The last Bounce...

Om Globen kunde släppa från sitt fundament och studsa ut i Mälaren, så gjorde den det igår.
Dansgruppen Bounce tog adjö efter 13 framgångsrika år.
Att för mig, som har svårt att ens klappa i takt, skulle försöka mig på en recension av föreställningen skulle bara bli löjligt. Under två timmar lät jag mig underhållas tillsammans med tio tusen andra i denna mäktiga uppvisning.
Jag kom på mig själv flera gånger, sitta med öppen mun och lätt skaka på huvudet.
Vältränade danskroppar, hög musik och en koordinationsuppvisning i världsklass, tog mig till en annan nivå.
Det kan till och med vara det häftigaste jag har upplevt på en scen.
Och jag skäms.
Jag skäms för att jag på något underligt sätt har missat Bounce under deras långa karriär.
-Jag är ledsen. Jag blir alltid ledsen när något tar slut, sa mannen och stirrade med tom blick mot scenen.
En scen där showen och en epok precis tagit slut.
En scen där sju tomma stolar, rent symboliskt står tomma...
Jag fick bara uppleva den sista minuten av epoken.
Men jag tar med mig minnet.
Minnet av en helt fantastisk uppvisning.
Bollen kommer att studsa länge i mitt hjärta.
Länge.