Det är en svår balansgång...

Vi skrev om Paulinas fruktansvärda upplevelser när hon såldes som sexslav.
Det är svåra saker att prata om, svåra upplevelser att bearbeta.
Paulina har valt att gå ut och berätta så här tio år efter.
Jag träffade henne igår och berättade hennes historia.
En historia som berör.
Jag frågade två gånger om hon ville gå ut med namn och bild.
Jag fick ett tveklöst ja båda gångerna.
Det blev lite "smaskigt", skrev hon i ett mejl till mig när hon såg sig själv i tidningen.
Jag förstår hennes reaktion.
Det är en svår balansgång.
Hon berättar och jag skriver.
Jag skriver exakt det hon säger.
Det är lätt att tro att journalisten inte har något hjärta och gottar sig i det "smaskiga".
Det kan lätt tolkas så när man ser rubrikerna.
Paulina hade ingen arg ton i mejlet.
Hon skrev att jag gärna fick höra av mig igen och följa upp arbetet.
Arbetet med att hindra att fler tjejer hamnar i samma situation som Paulina.
Jag gör gärna det.

För om jag kan göra nåt, för att hindra bara ett enda övergrepp, så står jag först i kön.

"Jag var som en sexfånge under hot"

Jag träffade Sara idag. Hon är 31 år, är gift och har två barn.

Hon ser ut som en vanlig mamma, men hon bär på hemska upplevelser.

När hon var 22 år träffade hon en elva år äldre man och inledde ett förhållande.

Ett förhållande som skulle sluta som en mardröm.

Helvetet pågick i fyra månader

Jag blev alldeles matt efter intervjun.

Jag liksom såg mig själv sjunka ihop.

Sjunka ihop och känna en skam över att vara man på nåt sätt.

Här är ett uttdrag ur hennes berättelse:

"Jag var som en sexfånge under hot. Det dök upp män i lägenheten som jag skulle ha sex med.

Det var män från alla samhällsklasser. Några var gifta och hade barn.

Männen var mellan 20 och 70 år. Min pojkvän letade upp dem på nätet.

Sedan tog han betalt för att de fick ha sex med mig.

Någon gång var det sju män samtidigt."

Sara känner sig mogen att gå ut och berätta.

Hon blir stark av det.

Som en revansch på nåt sätt, säger hon.

Fotnot: Mannen dömdes till 14 års fängelse

Jag undrar, finns det såna människor?

Honkatten Melissa, två år, söker nytt hem.
Det är extremt många katter som är dumpade i höst, säger föreståndaren på katthemmet.
Det är fullt i alla burar och de som jobbar där har lika många övergivna katter hemma.
De gör det för djurens bästa.
De tar hand om katter som har placerats i en kartong utanför dörren.
De tar hand om katter som har kastats ned i sopnedkast.
Jag blir smått chockad när jag hör orden.
Jag undrar, finns det såna människor?
Ja, tydligen.
-Det är tyvärr vanligt, säger en av frivilligarbetarna på katthemmet.

-Gå in i burarna och fota om du vill. Jag måste ta hand om en omplaceringskatt, sa hon och stängde dörren bakom mig.
När jag öppnade buren smet tre katter ut, snabbare än jag hann blinka.
Shit, tänkte jag och fick tag i två av dem direkt.
Men den tredje, Melissa, var allt annat än sammarbetsvillig.
Jag kröp på knä och försökte locka fram henne från sitt gömställe.
Pinsamt, pinsamt, var ordet som for genom huvudet.
I samma sekund som jag fick in Melissa kom så personalen.
Går det bra, frågade hon?
Oh ja, svarade jag.

Du är en av 300 unika människor som återkommer..

Jag träffade Inger i går.
Det var tio år sedan jag träffade henne.
Det var ett trevligt samtal. Vi hade mycket att prata om.
Känner du igen mig? frågade hon.
Klart jag gör, svarade jag.
-Jag läser din blogg, sa hon.
Efter vårt samtal slog mig tanken...
...jag ser siffror på räknaren.
...jag ser att många läser bloggen.
Det är otroligt glädjande, men skrämmande på ett sätt.
För som bloggare, är du inte bättre än ditt senaste inlägg, om du frågar mig.
Men jag ser siffrorna och jag lärde mig att räkna i skolan.
Det är 300 unika människor som läser varje inlägg på min blogg.
Du är en av dem.
Jag är otroligt tacksam för att du läser.
Det inspirerar.
Min bloggkollega Angelica, kommenderar kommentarstvång på sin blogg.
Jag vill inte gå så långt.
Men som bloggare, journalist och människa blir man ändå nyfiken.
Nyfiken på vem som läser och följer bloggen.
Så du får gärna kommentera inläggen när du känner för det.
Säg ifrån om jag går för lång.
Säg ifrån om du tycker jag snackar skit.
Säg till om du gillar det jag skriver.

För när det är så många som läser, känner jag ett ansvar.
Ett ansvar att leverera.
Jag själv kommer att skriva, så länge inspirationen finns.

Jag hoppas att du fortsätter att läsa.
Det ger nödvändigt bränsle till inspirationen.

Kram från mig!

Nej, jag gör som skottarna själva...

Norrköpings brandstation, fredag kväll.
Det var brandmän, ambulansförare, lärare och annat löst folk.
Det var ett trettiotal män och fem kvinnor.
Whiskykungen Douglas, en föredetta flygvapenmajor, guidade genom whiskyns historia.
Framför oss, sju olika sorter av livets vatten, lagrade på ekfat.
Jag var ingen whiskeykille innan.
Jag är det inte nu heller.
Men jag lärde mig ett par saker. Det är skillnad på skit och pannkaka.
Famous Grouse, är ren sprit med karamellfärg, och smakar just så.
Den rökiga 10-åriga Talisker, var godast.
Det jag tar med mig så här dagen efter, är ändå en miljöaspekt.
Det går åt åtta deciliter olja att framställa en liter fin whiskey.
Och så himla gott är det inte.
Nej, jag gör som skottarna själva.
Jag dricker hellre öl.

Det är stort att tänka tankarna...

Orden kom hem i ett brev.
Bokstäverna, skrivna med bläck, var speciella.
Inte bara för att texten var ovanligt välskriven.
Det var innehållet som förmedlade känsla och kärlek.
Det är stort att tänka tankarna.
Det är ännu större att fatta pennan och ge uttryck för tankarna.

Jag kommenterar inte brevet. Det behövs inte.
Jag kan bara säga tack.

Tack för underbara ord.

Jag har fått ett erbjudande om ett nytt jobb som jag tackat ja till.
Jag har trivts mycket bra här.
En speciell sorg känner jag inför avslutet med Lisa.
Vi har kommit varandra mycket nära efter ett par års kämpande.
Jag är oerhört tacksam att Lisa accepterat mig och låtit mig lära känna henne.
Hon har lärt mig massor och det har varit en förmån att få jobba med denna underbara tjej!
Jag kommer med spänning följa henne på Skimmer
och önskar henne all lycka genom livet!

/Alexandra

....även för en seg grabb som jag...

17.16 onsdag eftermiddag.
Lisa, med en heldag i skolan bakom sig.
Jag, med ytterligare en dag, i journalistens värld bakom mig.
Stekt blev temat.
Jag skalade potatis medan Lisa yrde omkring i huset.
Humöret var på topp, men utforskarfaktorn ännu högre.
Kniven gjorde snabbt fina delar av potatisen.
Bacon delades, ägg letades fram.
Lisa utforskade, men ljuden därborta lovade gott.
Potatisen klar, Lisa ivrig.
MAT!
Hon äter potatisen i samma takt som bacon och ägg blir färdigt.
MAT!
Lisa älskar mat.
Bad, skriker Lisa, med sista tuggan i munnen.
Jag duschar och rakar mig medan badkarsvattnet letar sig mot kanten.
Lisa sitter nöjd och leker med löddret.
Rakbladen skär fint och jag hinner precis innan vattnet rinner ut på badrumsgolvet.
Lisa glad, och sekunderna är på vår sida.
Och det är då jag blir lite glad över alltings ordning.
Jag når inte tjejers nivå vad det gäller simultankapacitet.
Jag har generna emot mig.
Men fan vet om jag inte är på god väg.

Övning ger färdighet, även för en seg grabb som jag...

Han själv, blåare än en sommarhimmel i juli, gjorde ett tjänstefel...

Det är spänning i luften.
Om några timmar vet vi vilka som ska styra Sverige.
Jag är egentligen måttligt intresserad.
För min slutsats är, att det skiljer inte så mycket mellan partierna.
Så det blir nog bra, oavsett vinnare ikväll.

Jag minns valet när jag gick i nian, för ungefär 100 år sedan.
Då slukade jag allt. Läste varje rad, lyssnade på varje debatt.
Jag hade en given favorit i Olof Palme.
Inte nödvändigtvis för hans åsikter i alla lägen.
Men för mig framstod han som den ultimata ledaren och en smart kraft, med glimten i ögat.
Min lärare i samhällskunskap gillade inte min knapp på bröstet.
En knapp med Palmes porträtt.
Jag var en ifrågasättare redan då.
Min lärare gjorde allt han kunde för att omvända mig.
Han själv, blåare än en en sommarhimmel i juli, gjorde ett tjänstefel.
Jag visste redan då att man som lärare inte får påverka elever politiskt.
Jag sa inget om det, utan var sådär lagom obstinat och pekade på min knapp.
Jag fick ändå min 5:a i samhällskunskap. /För yngre läsare betyder 5 MVG...;-)
Jag vet inte om det säger mest om mig, eller om honom. Skiter i vilket.

Idag är min färg orange.
En blandning mellan Rött och gult.

En blandning mellan medmänsklighet och miljötänk.
En blandning mellan Sahlin och Wetterstrand.

Hoppas ni har gjort rätt val därute.

Tjip!

Som bara en stolt pappa kan...

Kan inte låta bli att bli lite stolt.
Linnea har spelat fotboll sedan hon var sex år.
Jag lovade mig själv att inte trycka på.
Jag lovade mig själv att inte bli en sån där pappa som lägger förväntan på sin dotter.
Ansvaret för min egna fotbollskarriär som slogs i spillror, den får jag leva med själv.
Jag kommer aldrig att tvinga nån till nåt. Och definitivt inte min dotter.
Linnea njuter av timmarna på fotbollsplanen.
Jag är glad för det.
Gladare än nån förstår.
Men när Linnea inte tycker det är roligt längre, då ska hon sluta.
Hon är en teatertjej. Hon har börjat i en dramagrupp.
Det är hennes grej. Jag vet det.

Gå på din magkänsla. Gör det som är roligt.
Det är det bästa jag kan skicka med lilltjejen.

Linnea gör valet och jag kan bara stå där och stötta.
Som bara en stolt pappa kan.

När vi helt plötsligt får se lite mänskliga egenskaper.

Jag kräks på politik nu.
Jag börjar där.
Men jag fick ett tv-ögonblick igår som jag uppskattar mycket.
TV4 lät våra toppolitiker från de två blocken berömma varandra under 15 sekunder.
Jihde var ivrig som en liten unge.
-Det här har jag väntat på, sa han och lyste som en fyraåring på julafton.
Det var ett drag i min smak.
För vem är inte trött på politiker som kastar skit på varandra?
Vem är inte trött på att få reda på vem som hade minsta bilen i sandlådan.
Ja, det är just sandlådan som kommer upp i mina tankar så här i valspurten.
Men nu skapade TV4 ett magiskt ögonblick.
Beröm varandra i 15 sekunder!
Det skruvade sig i leden.
Men.
Det blev underhållning på hög nivå.
Reinfeldt visade ett leende som jag inte sett på länge.
Sahlin undrade varför ingen fick berömma Reinfeldt.
Det är då det blir roligt och intressant.
När vi helt plötsligt får se lite mänskliga egenskaper.

På söndag får de stackarna rast.

Antingen som vinnare, eller som förlorare...

En vanlig onsdag som känns som fest...

Jag gick igenom de tomma klassrummen.
Klockan närmade sig 17.
Skolan låg öde och tyst.
Jag hörde ett busigt skratt från skolköket. Ett skratt jag känner igen.
Ett skratt som säger så mycket.
-Lisa mår bra idag, sa Anki.
Det är skön musik för en pappa som kommer från en lång arbetsdag.
Det betyder att det blir en bra kväll.
Det betyder att jag bara behöver vara pappa. Som alla andra pappor. Nästan.
Farfar kom in i köket.
Lisa och Linnea dansade. Det var skratt och skön stämning.
Farfar är van att det råder kaos här hemma.
Han har sett jobbiga stunder.
När autismen visar sin svåraste sida.
-Jag måste stanna och titta, sa han och lutade sig mot diskbänken.
Det betyder att han är smått chockad, men njuter av varje sekund.
Det är glädje, på gränsen till lycka.
Det är en vanlig onsdagskväll, men vardagen blir till fest på nått sätt.
Vi firar med chips.

Lisa vill ha det så.

En ny fågelart har hittats...

Händelsen väcker insikten om att livet är skört...

Olycksplatsen låg öde i duggregnet.
Det nedtryckta gräset bredvid banvallen vittnade om stora räddningsinsatser.
Det har gått 12 timmar sedan ett X2000-tåg rammade en traktorgrävare.
18 personer fördes till sjukhus.
Långt fler tar med sig ett traumatiskt minne genom livet.
Den 22-åriga grabben kämpade i fem minuter för att få bort sin maskin från spåret.
Jag kan bara föreställa mig hur hans tankar plågades i panik.
Sen gick det fort.
Grävaren fastnade i loket och studsade mot vagnarna.
I en av vagnarna satt en 24-årig tjej.
Hon avled på sjukhuset i kväll.
Tankarna går till alla som upplevde en mardröm igår kväll nära Kimstad tågstation. Tankarna går till två föräldrar som har förlorat sin dotter, mitt i livet.

Händelsen väcker insikten om att livet är skört.
Experter kommer att fastslå orsaken till olyckan.
Jag bara hoppas att orsaken beror på ett tekniskt fel.

Det skulle bli så mycket lättare då, i all bedrövelse.

Ränderna går liksom aldrig ur...

Silverryggarna var samlade på en bensinmack i Krokek strax utanför Norrköping.
120 moppefantaster med sina klenoder. Klockan var 10 på lördagsförmiddagen.
Det var Monark, Puch Dakota, DBS och Crescent.
Vi snackar 60-och 70-tal. Gubbarna försöker köra sin ungdom i repris.
De flesta fyllda 50 för länge sen. De gråa håren vittnade om att det var bättre förr.
De som var busigast när det begav sig och körde trimmat, körde trimmat även här. Ränderna går liksom aldrig ur...
Jag själv, junior i sällskapet, njöt av timmarna på östgötska grusvägar.
Det är faktiskt rätt okej att puttra runt i 30 på en Monark från 1963, renoverad till nyskick.
Men det bestående intrycket är nog ändå denna entusiasm...
Är den där kromade listen verkligen original....?
Kom det stora lyset -63, eller var det bara på Stockholmsmodellen...?
Jag är inte där. Jag undrar inte över de frågorna.
Men jag är fascinerad över denna entusiasm...
...oavsett vilken hobby vi pratar om.
Jag älskar fanatism på nåt sätt.
Kanske för att jag själv inte är sån.

Jag vill ha lite av mycket...
...eller vara dålig på lite av varje, som vi brukar säga...

Jag tror det beror på hennes leende...

Cathrine Tibbling tog emot med ett leende.
Hon har precis levererat sitt tredje underverk.
Lilla Lycke, en vecka gammal, låg där och sov så skönt vid ett soligt vardagsrumsfönster.
Cathrine är ett enda leende.
Jag har bara träffat henne tre gånger, tror jag.
Men det känns som om jag känner henne väl.
Jag tror det beror på hennes leende.
Det bjuder in på nåt sätt.
38- åringen har eget företag och är trebarnsmamma.
Det sprudlar av energi och glädje.
Hon är, som av en händelse, expert på skrattets betydelse för vårt välbefinnande.
Det är därför jag träffar henne för en intervju.
Mellan blöjbyten föreläser hon, och två böcker har givts ut, signerade Tibbling.
Båda med glädje, skratt och positivt tänkande som ledord.
Hon är en slags ambassadör för skrattet och leendet.
-Du har mött mig med ett varmt leende varje gång jag har träffat dig, sa jag.
-Är du alltid glad?
-Ha ha, nej det är jag inte, men jag tror det är du som får fram ett leende hos mig, kontrade hon.
Jag blev lite överraskad över svaret.
Jag hann tänka både positivt och negativt över Cathrines oväntade kommentar.
Men inspirerad av en expert på positivt tänkande, gjorde jag snabbt mitt val.
Jag tog det som en komplimang.

"Han är rätt lättlurad, min pappa..."

Vi har haft en bra dag, pappa och jag.
Jag lät honom sova till åtta i morse, tror han behövde det.
Kaffet var ganska okej, och jag snodde en tugga av hans macka när han hämtade tekoppen.
Han är inte så snabb, precis.
Sen åkte vi bil till Kolmården, via Strandvägen.
Det börjar bli lite tjatigt, men pappa tycker att det är en fin väg.
"Titta Lisa, vad vackert när solen glittrar i vattnet", säger han alltid när vi åker där.
Han är lite tokig min pappa, men han är snäll.
Förutsägbar, säger dom. Jag vet inte vad det betyder, men det är säkert bra.
I dag lyssnade vi på Gyllene Tider. Jag känner igen låtarna.
De sjunger om kärlek.
Jag vet vad det betyder. Det är när det pirrar i magen. Det har Victoria lärt mig.
Och jag kan faktiskt säga kärlek. Och älska. Det är fina ord.
När vi kom hem åt vi mellis. Två knäckemackor och en kopp kaffe.
När pappa inte såg, letade jag i kylskåpet.
Jag hittade en Risifrutti. Jag älskar Risifrutti.
Pappa tror att jag inte kan öppna den, men det kan jag.
Han kom till köket när jag nästan hade ätit upp allt, och då var det ju för sent, hi hi...
Jag har varit väldigt lydig idag, men jag ville göra nåt bus. Jag är ju autitisk, säger dom.
Och då är man busig.
Jag kom inte på nåt bättre än att bajsa i blöjan, men det hade ingen effekt.
Pappa bara bytte blöjan och verkade inte bli arg.
Får komma på nåt bättre nästa gång...
Nu är klockan nästan två på eftermiddagen och vi är klara med alla måsten.
Jag har badat och tagit på mig pyjamasen.
Då ligger vi mest i pappas rum. Jag pratar med mina pojkar som bor bredvid...
...och kollar lite på tv.
Pappa ligger där med sin dator i knät.
Han skriver om mig, säger han.
Men innan jag går och lägger mig, ska jag nog kunna lura honom på lite mera mat.
Han är rätt lättlurad, min pappa.
Men han är snäll.

/Lisa

Det är så fint och vackert...

De är syskon.
Den ena har autism.
Den andra är ganska normal.
Men de är syskon. Ingen kan ta ifrån dem det.
Det är inte lätt för Linnea att ha ett så krävande syskon.
Men hon gör det bra, som bara ett barn kan.
Hon blir trött på Lisas speciella sätt att vara.
Hon har rätt till det. Det vore konstigt annars.
Men jag kan inte låta bli att bli imponerad.
Imponerad och lycklig över mina tjejers kärlek till varandra.
Det är så fint och vackert.
Det händer inte så ofta, att de är i balans samtidigt.
Det händer inte så ofta att de kramar varandra.
Men när det händer stannar klockan och fadershjärtat hoppar av lycka.
Lycka över att ha två fantastiska döttrar...

Orden landade i mitt hjärta...

De som har utvecklingsstörning, något handikapp, eller en fuktionsnedsättning vill inte bli som oss andra.
De vill bara en sak:
De vill bli accepterade för den de är.
Precis som vi andra.
Orden landade i mitt hjärta från ett inlägg på Facebook.
Men det är tydligen inte så enkelt.
Bettan, 19 år med autism, har fått yrkesförbud. Hon har i hela sitt liv drömt om att jobba i ett café.
När Bettan vill jobba måste hon ha kommunalt stöd.
Enligt svensk lag är det kommunens uppgift att ordna jobb och sysselsättning för personer som omfattas av LSS-lagen, d v s alla med autism.
Nu har Sveriges riksdag kört över LSS-lagen och säger att en kommun inte får bedriva en verksamhet som normalt sett inte är kommunal.
Café-verksamhet är inte kommunalt i normalläget.
Därför kan inte Bettan få uppleva sin dröm.
För att hon föddes med autism.

Jag citerar Per-Einar Nordkvist, ordförande i Autismföreningen i Östergötland.
"Det är den borgerliga majoriteten i riksdagen som har gett personer med funktionsnedsättning yrkesförbud"
Och ska jag vara ärlig så skiter jag fullständigt i vilka i riksdagen som tänker som en badboll.

Jag bara undrar.

Hur tänker ni?

Jag är så trött på allt duttande...

-Jag hade svårt att läsa och skriva i skolan, sa "Jocke".
-Jag hade ett behov av att vara bäst på nåt, sa han.
Han blev aldrig sedd i skolan.
Han fick aldrig det stöd han förtjänade.
Han blev bäst på att vara sämst.
"Jocke" var en av grabbarna på seglatsen i Västindien.
Det var så dags då.
Han hade kostat samhället åtskilliga miljoner.
Stölder, våldsbrott och övergrepp hade tidigt fyllt hans meritlista.
Politiska utspel duggar tätt just nu.
Lägre restaurangmoms, miljösatsningar, och smör till pensionärerna...
Men vänta här nu.
Ni glömde nåt.
Gör vad ni vill, men om ni glömmer skolan, och de osedda barnen...
...då blir det dyrt, jävligt dyrt.
Det handlar, inte minst, om människovärde.
Jag har, i ett svagt ögonblick, lovat att inte bli politisk i den här spalten.
Men om jag ger en skopa till alla partier, kommer jag undan.
Jag är så trött på allt duttande...
Jag är trött på snyfthistorier från fetknösar som inte har råd att bo kvar i sin fyramiljonsvilla.
Jag är trött på politiker som ägnar tiden åt att smutskasta motståndarna.
Gör nåt vettigt istället!
Jag väntar fortfarande på partiet som säger:
"Vi satsar allt på förskolan och skolan...
"Vi satsar allt på de små människorna, som ska ta över efter oss...
"De har inte gjort sig förtjänta av alla nerdragningar..
"De ska inte ha lågbetalda vägledare...lärare som går på knäna...
"De ska ha de bästa förutsättningar...för de är värda det!"

Och så länge jag inte hör de orden, kommer jag att rösta på det näst mest viktiga området.
Miljön.
Och partiet som värnar om miljön har dessutom den i särklass bästa företrädaren.
Hon börjar på Maria...
...och slutar på Wetterstrand.