Sveriges bästa programledare

Hon talar flera språk flytande.
Hon intervjuar toppolitiker från hela världen.
Det är många som gör, men sällan med den säkerhet och tajming som Karin Hübinette i SVT.
Hübinette är programledare för nyhetsprogrammet Agenda.
Ett program som var jävligt tråkigt mad Adaktusson, är nu veckans höjdpunkt.
Sedan hösten 2008 är hon också nyhetsankare på Aktuellt.
Ta bort den där andra gubben, vad han nu heter, och ge Karin mer tid.
Sveriges bästa programledare har ingen konkurrent.
Ännu.

Söndagsfunderingar...

Söndag, strax efter lunch.
Dimman ligger tät utanför fönstret på Kungsörsstigen 3.
Det är något slags ingemansland så här i slutet av november när värmen slår rekord.
Varmaste november på evigheter.
Vintern 1976 med dryga metern snö lär inte inträffa igen.
Julen känns avlägsen, och våren med på något sätt.
Tur då att Winnerbäck snart lyser upp tråkvintern i Östergötland.
Den 10:e och 11:e december intar han Cloetta Center.
Det blir två timmar kunglig rock.
Det blir två timmar flykt från årstiden utan identitet.
Det blir två timmar, signerat Linköpingssonen.
"Tandläkarväder ", ja det är precis vad det är där ute..tandläkarväder...

WHAAAA!!!!!

Telefonen ringer...

HAA, HAAA, det är???
Telefonen ringer...och Lisa skriker högt av förtjusning.
Hon nöjer sig inte förrän vi har berättat vem det är.
Om det är en försäljare...blir det "många barns mamma".
Ett uttryck som Lisa själv hittat på.
Då blir hon nöjd.
Lisa hör allt, och då menar jag allt.
Jag hör? säger hon och vill veta vad som låter.
Men eftersom bara hon hör, så är det svårt att ge henne en förklaring.
-SCHHHH......, säger Lisa.
-Vad hör du?
-Kaffebryggaren!
-Är kaffebryggaren busig?
-JAAAA....ha ha,....

Foto: Mamia Music

En världsstjärna är född?

Skivbolaget ringde.
De ville att vi skulle slå på stort med Sheri.
Ja, jo, vi fattar.
Klart de vill ha publicitet.
Den blivande världsstjärnan besöker Norrköping och Linköping snart.
"Hur stort blir reportaget", frågar pressansvarig.
-Vi får se, svarar jag.
Jag menar, vi bygger inte en hel tidning på "En blivande världstjärna".
Sheri ringde mig på mobilen.
Jag var på väg ifrån Kolmårdens djurpark. Kollega Camilla och jag hade träffat en nyfödd noshörning.
Sheri var trevlig och jag bandade intervjun på mobilen.
Hon fick två spalter och en pressbild i fredagstidningen.
Hon har gjort singeln till ledmotivet i "Snabba cash", som har premiär i januari.
Vi får se hur det går för 24-åringen som spås en lysande framtid...

Kolmårdens nya kelgris

Hon väger 60 kilo och är bara ett dygn gammal.
Kolmårdens nya kelgris är ingen gris, men väl en noshörning. En sötnos-hörning.
För man kan inte säga annat när man ser din lilla kamraten vingla omkring på höbädden.
Efter 20 minuter tog hon sina första steg och efter ytterligare 20 minuter hittade hon maten under sin enorma mamma.
Pappan, om möjligt ännu större, vankade omkring i båset bredvid.
Djurvårdaren Stefan tog stolt emot och berättade om förlossningen.
Det var fin stämning i stallet.

Att leva med panikångest

Hon har levt med panikångest i 16 år.
– En rysning genom kroppen. Från magen och ut i hårfästet. Sedan kommer paniken. Så beskriver Carina sin panikångest.
– Jag kan inte åka buss, då har jag inte kontroll. Jag kan inte gå av när jag vill. Och jag kan fortfarande inte veckohandla. För vad händer om jag står där med en full kundvagn i kön och får panik? Ska jag lämna tillbaka alla varor då? Man tänker så ologiskt i en sån situation, säger Carina.
Hon var 19 år när hon fick sin första attack.
-Som att gå in i en glasvägg, minns hon.
Men Carina har valt livet.
-Jag ser till att hela tiden ha något att se fram emot, säger 35-åringen.
Carina är en förebild på många sätt.
http://www.extraostergotland.se/Default.aspx?a=5653256

Destruktiv kille med glimten i ögat

-Hur är läget? frågade jag den vikarierande reportern.
-Det är kaos. Jag har fem extrajobb och håller på att flytta. Det är kartonger överallt.
-Hur blir framtiden?
-Jag vet inte. Frugan vill flytta till Stockholm, sa den nygifta 25-åringen.
-Men va fan, du är ung och snygg. Inget att oroa sig för.
-När jag stog där i ösregnet och spelade fotboll undrade jag vad jag håller på med. Jag kunde lika gärna vara i Karibien och mysa omkring.
-Det är normalt att undra vad man håller på med, men det brukar ju komma lite senare i livet.
-Min fru brukar säga att "varje dag här är en förlorad dag någon annan stans.
-Men Henka, du har ju i alla fall inga blåsor i munnen.
-Jo, jag har faktiskt det.

Idolbesök i Norpan

Citatmaskinen & Monkan

"Vi gick och la oss framåt småkvisten", sa Clabbe.
Det var någonstans mellan småtimmarna och morgonkvisten. Kanske sisådär 03.24, eller nåt.
Han tycker om det där att mixa nya ordkombinationer.
Som när Kvarnberget och Bussterminalen lätt blir Bussberget och Kvarnterminalen.
Under språksiansen till vällagat tilltugg och kallt källvatten, ville så Monkan ge sig in i debatten.
Hon döpte om min blogg Skimmer.
Det blev Skimmer´t.
I sann östgötatappning.

Fantastiskt...

Hon fullkomligt tar in scenen, kameran och publiken. Närvaron går att ta på.
Tjejen från Halmstad är född till artist.
Mariette slår alla med sitt lugn, sin säkerhet och en underbar röst.
När hon under kärlekstemat tillängnar sin flickvän raderna, blir det rysningar, ståpäls och tårar.
Fy fan, vad vackert det kan bli.

Joråsåatt...

Rallyprinsessan

Hon läser aldrig, men skriver desto mer.
– Det blir 4–5 dikter i veckan, säger Jessica Sjögren.
Extras redaktion fick ett mejl av Jessica i veckan. Hon undrade om vi publicerade dikter.Vi bestämde oss för att träffa den 22-årige diktförfattaren. På kafferasten berättade hon hur mycket skrivandet betyder för henne.
– Det är skönt att skriva av sig. En form av verklighetsflykt, kan man säga.
Block och penna går bort när Jessica skriver sina dikter. Det är datorn som gäller. Och då har hon nära till rimsidan på nätet när fantasin tryter.Jessica förklarar att diktskrivandet kommer att fortsätta för hennes del.
– Det kommer alltid finnas nåt att förmedla, säger hon och går in genom glasdörren. Kafferasten är slut. Men inte tankarna. Och inte orden. Hennes mål är att ge ut en diktsamling.
Lägg namnet Jessica Sjögren på minnet.
http://rallyprinsessan.blogg.se/

Mäktiga Kungarike

I mina tankar är jag bortom drömmarnas land
Men ingen mig ser eller håller min hand
Ingen känsla går att nå, allting i panik
Den längtan finns ändå, kärleken är unik
Fantasi i en främande värld utom dess like
Vill ha dig på min färd i mitt mäktiga kungarike

Jessica Sjögren

Sophia går drömutbildningen

Jag försökte få henne att nämna en skådespelare hon vill jobba med. Allt för en vass ingress till artikeln.
-Svårt, det viktigaste är att det är en bra film. Men okej, Johnny Depp hade funkat, säger hon och ler.
-Men han är ju gammal, så då får han spela min pappa, säger 17-åringen som går på Film & musikgymnasiet i Norrköping.
Hon skulle egentligen plugga till läkare om hennes lärare fått som han ville. Hon hade betyg för det.
Men Sophia hade drömmarna klara.
Hon ska stå på de stora scenerna. Oavsett om det blir musikal eller framför kameran i en Hollywoodproduktion.
Hon går andra året och älskar att stå i strålkastarljuset.
-Känslan i kroppen kan inte uppnås på nåt annat ställe än på scenen, säger hon.
Hon heter Bergman i efternamn.
Bara en sån sak.

Att ha ett handikappat syskon...

Linnea var två år och satt på golvet i sitt rum.
Mitt emot satt storasyster Lisa, sju år. Lisa med autism och svårt att förstå omvärlden.
Linnea guidade Lisa bland leksakerna och storasyster tittade förtjust på.
Linnea hade i det läget passerat Lisas mentala nivå.
Systrarna tittade hela tiden på varandras munnar för att försöka förstå. Kärleken mellan de två gick att ta på.
Det var första gången vi vågade lämna de små liven utan uppsikt.
Två föräldrar stog utanför och lyssnade.
Det var tårar i ögonen.
Linnea pratar sällan om Lisas handikapp. Hon vet ju inget annat. Lisa är liksom en given del av familjen. Ibland vill hon ha en vanlig syster, ibland visar hon en enorm förmåga att ta sig an sin älskade syster.
För jag vet att syskonbanden är starka och att de älskar varandra.
Linnea har de magiska krafterna för att lugna sin syster när hon får sina utbrott.
Med sin unika ställning som nummer ett för Lisa, vet Linnea precis hur hon ska göra. En hand på axeln, ett ord och Lisa slappnar av.
Det är bara det att nioåringen förstår inte hur viktig hon är. Och hon behöver inte förstå.
Tids nog gör hon det.

De stora frågorna i bilen...

-Ha ha, TUT TUT, nä visa mej!
-Den där röda bilen.
-Annars....?
-Kanske den.
-Ja..
-Lindö nu, många barn springer och skriker högt!!?
-Nej, det är tomt.
-Tomt där.
-Hamburgare, de blir.. hemma?
-Nä, hamburgarna är slut.
-Kvar?
-Kvar hos McDonalds.
-Ja.. Det blir?
-Pannkaka.
-JAAA....från?
-Bamses farmor.
-JAA.
-Vem är pappas bästa tjej?
-Lisa.
-Är du glad, Lisa?
-Känns i hjärtat...
-Är du kär?
-Ja, känns i hjärtat.
-Är du kär i pappa?
-Nää.
-Pojkarna?
-Jaa...

Ett fint gymnasiebesök

-Kan du komma och prata i radion i morgon? frågade Denize.
Hon går på Musik &Filmgymnasiet i Norrköping.
-Vi är som en enda stor familj här, berättar hon när vi går in i en gammal industribyggnad på Kvarngatan.
-Vad ska vi prata om? frågade jag när vi gick in i Norrköpings äldsta hiss.
-Jag ställer lite frågor om hur det är att vara pappa till ett handikappat barn. Och så frågar jag väl hur det är att jobba som journalist, säger Denize.
I radiostudion sitter programstaben. Alla går första året, men verkar världsvana.
-En minut kvar, säger sändningsledaren.
Hörlurarna åker på och micken justeras.
Grön lampa lyser och vi är ute i etern.
Sändningen är över på 22 minuter.
Ungarna gjorde det jävligt bra.
När jag guidas ut via uppehållsrummet, ligger två ungdomar i soffan och hånglar.
Jag får ett leende.
Jag är inte ett dugg orolig för framtiden.
Dagens ungdom är....bra!
http://www.filmomusikgymnasiet.se/

Interiör från Drottninggatan 40

Han är expert på Norrköping

"En del kallar mig idiot och nörd, men det kan jag ta", säger Daniel Hörnestam, 28 år från Norrköping, och ler vackert.
Jag träffade Daniel vid ett av Norrköpings bäst bevarade sekelskifteshus på Drottninggatan 40.
Han har portkoder till 300 fastigheter i innerstan. Han forskar på Norrköpings historia med fokus på historiska byggnader mellan Promenaderna.
Daniel har kartlagt närmare 170 fastigheter med full historik! En del av hans arbete finns dokumenterat på hans hemsida.
Jag är såå imponerad!
"Några ägnar tid åt att titta på fotboll, och jag brinner för det här", säger han.
Jag nämnde två hus i innerstaden som jag har bott i, och han gav mig historiken direkt.
På mindre än en minut hade jag fått arkitekt, hustyp, fastighetsägare och stilhistoria levererat, för båda adresserna.
Han ville visa mig mer.
Jag hade velat se mer, och höra mer.
Men vi har bestämt ett möte.
Jag ska få en personlig guidning.
Ser fram emot det.
http://www.mellanpromenaderna.se/

När jag svävade fritt...

Det stora vita ägget stog där i källaren.
Floating-Mia hade gett tydliga instruktioner innan jag klev ner i det 34-gradiga vattnet.
Salthalten på 30 procent skapade en känsla av tyngdlöshet och den lilla oron av instängdhet försvann i samma ögonblick som locket slog igen.
80 kilo liksom svävade i den mörka bubblan. Gränsen mellan kropp, vatten och luft hade suddats ut.
När jag äntligen vågade blunda började så resan i tid och rum.
För en sekund lämnade jag moderskeppet på mitt livs första rymdpromenad. Jag hann även med att känna mig som en jättebäbis i en gigantisk mage. Men när den tanken blev alldeles för löjlig, bytte jag snabbt skepnad och förflyttade mig till toppen av Kalles klätterträd.
Med händerna bekvämt bakom nacken startade en filosofisk röra i huvudet. Trevligt, mysigt och overkligt på samma gå gång.
När kropp och själ precis hade intagit en form likt koma, knackade någon på äggskalet.
Det var Floating-Mia.
Äventyret var över.

Hallå där Ulrika Carlsson...

...som valde Lasse Ström i söndagens final av ”Ensam mamma söker”.
Grattis till Lasse!
– Tack. Det var väldigt, väldigt känslosamt. Många tårar fälldes hemma hos mig kan jag säga. Vi satt ett gäng tjejer och drack skumpa och grät tillsammans framför tv:n.
Hur lyckades ni hålla det hemligt så länge?
– Ja, hur har vi lyckats med det? Vi har träffats i smyg de helger vi har kunnat. Vi har bott i våra lägenheter. Men det är ju en bit att åka.
Alla undrar ju vad som hänt mellan er efter att kamerorna har slocknat?
– Vi har inte hamnat där än. Det har gått så fort och vi har inte hunnit träffats så mycket.
Är ni ett par?
– Vi träffas så ofta vi bara kan. Båda känner att det är nu det börjar. Vi får se var vi landar med det hela. Det är först nu vi kan leva ett normalt liv. Det har vi inte haft på hela hösten. Bara det att vi kan gå ner på stan och handla tillsammans.
När klickade det mellan er?
– Redan när jag läste Lasses brev. Det var väldigt personligt. Mycket charmigt skrivet och han hade verkligen satt sig in i min presentation.
Hur är Lasse?
– Trygg, stabil, charmig och väldigt bra med mina barn.
Är du kär?
– Jaa, det är jag.

Thomas Filipsson

" Det är bara att köra..."

"Det här fixar vi själva", säger farsan.
Det har alltid varit så.
Vi har byggt två hus i hop. Far och son Filipsson. Det är aldrig snack om att leja bort något hantverk. Det skulle göra ont i farsans själ, som gammal snickare.
Det är ofta mycket jobb, mycket planering och tänkande.
Men förbannat skönt när det är klart.
Senaste projektet med kommunalt vatten och avlopp, följde samma mönster.
Breven ramlade in om erbjudande från rörkrökare i området.
70 000 kronor skulle de ha för hela jobbet. Rotavdrag och fix...
Ja, tjena...
Två helger och vi hade jobbet i land, farsan och jag. Kostnad: 5 349 kronor.
Men det är en annan sak också.
Farsans skola började senhösten 1989.
Vi stog, bokstavligt talat, i leran. Dräneringen runt mina föräldras hus skulle dras.
En grävmaskin hade gjort grovjobbet när vi skulle lägga slangarna runt grunden på källaren.
Och då, precis då. kom skyfallet.
Leran rasade snabbare än spaden hann med.
I hällregn kämpade jag, med kall lera i nacken, mot tiden.
"Det är bara att köra", skrek farsan och fortsatte:
"Livet ska va lite jävligt i bland".
Svårt att ta till sig i det läget.
Men nu, förstår jag, vad han menar.
Om det är lite jävligt ibland, så blir allt annat så mycket bättre.
Tack farsan, för lektionerna!

Jasså...!?

Sporten får för stor plats

LHC:spelaren Andreas Jämtin fick hjältestatus efter elitseriematchen mot Brynäs.
Han blev lös i magen, men trotsade besvären och sänkte motståndarlaget på hemmaplan.
Historien får en egen helsida i Aftonbladets rosa blaska, Sportbladet.
Jämtin var kass i magen och blev hjälte. Fy fan, va stort. Eller?
Ja, det tyckte i alla fall Sportbladet en vanlig fredag i oktober.
Bilagan som levereras varje dag, är inte bara rosa. Den innehåller 24 sidor och överträffar sig själv med rubriker som: "Vi ska ta reda på vad det kostar", ”Spela i Schweiz”, ”Domaren tog konstiga beslut”, ”Här bryts trenden” och ”Hjälte-trots magbesvär”.
Näe, stoppa pressarna, var det så illa?
Jag älskar sport. Det ska sägas direkt. Det finns få företeelser som förbrödrar så mycket, eller ger så mycket glädje som sport. Jag har själv spelat hockey i månskenet på kommunens spolade isar på 80-talet. Jag har svettats i Linghallen i åtskilliga skolbasketfinaler mot toppkonkurrenterna från Oxelbergen. Jag har spelat distriktsfinaler i pingis, och dragit hem några trofér från bowlingbanan.
Jag har varit på samma sommarproffsläger som Tomas Brolin. Jag spelade i IFK Norrköpngs B-lag när de låg i allsvenskan, två år innan de tog SM-guld.
Så, jag tycker att jag vet, vad jag pratar om.
Jag vet dessutom hur det känns att träna så hårt att man spyr, hur underbart det är att avgöra matchen med en drömträff i krysset och hur mycket lagkompisarna betyder.
Men i min värld har sporten i media fått oförskämt mycket plats.
I huvudtidningen samma dag beskrivs om ett brutalt mord på en 28-årig kvinna, i en spalt med cirka 500 tecken.
Där står också om självmordsbombningar i Irak, med 20-talet döda och 100 skadade.
Ja, just det.
Jämtin var ju kass i magen.
Glömde det.

Sjuksköterskor och små paket...

Gubben låg där på kökssoffan.
Han har precis opererat prostatan. Han är inte van att vara still. En engagerad och hårt arbetande man är inte van.
Slangar dränerar njurarna och det är svårt att röra sig.
Han har läst varenda rad i tidningarna som bildar hög där bredvid.
Han är glad att jag dyker upp. Han vill berätta.
Han berättar om såret som kom till av misstag på den lille han kissar med.
Han berättar om den vackra systern Tanja som tvättade paketet så varsamt.
Han berättade att hon uppmanade gubben att vara rädd om sitt vackra paket.
Vi skrattade gott.
Jag berättade om min lunginflammation, med syrgas och tio dygn på avdelning 20.
Jag berättade att det minsann inte var någon söt sjuksköterska som tvättade mitt paket.
Oj, nu blir det lite för roligt, sa gubben och höll tillbaka skrattet med en grimas.
Vi ska fortsätta diskussionen när slangarna är borta.
Var så säkra.

Ett litet steg för mänskligheten...

Jaha, då går första dagen mot sitt slut. Första dagen mot ett nytt hälsosammare liv.
Det är lätt att man vill göra för mycket på för kort tid.
Men idag har jag i alla fall börjat bra.
20 minuter på löpbandet, 40 minuter styrketräning, 15 minuter promenad.
Och redan här, känner jag mig töntig, men ändå stolt att jag är motiverad.
Snuset har bytts ut mot en betydligt snällare variant. Inte samma kick, men mindre nikotin.
Kaffet på jobbet har bytts ut mot kranvatten.
Och dagens dos av vitaminer, mineraler och magnesium är nertryckt.
Kvällsmackan med skagenröra mellan redigeringspassen går bort.
Två bananer och några torra knäckemackor ersätter.
Ja ja, det här går väl över.
Men dag ett är snart i land.

Expressen har koll på läget...