Men i det här fallet håller jag på min dotter....

"Pappa, jag var lite kaxig mot Gösta, slöjdläraren.

Jaså? sa jag. Det är inte bra.

Jag vill inte att mina barn ska vara kaxiga, om de inte har rätt till det.

I det här fallet såg jag mellan fingrarna.

Linnea är vass på praktiska övningar, och har pappas självförtroende.

Bra ibland, dåligt ibland.

"Min pappa är slöjdlärare", sa Linnea i diskussionen, när Gösta blev trött.

Jag skulle, i normala fall, tycka att det inte var okej, att säga så.

Men den här gången höll jag låg profil.

Jag vet att Linnea är vass, och obekväm.

Jag vet att Gösta är slöjdläraren som fått jobbet för att han är hantverkare.

Pedagog, stod inte i kravlistan.

Idag byggde Linnea och jag en kaninbur.

Hon har lätt för sig. Hon greppade instruktionerna och jag blev snart överflödig.

Hon ligger långt framme, när det gäller praktiska övningar.

Jag vet det med 15 år av slöjdlärande...

Jag blir lite stolt över min dotter.

Och jag tillåter mig att bli det.

Med all respekt för Gösta.

Men i det här fallet håller jag på min dotter....

Orden kan användas för just tveksamheten...

"Nu är tveksamhetens tid...här är frågornas land..."

Orden är Lisa Ekdahls...

Orden kan användas för kärlek, du vet.

Orden kan användas för just tveksamheten...

"Till dig som ska flytta in på gruppboendet...."

Så inleddes brevet.

Vi har bett om hjälp. Vi har bett om ett heltidsboende för Lisa när krafterna tar slut.

När man bara önskar en förändring....en förändring som är nödvändig.

Det är en trög process.

När hjälpen behövs mest, så finns den inte där.

När hjälpen behövs som minst, så knackar det på dörren.

Hon är 16, autistisk och är hur harmonisk som helst. Just nu.

Som om hon anar...

Vi vill ha vår älskade dotter hemma några år till. Just nu.

Men det går inte att planera det där.

Varken kaotiska perioder för en autistisk flicka, eller lediga boenden.

Synd bara att saker och ting inte synkar.

Det är tveksamhetens tid....här är frågornas land...

Orden liksom passar in just nu.

Vilket är det bästa beslutet?

Det kommer vi aldrig få veta....

Det är lätt att dras med i deras frihetslängtan...

De är 19 år. Om en månad slutar de gymnasiet.
Det är lätt att dras med i deras frihetslängtan.
En längtan till att få göra vad de vill.
Det är lätt att minnas tillbaka till en underbar tid, när världen stod öppen.
Inget är utstakat. Det är bara att välja väg.
De är utbildade inredare och har sina drömmar.
De är snygga, de är duktiga, de är kaxiga.
Under ett knappt år har de drivit ett företag.
De har tillverkat smycken av gamla bestick.
Det är inget larv. Jag har sett smyckena. Det är design i den högre skolan.
Det kommer att gå bra för tjejerna. Jag vill tro det.
Jag hoppas i alla fall att deras frihet varar länge.

Man vet så lite om det där...

Jag är så nyfiken på var din unika kreativitet tog dig i livet...

Träslöjdlektionen hade precis tagit slut.
Det var sista lektionen för dagen.
Alla elever rusade hem, utom Elin.
"Jag vill göra fint i din slöjdsal Thomas", sa hon.
Hon var bara nio år, men blicken var bestämd.
Okej, ring din mamma och fråga om du får stanna kvar, kontrade jag.
Mamman gav ok och kreativiteten satte fart.
Elin var en sån tjej. Hon hade en stor gåva.
Allting hon tog i blev små varelser i hennes fantasivärld.
Allt hon tillverkade blev små konstverk.
Det blev lite städning och mycket fantasi.
Hon hade en frizoon där i slöjdsalen under fyra år.
Jag studerade hennes kreativitet på håll och njöt i fulla drag.
Tre år senare hjälpte hon mig att illustrera ett läromedel i bild.
Som tolvåring-en fullfjädrad illustratör.
Jag har haft 1 000 elever. Hon var outstanding.
"Vi ska ha en dejt, du och jag om tio år", sa hon till mig många gånger under skolåren.
Det går ju inte, sa jag. Jag är ju gift och du har säkert en pojkvän då, sa jag varje gång.
"Det skiter vi i", sa Elin.
Jag har inte hört något från Elin sedan hon slutade sjuan.
Men jag kom och tänka på henne när jag hittade några av hennes alster, som hon gav mig.
Så Elin, om du läser det här inlägget:
När kommer dejten?
Jag är så nyfiken på var din unika kreativitet tog dig i livet.
Jag tar med min fru, och du din pojkvän.
Så kanske de lär sig något....

Man hade lite naivt trott att man skulle slippa se ångesten hos en autistisk flicka...

Ljudet från klackar närmade sig bakom i sjukhuskorridoren.
Ljudet liksom växte och kom över oss.
Lisa var stressad.
Miljön var okänd och ångesten var hög.
Vi hade fått en läkartid på det stora sjukhuset.
-Hem, hem, hem, säger Lisa genom korridorerna.
Hon går med snabba steg, livrädd.
En dörr slås upp, stressen ökar.
Man vill ta henne därifrån. Det gör ont att se ångesten på den lilla tjejen.
Hon vet inte vad som väntar.
Som att hoppa ner i ett stort svart hål.
Vi försöker förklara. Hon förstår inte.
Korridorerna känns oändliga.
Man vill ta henne därifrån.
En dörr till slogs upp.
Lisa lutade sig framåt med händerna för ansiktet.
Doktorn fick två minuter.
Leendet kom tillbaka, när ordet hem nämndes.
Lidandet var över.

Lisa var inte sjuk.
Vi var tvungna att ha en läkares ord på att Lisas handikapp är livslångt.
Det handlar om försäkringspengar. Det handlar om Lisas trygghet i den stora världen.

Man hade önskat lite smidighet.
Man hade lite naivt trott att alla vet att autism är ett livslångt handikapp.
Man hade lite naivt trott att man skulle slippa se ångesten hos en autistisk flicka.

Bara för att få det självklara bekräftat på ett papper, av en läkare.

Glädjen finns där nu. Det är gott nog...

-Pappa, vi måste ut och träna fotboll, sa Linnea.
Yes, tänkte jag.
Äntligen.
Jag snörade på mig mina nya fotbollskor.
Linnea snörade på sina guldskor.
Vi tillverkade en tillfällig målbur av gungställningen.
Solen gick ned bakom garaget när vristskotten ven genom luften.
Några bollar hamnade hos grannen.
Det var snedskott, det var drömträffar.
Pappa och dotter i fotbollsträning hemma på gården.
Det är vackert.
Det har gått många år sedan jag stod där nere på bygdens fotbollsplan som 12-åring.
Då det bara fanns ett mål.
Att bli fotbollsproffs.
Jag vet inte vad Linnea har för mål med sin fotbollsträning.
Men det spelar ingen roll när bollarna viner genom luften.
Glädjen finns där nu.

Det är gott nog...

"Vi ses på det azurblå berget....."

"Knocking on heavens door", inledde det sista avskedet.
Det var samlad stämning där i kapellet.
"Livet tog slut lite oväntat", inledde prästen.
De flesta i kapellet kunde skriva under på det.
Han ville ha det så. Han höll det innersta för sig själv.
Men hjärtat var stort.
"Han ringde 15 gånger när jag var på väg från Malmö till Norrköping", berättar ett av hans älskade barnbarn.
Han lämnade barn och barnbarn, därnere i södra Sverige.
Vi vet inte varför. Vi kanske inte behöver veta.
Men han lämnade dem aldrig. Han höll kontakt. Nära kontakt.
Jag minns hans stadiga handslag, jag minns hans varma blick.
Bestämda åsikter, ständigt närvarande och den varma blicken.
"Vi ses på det azurblå berget", stod det på en blombukett.
En sista hälsning från en av hans systrar.
Jag vet inte var det azurblå berget ligger.
Men det lät fint.
Låt oss ses där sen.
Citatet blev ett värdigt minne av ett värdigt sista avsked.

Ett värdigt sista avsked av mannen med det stora hjärtat och den varma blicken...

Vi hade Trackslistan som gemensam nämnare...

-Här inne sitter Kaj Kindvall, berättade Lotta på P4 Östergötland.
Lotta är en gammal skolkamrat.
Vi gick på Borgsmoskolan på 1980-talet.
Jag gick klassen över henne, som farsan skulle ha sagt.
Det betyder att hon är ett år yngre än jag.
-Jag kommer ihåg Tracks, sa jag...
-Ja, kassettband och inspelningsknappen, kontrade Lotta.
Vi har levt parallellt. Har haft koll på varandra.
Det har gått några år och vi har inte direkt pratat med varandra under alla år.
Men någon slags koll fanns där.
-Du är ett år äldre än jag, sa Lotta bestämt.
Emira och jag skulle göra "En dag på jobbet".
Jag fotade och mindes den gamla tiden.
Den gamla tiden då Sveriges Radio höll öppet hus.
Jag var där som 12-åring och tittade stumt på direktsändningen av Tracks.
Det var stort. Jag minns varje sekund från upplevelsen.
Att få se en Tracks-sändning live. Här och nu.

Det var lika stort att träffa Lotta, så här 30 år senare.

Glad att hon kände igen mig...
...och glad för nostalgitrippen.

Tack Lotta!

Foto: Scanpix

"Antingen har jag tre barn och vovve. Eller så står jag på scenen".

"Ursäkta att jag ringde lite sent", sa Tove Styrke.
11.00 sharp, stod det i mejlet från hennes manager Petra på Sony Musik.
Det blev 11.20.
Hon ställer upp på en massa intervjuer.
Det är hennes liv nu.
Hon slog igenom som 16-åring i Idol. Hon kom trea 2009.
Sedan har det gått fort.
Hon hoppade av gymnasiet och kastades in i artistlivet. Hon hade väntat på det.
Tove Styrke filar, som 18-åring, på sitt andra album. Det är unikt.
"Nu blir det Tove fullt ut", säger hon.
Debutalbumet var styrt.
Nu blir det Tove fullt ut.
Jag trodde på tjejen från första sekund på audition i Idol.
Som många andra, förstås.
"Tove har DET, och dessutom utseendet med sig", sa Bagge när han upptäckte umeåtjejen.
Så rätt.
Jag frågade Tove vad hon gör om tio år.
Hon svarade utan att tveka:
"Antingen har jag tre barn och vovve. Eller så står jag på scenen".
"Men oavsett vilket, så ska jag göra det fantastiskt", säger hon.

Jag gillar det svaret.

Tack för guidningen farsan!

Mopederna tog oss från Snövelstorp.
Försommarvärme.
"Glöm inte långkalsongerna", skrek ett sms från farsan.
Vårvinden tog oss till Fiskeby bruk.
"Det här huset har jag byggt", sa farsan och berättade om knösarna i ledningen som skulle ha det finaste.
Vidare till gubbens barndomskvarter på Solgårdarna i Haga.
Det hette så. Det var inte Solsidan. Det var barnrikegårdar, i folkmun.
Varmvatten, badkar och tre rom och kök.
Lyx på 1940-talets Norrköping. Fem ungar i snitt. Största familjen hade 13.
72 lägenheter. Farsan pekade på alla lägenheter, där vi stod på gården.
Han satte alla namn.
Han pekade och berättade vem som bodde var.
Han satte 72 familjer på mindre än fem minuter.
Det har gått 50 år.
Jag är imponerad.
Tre timmar senare och x antal berättelser från Chrilles barndom, var vi tillbaka i Snövelstorp.
Tack för guidningen farsan.
Jag är imponerad.

Och grattis på 66-årsdagen!

Foto: Fredrik Sandberg

Jag fick mina 20 minuter, inklusive tre avbrott på linjen...

"Du får 20 minuter med Tove Styrke och 20 minuter med Lisa Miskovsky."
Petra på Sony Musik var tydlig. Det fanns inget förhandlingsutrymme.
Exakt klockan 10.40 idag fick jag kontakt med Lisa Miskovsky.
"Vänta, jag ska bara lämna över den lille till maken", sa hon.
"Hej, nu är jag med", sa hon sen på sprudlande norrländska.
Jag blev glad direkt. Hon ville prata med mig, inte riva av en intervju.
Jag kände det på tonfallet.
Jag hade 20 minuter. Jag fick mer.
"Haha, jag pratar hur länge jag vill", kontrade hon snabbt.
Efter bara några minuter bröts en dålig linje från norr.
"Haha, jag fick in Teletubbies när samtalet bröts", sa Lisa när vi åter fick kontakt.
Jag ställde mina frågor inför besöket i Norrköping, kommande helg.
Jag fick mina 20 minuter, inklusive tre avbrott på linjen.
Jag gillade den tjejen innan intervjun.

Jag gillar henne ännu mera nu.

Min dragbild på ettan kommer aldrig att publiceras...

Jag kom in i en kokande Stadium Arena.
Norrköping Dolphins hade chans att ta sitt andra raka SM-guld.
De som gäspar åt basketsporten har aldrig varit där.
Det hade gått drygt halva matchen. Det stod 42-42.
Det var varmt, det var fullsatt och det gick att ta på stämningen.
Mitt uppdrag: Fota. "Ta publikbilder. Vi räknar med guld!"
Jag hade en kvart på mig.
Matchbilder är svårt.
Men jag fick publikbilden.
Den hade varit given som dragbild på ettan.
Jag återvände till redaktionen innan matchen var slut.
Radiosporten rullade i bilen som gick för fort genom stan.
Sportreporter Eva följde radioreferatet och skrev sin text.
"Skit, han missade, jag får skriva om", skrek hon.
Det närmade sig deadline.
Jag la in bilderna. Det var puls.
Tryckeriet ringde.
"Ni måste skicka nu!"
I samma sekund sänkte Sundsvalls islänning en osannolik trepoängare.
Ridå.
Min dragbild på ettan kommer aldrig att publiceras.

Förutom här...