Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden...

Det är helt otroligt.
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.

Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.

Kram och ett Gott Nytt år till er!

/Thomas

Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Vi var på fotbollscup med Linnea i Linköping.
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.

Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Det är det minsta jag kan göra...

Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det....

Videon rullade idag.
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...

Vintervärd i P4 Östergötland- Kul! :-)

I mellandagarna väntar fyra spännande möten med personer som vi bett reflektera kring sina liv. Resultatet blev fyra timmar om allt mellan himmel och jord.

Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)

Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)

Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)

Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)



http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat...

Det kom en tår i ögat.

Tror fan jag börjar bli gammal. Glasögonen på näsan kanske är ett tecken.

Det var Luciatåg i Västra Husby kyrka.

Min gamla lärare Håkan höll inledningstalet. Han är rektor på min dotters skola.

-Jag vet att de kommer att leverera, sa han.

Så rätt.

Jag höll i videokameran (heter det så fortfarande?), och vinglade till.

En efter en, av de små juvelerna sjöng solo utan att darra på rösten.

"Jag såg mamma kyssa tomten", kom lika överraskande som självklart.

Jag var tvungen att lägga ner kameran, ta av mig brickorna och torka.

Jag gjorde det diskret. Ingen såg att mina ögon fylldes.

Linnea och Håkan sa något där innan allt började. De tittade mot mig i kyrkgången. Jag såg det.

Jag fick veta efter föreställningen vad hon sa.

-Han är en tönt.

Jag tar det som en komplimang.

Jag står där i kyrkgången och filmar min lilla dotter i vitt med glitter.

Jag är en tönt som blir rörd.

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat.

Det ska nog vara så...

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill...

Hon beställde grönt te.

Fast egentligen vill hon helst ha en blodig köttbit och ett glas rött, franskt vin.

Men det var mitt på dagen och intervju.

Reportern hade också föredragit en blodig biff, och ett glas kallt, danskt...

Mix Haxholm är uppvuxen i Finspång.

Hon kom dit när hon var åtta månader.

En mix mellan danskt och thailändskt blod...och så fick hon namnet Mix.

-Det gäller att veta vad man ska göra när man inte har utseendet, sa 30-åringen.

Hon vet vad hon pratar om.

Mix bestämde tidigt att hon skulle vara med i OS. Hon var bara sex år och tränade konståkning i en gammal ishall.

Men vägen till ishallen var lång.

Bågskytteföreningen i Finspång, stod i vägen liksom.

Mix bad om nyckeln för att få en kortare väg till ishallen....

Det slutade med både svenskt och thailändskt mästerskap i bågskytte.

Men hon var ju snygg också. Det såg thailändarna och titulerade henne Miss Thailand 2003.

-Det var tur att jag hade idrotten bakom mig, sa hon.

Det blev tre år på cat-walken, i tv-studion och poserande framför modellfotografer.

Nu är hon fotbollsfrun bakom Petru Racu, som jagar kontrakt i Europa.

Eller framför, förresten.

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill.

På ett snyggt, och smart sätt...

http://www.mixhaxholm.com/

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Jag var på en av många luncher på Maxihuset i Ingelsta.

Kebab-haket är lugnt och fint strax efter elva då en reportermage kurrar.

Jag gillar att äta när inte trehundratusen till äter...

Och precis där, när sista tuggan lämnade brickan...

Ett välkänt ansikte i ögonvrån..

Björn Hellberg sitter alldeles ensam vid ett bord och signerar sin senaste bok.

Eller signerar, förresten. Det var tomt.

Jag tror inte det säger något om den sköna killen, och författaren.

Det var nog mest ett tecken på att han hade valt fel plats vid fel tid.

-Tjenare grabben, sa han när jag närmade mig.

Vi pratade en stund.

Man utvecklar fantasi, när man tvingas skriva 20 olika texter till 20 olika tidningar från samma tennismatch, svarade han på min fråga var han fick sin fantasi ifrån....

"En "mordlysten" hälsning från kollegan Björn Hellberg, skrev han i min bok.

Han tackade för pratstunden i ett tomt köpcentrum.

Det kändes ärligt, naturligt och lite busigt...

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Hon kommer att minnas det där....

Linnea sprang runt och hade något slags lyckoljud för sig.

JAAAAA....skrek hon, när vi gick till bilen denna vanliga kväll i december.

Vi skulle leverera varor till jultidningsförsäljningen.

Hon har gjort det bra, 11-åringen.

Hon är driftig och strukturerad....precis som sin pa... förlåt, mamma.

Men det var vinterns första snö som tog all plats.

Det var länge sedan jag såg den där lyckliga minen på lilltjejen.

Det var länge sedan glädjevrålet kom.

Jag känner igen lyckan. Jag har den inte kvar när första snön faller...

Men jag kommer ihåg precis hur magkänslan infinner sig, av lycka.

Jag observerade min dotter och log inombords.

Jag kommer ihåg när snöflingorna yrde under gatulampan.

Jag kommer ihåg när morsan, jag och syrran gjorde snöänglar i Klockaretorpet.

Det är känslor som sitter kvar. Känslor av lycka.

Nu är det lilltjejens tur.

Hon kommer att minnas det där.

När hennes pappa skjutsade runt henne i snöyran..

Kul, spännande och nervöst...

Lotta Karlsson på P4 Östergötland ringde.

- Jag har funderat på en grej i flera år, sa hon.

-Jag vill köra en motsvarighet till Sommarpratarna, fast på vintern och i lokalradion. Nu har jag kommit till skott och du är en av dem som jag vill ska vara med, fortsatte hon.

Jag satt i bilen när mobilen ringde.

Jag blev lite skraj, men ändå väldigt glad.

En hel timme i radion, med mina bästa låtar, och prata om vad jag vill...

Hm...jag gillar utmaningar, klämde jag fram och tackade ja.

-Jag vill förstås att du pratar om livet med Lisa. Men du ska prata om dig själv också, sa Lotta.

Det var några veckor sedan samtalet kom.

Jag har skrivit manus på varje ledig stund. Det landade på 4 675 ord.

Det svåraste var kanske att välja ut åtta låtar.

Jag har absolut ingen erfarenhet av att prata i radio, mina tankar gör sig nog bättre i skrift.

Men vi spelar in snart och manuset är godkänt. Lite finjustering återstår.

Kul, spännande och nervöst...

Jag lämnar det så...