LHC:spelaren Andreas Jämtin fick hjältestatus efter elitseriematchen mot Brynäs.
Han blev lös i magen, men trotsade besvären och sänkte motståndarlaget på hemmaplan.
Historien får en egen helsida i Aftonbladets rosa blaska, Sportbladet.
Jämtin var kass i magen och blev hjälte. Fy fan, va stort. Eller?
Ja, det tyckte i alla fall Sportbladet en vanlig fredag i oktober.
Bilagan som levereras varje dag, är inte bara rosa. Den innehåller 24 sidor och överträffar sig själv med rubriker som: "Vi ska ta reda på vad det kostar", ”Spela i Schweiz”, ”Domaren tog konstiga beslut”, ”Här bryts trenden” och ”Hjälte-trots magbesvär”.
Näe, stoppa pressarna, var det så illa?
Jag älskar sport. Det ska sägas direkt. Det finns få företeelser som förbrödrar så mycket, eller ger så mycket glädje som sport. Jag har själv spelat hockey i månskenet på kommunens spolade isar på 80-talet. Jag har svettats i Linghallen i åtskilliga skolbasketfinaler mot toppkonkurrenterna från Oxelbergen. Jag har spelat distriktsfinaler i pingis, och dragit hem några trofér från bowlingbanan.
Jag har varit på samma sommarproffsläger som Tomas Brolin. Jag spelade i IFK Norrköpngs B-lag när de låg i allsvenskan, två år innan de tog SM-guld.
Så, jag tycker att jag vet, vad jag pratar om.
Jag vet dessutom hur det känns att träna så hårt att man spyr, hur underbart det är att avgöra matchen med en drömträff i krysset och hur mycket lagkompisarna betyder.
Men i min värld har sporten i media fått oförskämt mycket plats.
I huvudtidningen samma dag beskrivs om ett brutalt mord på en 28-årig kvinna, i en spalt med cirka 500 tecken.
Där står också om självmordsbombningar i Irak, med 20-talet döda och 100 skadade.
Ja, just det.
Jämtin var ju kass i magen.
Glömde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar