Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Juan hällde upp sin 543 251:a öl i baren på Calas de Mallorca.

Poolen vid hotellet, ett stenkast från Medelhavet, hade gjort honom apatisk.

Jag förstår honom. Det spelar ingen roll vilken omgivning du har. Det kan lätt bli för mycket.

Juan, 53, med en frilla som skulle kunna tjänstgöra som mikrofonskydd på SVT, var trött.

Medelhavet med turkost vatten och klarblå himmel kan också bli tristess.

Den söta flickan i restaurangen gick runt som en robot. Hon var ruskigt effektiv.

All inclusive är inte hennes favorituttryck. Hon bara gör sitt jobb.

Fulla tyskar som spelar Bingo och har ett beteende som platsar i förskolan,

fulla, feta engelsmän som dominerar poolområdet, kan få vem som helst att må illa.

Jag vill inte byta med lekledarna på hotellet. De höll god min, de får betalt.

Men alla vi andra som är på semester, har det bra.

Vi hinner tröttna på buffén med pizza-slize, rå lök och gratis öl.

Men Juan i baren och den söta tjejen i restaurangen är inne på månad åtta.

Jag skänker en tanke till dem.

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Det kom en liten tår och ögonen var blanka.

Lisa visste att något var på gång.

-Ändrat, sa hon och gungade fram och tillbaka.

Familjen skulle åka på semester till utlandet. Långt bort.

Lisa, 16, fick inte följa med.

Hon vill inte, hon kan inte.

En tår rullade ned från hennes kind när hon tittade på schemat på hallväggen.

Hon visste att det var något på gång, men inte vad.

Nästa onsdag kommer vi tillbaka, försökte vi förklara tusen gånger.

Men det hjälper inte. Det gör mest ont.

Det blir trots allt semester där vid Medelhavet. För en halv familj.

Men ändå inte.

Lisa är där hemma i skolan och på kortis. Hon fick inte komma till tals. Hon fick inte välja.

Tankar snurrar. Det känns inte bra.

Värmen och avkopplingen lindrar mellan varven.

Flygplanet landar lite vingligt på Skavsta flygplats i septembernatten.

Längtan är obeskrivlig efter den lilla tjejen efter tio långa dagar.

Lisa tog emot med sitt underbara leende och pussarna på handen.

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Nöjet är på min sida, liksom..

Clara, fyra år ser på barnprogram. Hon har bäddat framför tv:n.

Isac, åtta år, bygger hus med Mulle Meck på datorn.

Evelina och Linnea är inne på Stardoll och fixar klädgarderoben.

Micke ringde och frågade om jag kunde vara barnvakt på lördagskvällen.

-Du står överst på listan över tänkbara barnvakter, sa Micke.

Oh, shit, vad glad jag blir, tänkte jag.

Självklart är jag barnvakt till fantastiska ungar.

Jag har varit här förr.

De ser mig knappt, men de vet att jag är här.

Jag har bokat in en fotbollsfight på Playstation med Isac i kväll.

Vi gillar fotboll han och jag. Vi gillar varandra.

Han är sonen jag aldrig fick, men får låna ibland.

Fia har gjort en pizza och ugnen är på.

Jag är barnvakt, men ändå inte.

Nöjet är på min sida, liksom..

Smulan...

Foto: Linnea Filipsson

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked...

- Det bästa jag hade har någon tagit ifrån mig.

Orden kommer i en aula full med gymnasieelever.

Det blir alldeles tyst.

Therese berättar hur hon förlorade sin mamma.

-Jag skulle ge vad som helst för att hon skulle ringa mig.

Therese mamma är inte död.

Men hon är ett vårdpaket och känner inte igen sina egna barn.

En rattfull 22-åring körde på henne och tog flera liv.

Det är så Therese ser det. Det blir en dominoeffekt.

Det krävs mod att berätta om det som inte fick hända.

Det krävs mod att berätta hur hon förlorade sin mamma.

Hon gör det värdigt.

Det blir inte mer avskräckande för en gymnasieelev som får höra berättelsen.

Jag vill tro att bilden sitter kvar när alkoholen gör tokigheter i ett ungt förnuft.

-Lova mig en sak. Om du ser någon sätta sig i en bil på fyllan, säger Therese.

-Ta nycklarna.

Innan Therese lämnar berättar hon att 22-åringen fick tio månader i fängelse.

-Men min mamma fick livstid, lägger hon till.

22-åringen överklagade tingsrättens beslut.

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked.

Han blev bara 24 år.

Kolmårdens nya lejonbebisar

Foto: Ulrika Johansson

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

"Ta på dig långkalsonger, det blir kallt i fartvinden", sa sms:et från farsan i morse.

Ja, tjena, 19 grader varmt och en fart på 30 kilometer i timmen.

Jag svarade med ett "Ok", men lät bli fillingarna.

Det var dags för årets moppetur. Far och son.

Två välvårdade, 48 år gamla mopeder, och två gubbar, hyfsat välvårdade i fula hjälmar.

Det var min tur att visa mina barndomskvarter. Förra gången visade farsan sina.

"Haha, som om jag inte visste var du växte upp", flinade gubben.

Jag guidade genom Hageby där jag bodde fram till tioårsåldern.

Turen gick genom Ljura och skolvägen för en liten parvel i mitten av 1970-talet.

Skolan är riven sedan många år. Det känns tungt. Som om min lågstadietid inte betydde nåt.

Jag letade efter ett monument över mina bravader. En byst hade räckt. Jag såg ingen.

Moppeturen gick genom stan för ett stopp vid Maestro för en kebab.

Vi parkerade snyggt bredvid två stora motorcyklar.

-Ta inte fel maskin när ni åker iväg sen", sa farsan till grabbarna.

Resan gick vidare mot Klockaretorpet där jag huserade fram till 20-årsåldern.

Det finns så mycket att minnas där. Det finns så mycket att berätta.

Men det får bli en annan gång.

Dagens äventyr landade med en kopp kaffe i Snövelstorp.

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen...

Det kom ett mejl till redaktionen i morse.

"Hej, jag vill att ni skriver om mig!"

Ett mejl som normalt läggs i arkivet under skrivbordet.

Men inte det här.

För det fanns rader i mejlet som berörde, starkt.

Jag bokade ett möte med den 38-åriga Norrköpingstjejen.

Hon berättade att första gången hon blev utsatt för övergrepp var hon bara sex år.

Helvetet fortsatte i tio år.

Flickan hade dessutom både ADHD och Damp. Men det förstod ingen då.

Missbruk, utanförskap, skärsår på underarmen och behandlingshem blev tjejens liv.

Tills för två år sedan. Då kom diagnosen på en 36-årig kvinna.

ADHD och Damp.

Hon hade självmedicinerat amfetamin, som hon själv uttrycker det.

Precis den medicinen som du får med diagnosen ADHD.

Hon hade genomlevt ett helvete.

Men ingen förstod. Och ingen satte diagnosen.

"Jag har fått ett liv", säger hon.

Inte en dag för tidigt.

Jag blir berörd.

Men samtidigt besviken. Så lång tid.

"Jag är stolt över mig själv. Det är första gången jag tänker så", säger hon.

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen.

För den ger perspektiv, för vem som helst...

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig....

-Titta, vad glad han är, sa Sofia.

Björna studsade fram på ladugårdsplan med ett leende och ett trallande.

"Thompa, jag vill följa med till Labbemåla och sova över.

Björna är expert på att njuta av livet.

Vi tillbringade helgen på gården som har allt man kan önska.

Kossor, kattungar, gröna ytor, traktorer och ett lugn som går att ta på.

Solen gjorde upplevelsen total där i bondgårdsidyllen, när Itte serverade lamm i trädgårn.

-Thompa, det här måste vi göra om, skrek Björna och rättade till kepsen.

Han hade precis klivit av gräsklipparen av favoritmärket "John Deere".

Han menar varje ord.

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig.

Han är rakt igenom en ärlig person, med stort hjärta.

Ett föredöme på många sätt.

Han är min kompis.

Jag har ett rätt juste jobb....

Jag har gått 13 630 steg idag.

Ja, jag vet....

Du har redan avslöjat mig. Jag har skaffat en stegräknare.

99 kronor på Clas Ohlsson, med överfallslarm.

I fall någon skulle attackera mig där på gatan...

Jag har gjort en vanlig dag som reporter. Men jag har gått runt mellan jobben.

Och ändå levererat så att chefen är nöjd med mitt resultat.

Jag tror det i alla fall.

Men jag skulle komma till en annan sak.

Jag går runt i min fantastiska hemstad i solskenet och jagar studenter.

Studenter som inte tar lån, för att de inte behöver det.

Jag skulle ha ett ansikte och en röst till statistiken som säger att färre tar lån från CSN.

Det är så det fungerar i tidningsvärlden. För att få liv i tråkiga siffror, liksom.

Ett angenämt uppdrag, jag lovar.

Jag fick prata med en massa studenter innan jag träffade rätt.

Jag fick en massa tips och mobilnummer.

Trevliga möten och trevliga samtal.

Och det var just då som tanken slog mig.

Jag har ett rätt juste jobb.

13 630 steg, ett 20-tal värdefulla möten, och 1 872 tecken till tidningen...