöjbyte, vika tvätt, sanera, stänga av vattnet, sätta på vattnet. Stopp i toaletten, fixa.
10.00 Lisa vill ha gröt. Det går fort.
Jag äter lite mellis medan Lisa pratar med pojkarna i sovrummet.
Lisa hör mikron.
-Smaka pappas mat.
Viker och lägger in tvätt. Fyller diskmaskinen.
-Mat? frågar Lisa.
11.00 lunch.
11.05 Bada med mycket skum.
Blött, glad Lisa.
Torka upp i badrummet.
-Kissa, ha ha, torka upp duktig pöl på köksgolvet.
Torr blöja, pyamas.
12.00 och Lisa landar i pappas rum. Tv. Hon är lugn och glad.
-Pappas rum?
-Ja, du får vara i pappas rum.
-Hela dan?
-Ja, hela dan.
Lisa rör sig fritt i huset resten av dagen.
Hon skrattar och är glad. Det håller i sig.
22.00 Lisa sover.

fredag 20 augusti 2010

Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken...

Lotta satt längst fram.
Tårarna rann mest hela tiden. Jag såg det.
Ett 70-tal lärare satt som tända ljus.
Det brukar se ut så.
Om någon hade frågat mig för tio år sedan hade jag tackat nej.
Willner och jag pratar utan stopp i exakt en timme och 21 minuter.
Vi blottar våra liv.
Vi pratar om sorg, kaos, bemötande och glädje.
Vi pratar om Kärleken till ett annorlunda barn.
Willner och jag vet vad vi pratar om.
Willner och jag trivs där på scenen.
För vi vet, att det vi gör under 81 minuter, berör.
Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken.
Här står jag och min kompis och föreläser för 70 pedagoger.
Det är alldeles tyst från första till sista minut.
Det hade skrämt mig tidigare.
Men nu njuter jag av varje sekund.
För jag vet att det vi bjuder på hjälper ett litet barn med autism.
Hjälper en lärare att förstå hur det kan se ut därhemma, bakom kulisserna.
Hjälper en förälder som är på väg att ge upp.
Vi har gjort ett 40-tal framträdanden runt om i landet.
Vi varierar vår berättelse en aning varje gång.
Men varje gång, samma bemötande.
Lotta försvann där i slutet.
Hon skulle ha hållt i micken och avslutat när vi var klara.
Hon lämnade uppdraget till en kollega.

Hon berättade efteråt att rösten aldrig skulle hålla.
Bättre betyg är svårt att få...

onsdag 18 augusti 2010


Toalettlojalitet.....

Det tryckte på.
Liten ville ut, liksom.
Jag var ruskigt pissnödig för att vara ännu tydligare.
I botten på myntfacket skramlade tre riksdaler.
Toalettdörren ville ha fem.
Nyckel-Ahmed hade bemödat sig och skrivit en skylt där bredvid toaletten.
"Vi växlar inte till toaletten".
Näe, okej, jag förstår, ni är trötta på det.
Jag chansade och gick in ändå.
Och jag såg Gud, fick en uppenbarelse, ja vad du vill.
Någon empatisk själ hade gjort en god gärning.
Låskolven var reglad.
Killen före mig hade tänkt ett steg till.
Ett stort steg för en vän i nöd.
Inte ett nickel krävdes för att äntligen få lätta på trycket.
Lätta på trycket där mitt i handelns centrum, på varuhuset Linden.
Jag skänkte en god tanke och ett stort tack till min okände vän.
En liten stund, en väldigt liten stund, funderade jag på om jag gjorde något brottsligt, något oetiskt, eller rent av oansvarigt.
Men nej.
Jag gick därifrån med reglad dörr.
För snart kommer ytterligare en vän i nöden...

måndag 16 augusti 2010


Man släpper inte en nyfunnen syster så lätt....

Therese satt i knät på mig på varje bild vi såg i det gamla fotoalbumet.
Det var i mitten av 70-talet. Bilderna är fyrkantiga och börjar tappa färg.
-Du är så lik Thomas, sa alltid Therese pappa.
Han finns inte kvar. Han försvann tidigt.
Alldeles för tidigt.
Han levde ett tufft liv, och kort.
Men han hade rätt.
Therese och jag är kusiner.
Vi bär efternamnet Filipsson lika stolt.
Vi har bara träffats tre gånger.
Vi har olika bakgrund, men generna förenar oss.
Det blev så tydligt när jag äntligen fick träffa Therese.
Hennes pappa hade mer rätt än han hann att förstå.
Jag kände det direkt.
Det är svårt att sätta ord på det.
Therese kändes som en syster för mig, det tog två sekunder.
Så nu har jag två systrar.
Vi ville ta en ny bild.
Sådär en 30 år senare. Therese tog plats i mitt knä.
Vi har lovat varandra att hålla kontakten.
Det kan hon vara säker på Therese.

Man släpper inte en nyfunnen syster så lätt....

lördag 14 augusti 2010


You wish!

-Är det din kärra? frågade jag Nautilus-Aida.
-I wish, svarade hon snabbt.
Den vita Porschen stog kaxigt parkerad utanför träningscentrat.
Den stog inte på nån parkeringsplats.
Och jag förstår.
Hade jag den bilen hade jag också parkerat den så där kaxigt.
-Men jag har nyckeln till bilen, fortsatte Nautilus-Aida.
-Kasta hit den då, sa jag.
-You wish, kom snabbare än tanken.
Och precis så är det.
Ända sedan jag kunde säga Porsche som treåring, har detta varit drömbilen.
Jag ska äga en Porsche 911 Carrera en dag.

Och då ska jag säga likadant, när någon vill provköra.

You wish!

torsdag 12 augusti 2010

Jag blev till och med riktigt glad över bemötandet...

-Ursäkta, får jag ställa en fråga?
Jag har svårt för stackars människor som går runt på stan med budskap, argument och vinstintresse, med ett block i handen.
-Jag har inte tid, säger jag fegt, som de flesta brukar göra.
Under två dagar har jag varit en sån där jobbig jävel som dyker på människor på stan med ett formulär i näven.
Jag har inte velat sälja något.
Jag har inte försökt få någon att tro på Gud.
Jag har bara gjort en enkätundersökning.
Massenkät, för att våra läsare ska få lite koll på vad folk tycker.

Jag är som vanligt inte mest intresserad av resultatet av undersökningen.
Jag är som vanligt mest intresserade av människorna jag möter.
Hur de reagerar på att någon stoppar dem på stan.
Hur de bemöter mig, och hur de bemöter min frågeställning.

Min viktigaste slutsats kom när vi nästan var klara.

Ungdomar (20-30 år) svarar gärna på en fråga på stan.
De gör det på ett väldigt trevligt sätt dessutom.
Över 30 händer något.
-Nej, jag har inte tid.

Jag gör ingen närmare analys av det faktumet här...
...men jag är stolt över våra ungdomar.
Jag blev till och med riktigt glad över bemötandet.

Framtiden ser ljus ut.

För det är just bemötande människor emellan som är viktigare än något annat...

Ja, då så...


onsdag 11 augusti 2010

Det är något fint med det där...

Tillbaka efter två dagar kick-off med Extra Östergötland i den vackra östgötska skärgården.
Kick-off, förresten, vilket töntigt ord.
Det har hängt med lite väl länge nu va?
Andas 1983...eller nåt.
Danny hade med jobbkameran, lika givet som att solen går upp.
Jag är tacksam för det. Han tar bra bilder och är duktig på att lägga ut.
Han gör som jag, skjuter från höften, det blir mer kreativa bilder då.
-Keep it coming, skrek Ida till servitören.
Hon ville ha sin Coca Cola serverad i något slags flöde hela kvällen.
Uttrycket var nytt för mig.
Jag gillade det.
Och jag gillar Ida.
Det var badläge därute i Arkösund.
På Badholmarna.
Aningen överkaxigt namn på några klippor och en badstege dock.
Grabbarna badade.
Tjejerna hade inte tid, eller nåt.
-Det är skönt efteråt, sa Danny.
Jag återvände strax innan midnatt.
Solen var på väg ner och konturerna vackra.
Vattnet, som en spegel, tog emot en naken kropp.
Det är något fint med det där.

söndag 8 augusti 2010

Av kärlek till den lilla tjejen....

Jag har snuddat vid gränsen.
Jag har förnekat det länge.
Jag har levt med övertygelsen att jag klarar att ta hand om Lisa.
Och jag har gjort det också, ...väldigt länge.
Det har kostat.
Kanske mer än nån förstår.
Men det finns en gräns.
De vanliga rutinerna, när vi kör racet själva, funkar inte längre.
Lisa var stressad, jag försökte behålla lugnet.
Minuterna, timmarna gick långsamt.
Det kräver något övernaturligt varje sekund, för att det ska funka.
Funka över hela helgen....
...en lång jävla helg...ingen förstår!
Jag fick någon slags uppenbarelse där mitt i kaoset.
Mitt i ensamheten.
Klockan är bara 11.00, söndag förmiddag och krafterna är slut.
Uppenbarelsen berättade för mig att det var dags att kapitulera.
Hög tid att acceptera mina begränsningar.
-Att du orkar!?
Jag har inte gjort det för någon annans skull.
Jag har inte gjort det för att vara duktig.
Jag har gjort det för att jag älskar den lilla tjejen.
Men nu kapitulerar jag.
Av kärlek till den lilla tjejen....

fredag 6 augusti 2010


Det var ju Martin Stenmarck de ville ha....

Jag vilade min trötta rygg mot scenen på Gröna Lund.
Solen gick ner vackert bakom nöjesfältet.
Huddinge-Elin frågade om hon fick slå sig ner bredvid.
Hon hade sin dotter med sig. Och sin kompis, med dotter.
På andra sidan tre tungt sminkade tonårstjejer.
-Du har valt en bra plats, sa Huddinge -Elin. Du kan sitta här och titta på alla tjejer!
Sedan gick det fort.
Framför mig tre tjejer i 30-årsåldern.
Deras uppenbarelser vittnade om många timmar framför spegeln.
Och plötsligt var det fullt med tjejer runt mig.
Jag tittade lite försiktigt på mina jeans.
Jag kastade en blick, mot mina solglasögon, om håret kanske låg extra bra idag.
Jag undrade om parfymen, den jag valde i morse, var svaret på uppståndelsen.
Överallt, var jag än tittade, tjejer.
-Stenmarck börjar om en timma, sa Huddinge -Elin.
Aha...det var inte mig de var ute efter.
Det var Martin Stenmarck!
Bara sekunden efter entrade han scenen.
Jag backade några meter och inledde min studie.
Var jag än tittade såg jag tjejer och kvinnor men öppen mun och en längtande blick.
Det var ingen som la märke till min studie. Jag lovar.
Blickarna var riktade mot Mannen med stort M.

Och jag förstår dem, de hundratalet tjejer, utan ring på fingret.
Grabben är snygg, sjunger jävligt bra..och ser sådär lagom svåråtkomlig ut.

Så..hade jag varit tjej...hade jag nog också stått där med öppen mun...

onsdag 4 augusti 2010

Det är nåt med små pojkar...

Robocop skrattade så han tjöt.
Han är trebarnspappa och polis.
Ricky hakade på.
Det blir lågt, men väldigt roligt.
Han har fyra barn och jobbar som ingenjör.
Och så jag, tvåbarnspappa och journalist.
Vi gick ifrån våra familjer en stund.
Det blev grabbsnack.
Det blev lågt och många gapflabb.
Vi snackar sällan jobb, förutom att vi frågar Robocop om polisyrket.
För det är väl alla killars dröm? Polis, kan det bli mer manligt!?
Annars mest skitsnack.
En slags jargong, som bara killar förstår.
Och vi njuter av varje sekund.
Vi tog med några av de minsta barnen in i kohagen.
Tjuren, tio meter ifrån oss, var på sin vakt.
Ungarna var förtjusta över närheten till ett tjugotal kossor, kalvar och en brutalt stor tjur.
-Gick ni in till tjuren?, var första frågan vi fick, när vi kom tillbaka.
-Ni är ju inte kloka!
Men, va fan, vi hade ju Robocop med oss.

måndag 2 augusti 2010

Minnena av en enkel tid...

"Hon har ett sätt att flytta höfterna försiktigt när hon går...."
Det kan vara en av de de mest udda och träffande rader som har skrivits på svenska.
Jakob Hellman gör comeback.
Det väcker minnen.
Vi snackar mitten 80-tal.
Lillis kom med ett kassettband.
-Nu ska du få höra en bra låt, sa han.
Vi gled omkring i badbrallor hela sommaren.
För det fanns inga dåliga somrar då.
Livet var snällt mot oss. Inga krav. Bara vara, och njuta av det bästa som fanns, tjejer.
Lillis och Storis.
Vi kallades så.
Vi hette Thomas båda två.
Storis för att jag var lite äldre, även om jag hade hoppats på att jag hade förvärvat namnet av någon annan anledning.
"Hon har ett sätt att le som bara jag förstår..."
Det var lätt att identifiera sig med raderna.
Det var lätt att tänka på nån tjej som för tillfället upptog en tonårspojkes tankar.
Orden i Hellmans låt var rätt...hela tiden.
" Det finns en man som kommer hit ibland och hon är hans.."
Och det var kanske så det var...
...men det hindrade inte en tonårsgrabb att drömma.
Tack, Jakob Hellman för att du väckte minnena.
Minnena av en enkel tid.

Ismannen


Yxmannen


Snickarmannen