Av kärlek till den lilla tjejen....

Jag har snuddat vid gränsen.
Jag har förnekat det länge.
Jag har levt med övertygelsen att jag klarar att ta hand om Lisa.
Och jag har gjort det också, ...väldigt länge.
Det har kostat.
Kanske mer än nån förstår.
Men det finns en gräns.
De vanliga rutinerna, när vi kör racet själva, funkar inte längre.
Lisa var stressad, jag försökte behålla lugnet.
Minuterna, timmarna gick långsamt.
Det kräver något övernaturligt varje sekund, för att det ska funka.
Funka över hela helgen....
...en lång jävla helg...ingen förstår!
Jag fick någon slags uppenbarelse där mitt i kaoset.
Mitt i ensamheten.
Klockan är bara 11.00, söndag förmiddag och krafterna är slut.
Uppenbarelsen berättade för mig att det var dags att kapitulera.
Hög tid att acceptera mina begränsningar.
-Att du orkar!?
Jag har inte gjort det för någon annans skull.
Jag har inte gjort det för att vara duktig.
Jag har gjort det för att jag älskar den lilla tjejen.
Men nu kapitulerar jag.
Av kärlek till den lilla tjejen....