Hon har rätt att vara fin...

Lisa kom hem från skolan men två fina flätor med turkosa snoddar.
-Är det Jenny som har gjort dig fin i håret? frågar jag Lisa.
-Ja, svarar hon, som vore det självklart.
Jenny på Trumman gör alltid Lisa fin i håret.
Vi har inte frågat om det.
Hon gör det för att hon vill det. Jag vill tro det.
Jenny tar sig tid att göra vår goding fin i håret.
Det är stort. Förmodligen större än Jenny förstår.
Vi blir så glada.
Vår lilla annorlunda dotter, har ju faktiskt rätt att vara fin. Även fast hon själv kanske inte sätter det i första rummet.
Det är en symbolhandling som signalerar värme och kärlek.
Mamma Cina syr kläder och ser till att Lisa är fin.
Svärmor, som är en klok dam, påpekade det.
-Lisa har så fina kläder. Cina är bra på det där.
Ja, det är så rätt. Lilltjejen har samma rätt som alla andra att vara fin i håret och ha fina kläder.

Hon kan redan varje rad...

Linnea satt vid datorn. Läpparna rörde sig.
Hon sjöng med i "Om du lämnade mig nu" från Linköping sommaren 2008.
Hon såg inte att hennes pappa studerade sin dotter.
Tonerna rullade från DVD:n i vardagsrummet, när Miss Li inte kunde hålla tårarna borta i sista föreställningen.
Det är lika vackert varje gång.
Jag kom på att jag påverkar Linnea.
Hon kommer att tjata om det när hon blir vuxen.
"Pappa spelade jämt Winnerbäck."
Jag själv är uppväxt med Elvis i bilen.
Farsan hade alla band, som såg ut som VHS-band.
Suspicius minds....jag håller fortfarande den som en av de bästa nånsin.
"Om du lämnade mig", kommer också leva vidare genom Linnea.
Jag vet det, hon kan redan varje rad.

Lekhagen är öppnad!

"Nu hör vi Mona Sahlins råsop i magen", säger stadsminister Reinfeldt.
Den goda chokladen Toblerone har också belysts av bland annat Odell...
Fy fan, va pinsamt.
Nu är lekstugan och sandlådan öppen inför valet 2010.
Jag har ,normalt, hyfsat förtroende för politiker.
Men nu, räcker liksom inte argumenten till, och debatten påminner om fighten i sandlådan om den bästa leksaksbilen.
Jag snackar barn i femårsåldern...
Men nu är det vuxna politiker som försöker kasta sten och samla poäng och det blir bara, just det, pinsamt.
Jag är inte överdrivet intresserad av politik.
Jag är mer intresserad av deras desperata försök att stå överst på täppan när rösterna räknas.
I mitt noteringsblock kan jag bocka av flera partier som har bränt mitt förtroende, redan nu, genom mer eller mindre valda uttalanden framför kameran.
Jag sätter mitt sista hopp till Maria Wetterstrand.
Mitt intryck är att hon är för smart för att ramla ner i sandlådan.
Klarar hon resan ut får hon min röst.

The last Bounce...

Om Globen kunde släppa från sitt fundament och studsa ut i Mälaren, så gjorde den det igår.
Dansgruppen Bounce tog adjö efter 13 framgångsrika år.
Att för mig, som har svårt att ens klappa i takt, skulle försöka mig på en recension av föreställningen skulle bara bli löjligt. Under två timmar lät jag mig underhållas tillsammans med tio tusen andra i denna mäktiga uppvisning.
Jag kom på mig själv flera gånger, sitta med öppen mun och lätt skaka på huvudet.
Vältränade danskroppar, hög musik och en koordinationsuppvisning i världsklass, tog mig till en annan nivå.
Det kan till och med vara det häftigaste jag har upplevt på en scen.
Och jag skäms.
Jag skäms för att jag på något underligt sätt har missat Bounce under deras långa karriär.
-Jag är ledsen. Jag blir alltid ledsen när något tar slut, sa mannen och stirrade med tom blick mot scenen.
En scen där showen och en epok precis tagit slut.
En scen där sju tomma stolar, rent symboliskt står tomma...
Jag fick bara uppleva den sista minuten av epoken.
Men jag tar med mig minnet.
Minnet av en helt fantastisk uppvisning.
Bollen kommer att studsa länge i mitt hjärta.
Länge.

Det är dags för guld igen..

Norrköping Dolphins är i basketfinal.
I morgon tar de emot ärkerivalerna från Luleå.
Det får mig att minnas det första SM-guldet.
Jag gick i sexan. Jag var en av två basket-tokar som fick äran att torka svett när de stora drakarna hade ramlat på trägolvet i Himmelstalundshallen i finalmatchen, som var mot Alvik, tror jag.
Matchdramatiken sändes i riksradion, och efteråt fick vi höra att vi var omnämnda som de svettorkande grabbarna. Det var stort då.
Guldet, det första, för Norrköping, var riktigt stort för en liten kille, vars största idoler hette Fran ò Hanlon, Kenny Grant och Kris Grundberg.
Nästa guld var om möjligt ännu större.
1998 satt jag på läktaren i Himmelstalundshallen igen.
Då var det David Bergström som höll i taktpinnen när guldkonfettin fyllde basketgolvet i Norrköping.
Nu är det dags igen.
Jag vill uppleva den där spänningen igen.
Jag pratade med coachen Kelly Grant på träningen häromdagen.
Han lyser guld.
Han vill ta hem bucklan till Norrköping igen.
Jag kände det.
Han kommer att fixa det, och sluta med ett leende sen.
Jag tror det, jag önskar det.
Inte minst för Kellys skull.
Han är värd det.

Ett av många fina möten...

Livet består av möten, sa pastorn.
Jag har tänkt på det. Det är det livet går ut på.
Jag kan fundera över meningen.
Men jag gör inte det längre.
Det är möten med alla fantastiska människor som gör livet.
Och alla sura människor också, förresten.
Jag är lyckligt lottad. Jag får träffa massa underbara personligheter i mitt jobb.
Som i början på veckan. I Ättetorp tog tre barn och deras mamma emot.
Lille Manne, två år, berättade, med nyfunna ord om sin fina gröna dinosaurie.
Meyah, sju år, frågade om jag kunde stanna lite längre och leka...
Mamma Svala bjöd på glass och värme.
Jag lämnade familjen med ett leende på läpparna.
Jag hade fått vara med om ytterligare ett möte som berikar, och gör livet.

Så sant...

På väggen i Svalas kök

När reservkraften tog slut...

Sommaren 2009.
Lisa var orolig. Frita var stängt och alla rutiner borta.
Tre veckor, heltid med pappa.
Det var inte snällt mot Lisa. Inte snällt mot mig.
Vi trodde att det skulle gå bra. Cina och Linnea hade flytt till landet. Familjen var delad.
Vi såg att det var den enda lösningen.
Det gick bra till en början.
Minuter, timmar, dagar räknades ner.
För det var inte bra.
Lisa blev mer och mer orolig.
Jag använde mer och mer reservkraft.
Dagarna innan Frita öppnade tog jag slut.
Lisa mådde inte bra.
Hon var överallt. Som att jaga en fågel, instängd i en glasbur.
Jag hade gjort mitt yttersta.
Mina krafter var slut.
Jag bröt ihop.
Tårarna rann och jag la mig på sängen.
Jag hade gett upp.
Orkade inte ens tänka på vad som skulle hända med Lisa.
Men Lisa förstod.
Hon la sig bredvid mig och klappade mig på kinden.
-Pappa ledsen, sa hon.
Hon fattade direkt och blev lugn.
Vi låg kvar i timmar.
Lisa tröstade sin pappa.
Jag återvände så sakta, och förstod.
Förstod vilken fantastisk dotter jag har.

Vad bra, tack, då vet vi!

Gymnasiekillar är kreativa...

Jag kom körandes med min 965-Volvo.
Var på väg från Stadium arena efter att ha gjort en förhandsartikel om Dolphins, som går för guld. De är, förövrigt, väldigt nära, men det blir ett annat kapitel.
Mitt på Linköpingsvägen i Kneippen närmade jag mig ett övergångsställe.
Två gymnasiekillar ställde sig på varsin sida av gatan.
Liksom på ett givet tecken sträckte de en lina mellan sig.
Föremålet var jag och min bil.
De gjorde det jävligt snyggt, och jag saktade ner.
Med försämrad syn och stigande ålder litade jag inte riktigt på vad jag upplevde.
I samma sekund fattade jag drevet och blev glad.
Linan var en illusion.
Killarna hade nått sitt mål.
Och jag blev glad.
För det är precis det vi behöver i denna allvarliga, förutbestämda värld.
Vi behöver oskyldiga bus.
Bus som har effekt.
Jag har aldrig sett nått liknande, men tack för uppvisningen, killar.
Mera sånt!

Två simmartjejer med guldkant...

Fick till slut tag i Therese Alshammar, tack vare simmar-Ellis.
Therese är i Australien och jag frågade blygsamt om en bild på henne.
Jag behöver bilden till "Lisas dagbok".
Lisa och Therese möttes på Statoil i somras.
Det blev ett värdefullt möte, som resulterade i lite reflektion på bloggen.
Bloggen som nu blir bok, om sista pusselbiten passar.
-Självklart ska jag fixa fram en bild till din bok, sa Therese.
Igår landade den i min mailbox.
-Lycka till och hälsa till Ellis från mig. Hon är superbra och var min förebild som ung, skrev Therese i mailet.
Jag tror inte Ellis vet det.
Men nu vet hon.
Jag tror hon blir glad.
Två simmartjejer med guldkant, förgyllde min dag.
Tack och kram!

Det kom lite överraskande...

Det kom lite överraskande.
-Vet du hur mycket din dotter kostar samhället?
Han var lite rund under fötterna.
Han hade hört att jag har en handikappad dotter.
Jag hade kunnat ta väldigt illa upp.
Jag gjorde inte det.
För jag hade passerat processen.
Den blytunga process som alla föräldrar går igenom.
Alla föräldrar som får ett barn som inte följer mönstret.
Det är varje förälders fasa.
"Bara barnet är friskt, så..."
Lisa var inte frisk, i den betydelsen....
Det har pågått en sorgeprocess hos oss, och hos många andra föräldrar som får veta att deras barn inte är som alla andra.
Det sista man behöver höra då, är att ens barn kostar pengar.
Mannen i den här situationen hade tur.
Pappan till en underbar autistisk Lisa hade passerat processen.
Pappan hade accepterat och landat.
Hade uttalandet kommit några år tidigare hade mannen fått stryk.
Mycket stryk.

Foto: Brita Nordholm

Men vi gör det bra, och vi gör så gott vi kan...

Det är påskhelg.
Alla träffar släkt och vänner.
Inte alla men många.
Några sitter ensamma och kämpar mot ensamheten.
Jag tillbringar helgen med min lilla Lisa. Det är lite ensamt, på sitt sätt.
Vi kan inte fira påsken med andra. Lisa vill vara själv med pappa.
Hon funkar inte annars. Hon funkar verkligen inte annars.
Det blir långsamt. Det är speciellt.
Men Lisa mår bra, och då mår jag bra.
Det är så när man är pappa.
Oavsett om barnet är ett vanligt barn, eller som Lisa, ett ovanligt barn.
Jag vet det. Jag gör det som är bäst för min Lisa.
Du behöver inte tycka synd om mig, eller tycka att jag är duktig.
Jag gör det ändå.
För det skulle varje pappa göra.
Jag vill tro det i alla fall.
Och om det inte är så, så skiter jag i det.
För jag gör det, för att det är så självklart.
Jag gör det för att lilla Lisa ger mig så mycket.
Lisa och jag firar påsk, som ingen annan gör.
Men vi gör det bra, och vi gör så gott vi kan.
Det är gott nog. För oss.

Lite tankar om livet...

Det är högst normalt, sa beteendevetaren, om att summera sitt liv vid 35-40.
Det är din biologiska mitt och din kropp är inställd på det.
Vad har jag gjort, ska livet vara så här och är jag tillräckligt rädd om min kropp?
Det är frågor och funderingar som är högst normala men är nog så viktiga när man befinner sig där.
Kampen går, varje dag, äta, träna, jobba, vila, sova . Är balansen rätt?
Och så tittar man plötsligt upp.
Människor tvångsintas på psyket, människor kämpar mot sin cancer, människor letar efter mat och har tre mil till rent vatten.
Perspektivet blir påtagligt.
Varför fundera på de där frågorna?
Du har din plats.
Din tid är utmätt, och unik.
Så trampa på broder och syster.
Du kan göra så lite...
Bara vara tacksam att du får vara med på livets resa.
Inte alla får vara med.

Tack, ni är värda mer, än alla pengar i världen...

Svala och Bente satt i köket med varsin cola.
Jag skulle hämta Lisa på kortis.
Victoria sa att Lisa hade pratat om pojkar. Hon tycker om pojkar.
Svala och Bente pratade också pojkar tror vi, för de skrattade högt.
Lisa fick smaka ur påskägget och sitta med de stora tjejerna en stund.
Svala, Bente och Victoria är unika. Jag vet det.
De jobbar med autistiska barn.
Många är kallade. Få är utvalda. Jag vet det.
De representerar, och är en del av, en samling unika människor.
Unika människor som kan läsa av, som har tålamodet, som har hjärtat.
De går till jobbet och får betalt.
Men de gör ett så mycket större jobb som inte kan betalas i pengar.
De har valt att ta hand om våra älskade, underbara barn, som vi aldrig skulle klara själva.
Tjejerna, för det är oftast tjejer, gör sitt jobb som vore det det mest självklara.
Jag tror inte de förstår hur bra de är.
På skolan, på kortis, det är en tuff miljö, det ställer krav.
Några går vidare, någon ny kommer till.
Jag förstår inte hur de lyckas.
För hela tiden står där en tjej som tar hand om Lisa , och verkar älska sitt jobb.
Tack, ni är värda mer, än alla pengar i världen...