Frihet är så mycket större...

Lisa låser in sig i badrummet.

Skåpsdörrarna får en prövning. Säkerhetsspärrarna sätter stopp.

Lisa vill ha en frizon där i badrummet.

Hon har inte många frizoner.

Hennes liv är strukturerat.

Ingen har frågat vad hon vill.

Hon får sin timme i frihet. Hon härjar fritt i badrummet.

Alla lösa prylar är borttagna.

Duschslangen går mot badkarskanten.

Skräpkorgen i tunn plåt får stryk.

Det gör inget.

Hon får sin frihet.

Hon pratar för sig själv och mår bra.

Det blir fula märken i badkaret.

Jag skiter i det.

Jag vill att min dotter har frihet.

Frihet att göra vad hon vill.

Ett demolerat badkar är obetydligt i min värld.

Frihet är så mycket större.

Vi sitter i samma båt...

-Vi sitter i samma båt, sa Patrik.
Det är förmodligen det bästa sättet att förklara situationen.
Han har en dotter som läkarkåren dömde ut från första sekund.
Lilltjejen, som jag har haft förmånen att följa under många år, har gått sin egen väg.
Hon hade en tuff start i livet på grund av sitt handikapp.
Hon hade oddsen emot sig.
Men.
Hon har starka föräldrar.
Väldigt starka föräldrar. Med livsglädje.
Hon har dessutom själv en enorm livsglädje.
Hon har mosat allt motstånd.
Hon har alltid haft leendet.
Ett leende som lovar mer.
Jag har sett hennes framsteg genom åren.
Jag är inte förvånad.
Hon kan gå på sina egna ben, trots att läkarkåren dömde ut henne.
Jag är inte förvånad.
Patrik och Helene är med i ett nätverk.
Ett nätverk för föräldrar som har barn med annorlunda handikapp.
Patrik frågade om vi kunde komma dit och föreläsa.
Föreläsa om livet med våra autistiska barn.
Självklart.
Den 2 juli är vi i Ludvika med likasinnade.
Vi sitter i samma båt.

Kungen på gröna mattan...

Kung Carl Gustaf gled in på konstgräset med en stor svart Merca.
Hagebyskolan uppmärksammas för att de deltar i projektet "Idrott utan gränser."
Det var rugbymatch och full fart bland ungdomarna.
Höjdpunkten var dock eleven Maria Sayelers upphetsning efter det att hon fått en pratstund med självaste Konungen.
-Det är helt sjukt, han var hur cool som helst, skrek hon.
En annan söt grej var att vår vän Lars Stjernkvist hela tiden lyckades stå mellan fotograferna och Kungen. Hans fina frisyr är lätt att försvinna bakom.
Heder dock åt Stjernkvist som alltid är på strålande humör.
Min dag avslutades med att en tjej jag skulle fota frågade om vi kunde gå ut och dansa nån kväll.
Var inte riktigt beredd på den och svarade nåt i stil med..ehömlgdsa...

Jag må vara gammal och lättrörd, men shit, vilken begåvning.

Hon är bara 18.
Hon sjunger så bra.
Amy Linnéa Deasismont, född 15 april 1992 i Norrköping.
Hon visar hela sitt register i "Så ska det låta".
Jag må vara gammal och lättrörd, men shit, vilken begåvning.
Hon är ingen diva.
Hon har distans och lär inte spåra ur.
Hon sjunger för att det är det bästa hon vet.
Hon är en förebild.
Jag blir stolt på nåt sätt.
Inte bara för att hon är född i Norrköping.
Nä, mest för att hon är så naturlig.
Hon är grym och och kan gå hur långt som helst.
Men ingen lurar den här tjejen till nåt hon inte vill.
Stort, I´m her biggest fan!

Fruktstund på runda mattan...

Fruktstund på runda mattan, sedan lägga pussel.
-Fan, man saknar den tiden, sa Statoil-Krille och vägde bananerna.
Ja, verkligen.
Inga krav, bara vara, och man fattade ingenting av vad som väntade i livet.
Statoil-Krille och jag var överens på nåt sätt.
Och pussel för min del idag, innebär att redigera provsidor på Extra Östergötlands nya layout, som kommer efter sommaren.
Jag har mejlkonversation med 18 minuter-Jens.
Vi skickar sidor mellan oss, och klämmer in lite skitsnack ibland.
Så är det att vara vuxen.
Rätt okej det med.
Sen tar jag en promenad till vackra Norrköping city.
Jag frågar ingen om jag får ta lunch.
Jag frågar ingen var jag kan äta.
Jag bestämmer själv.
Jag är vuxen.

Men autism är starkare...

Idag är lilla vännen yr.
Jag brukar ha kontroll, trots duktigt kaos.
Tre blomkrukor har kraschat i badrummet.
Inga problem, om det bara var det.
Men att städa det kaoset, samtidigt som att ta hand om en autistisk 15-åring.
Det är värre det, minst sagt.
Jag har ändå kontroll, tror jag.
Men jag undrar vad jag håller på med.
Ok, jag är rustad med ett grymt tålamod, och ett grymt sinne att känna av.
Jag vet det, och jag är glad och stolt på nåt sätt.
Men autism är starkare.
Ingen som inte har varit i situationen vet.
Ingen annan vet hur det kaoset ser ut.
Förmodligen kommer jag inte uppleva det här så mycket längre.
Jag har insett min begränsning.
Men en sak tar jag med mig.
Inget hinder kommer att vara svårare att ta sig över.

Du har det rätt bra...

Grannen spikar panel på huset. Han är i 40-årsåldern, precis som jag.
Hans barn, tre små godingar sitter i sandlådan.
Han får jobba utan att bli störd.
Han hinner njuta av sina barn. De sitter där i sandlådan när pappa bygger på huset.
Det är så det ska va. Det är så det ser ut när våren kommer hit, varje år.
Jag har fått frågan.
Finns det ingen sorg att ha ett handikappat barn?
Jo, det är klart.
Min sorg ligger just där.
Jag ser alla pappor som kan snickra, och göra allt som pappor brukar göra.
Allt, medan de små sysselsätter sig själva, och ser sin pappa som den som kan allt.
Jag kan ibland bli förbannad, riktigt förbannad, faktiskt.
Jag är möbelsnickare och har byggt huset vi bor i.
Jag skule kunna göra en massa fina saker till vårt hem.
Men jag har en papparoll som är speciell.
Jag är pappa till ett autistiskt barn.
Jag har gjort ett val.
Jag gör allt för min Lisa.
Det är ett givet val för mig.
Men tro inte att jag är en robot.
Jag har gjort mitt val och lider ibland.
Jag vill inte att du tycker synd om mig.
Jag vill bara att du förstår att jag ibland är avundsjuk på dig.
På dig som har barn, som är den där pappan som kan vara en vanlig pappa.
Jag vill inte byta med dig, men jag vill att du förstår att du har det rätt bra.

Lilla vän, vad tänker du på...?

Du står där vid fönstret.
Jag undrar vad du tänker på.
Du kan inte berätta det.
Jag kan bara se i dina ögon hur du mår.
Du tittar ut genom fönstret och jag tror att du är lycklig.
Dina bruna ögon berättar för mig.
De berättar om lycka, frustration, bus och oro.
Det är det jag får veta. Inget annat.
Jag vet inte vad du tänker där vid fönstret.
Jag skulle så gärna vilja veta.

Du var bara ett år gammal.
Jag visste inte om du var som oss, eller om du levde i en annan värld.
Radion surrade i bakgrunden.
Orden gick igenom:
"Lilla vän vad tänker du på, hur får du tiden att gå, du ligger alldeles ensam där och du ska veta att jag håller dig så kär...så kär."
Det är så det har känts hela tiden.
Men jag tror du vet.
Jag brukar säga:
Du vet att jag älskar dig Lisa, va?
-Ja, säger hon innan frågan är avslutad.
Det räcker för mig.
Jag tror hon vet.
"Lilla vän, du är det bästa jag vet, så liten och söt i din knubbighet...du vet att jag gör allt för dig."
Ja, du vet.

Fotboll med olika ambitioner...

Det var fotbollsammandrag.
Det heter så nuförtiden.
Fotbollscup när jag var grabb.
Linnea, 9 år, är sådär lagom intresserad av fotboll.
Jag gillar det, för jag vill inte vara den där farsan som pushar sin dotter att nå de där målen, jag själv inte nådde.
Jag är glad för det och njuter av Linneas framfart på planen.
Hon är rätt duktig på sin backplats.
Och det är just då jag blir lite stolt att hon är min dotter.
Samtidigt står motståndarmålvakten och hjular när bollen är på andra sidan.
Jag gillar det jag ser.
Tjejen har distans till fotbollen, precis som hon ska när hon är nio år.
På den andra planen står tre män och skriker på sitt lag.
Det står "coach" på ryggen, och redan där känner jag utslagen börja slå upp.
Tjejerna är nio år, och spelar fotboll för att det är kul.
"Håll era positioner" hör inte hemma här.
Hela min kropp vill släpa mig bort och säga: slappna av.
Jag gör inte det.
Kanske bäst så.

Hypnos- Bernta

Foto:

Ulrika Johansson

Bernt Johansson, diplomerad hypnoterapeut, tar emot på sin mottagning.
Persiennerna är nerdragna och jag börjar undra vad jag gett mig in på.
– Hypnos är ett vanligt tillstånd, försäkrar Bernt.
Jag själv funderade på vilken slags behandling som skulle passa mig, för att inte blotta mig helt i en tidningsartikel.
– Jag kan ta dig tillbaka till din första dag i skolan, föreslog min hypnotisör för dagen.
Med två elektroder på fingrarna gör jag mig beredd för en resa i tid och rum.
Men innan jag lägger mig i sängen och tar på hörlurarna, försöker Bernt lugna mig.
– Hypnos är ett helt ofarligt tillstånd, och skulle det uppstå en akut situation, lämnar man spontant det hypnotiska tillståndet, säger han kopplar på sitt headset.
Man tackar, då känns det ju lugnt...eller inte!
Hursomhelst.
Min skepsis byttes, om en för ett ögonblick, ut mot någon form av övertygelse när en gammal skolkamrat dök upp i mitt medvetande.
Han dök upp där, efter att ha varit borta från mitt minne i över 30 år.
Jag kom till och med ihåg hans namn.
Alltid nåt.
Och jag hittade hem sen.

Vi gör det för femtioelfte gången...

Avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse och 9:8-boende.
Begreppen haglar tätt på LSS-mötet i socialförvaltningens samtalsrum.
Vi berättar om Lisa.
Vi berättar om vår familjesituation.
Vi gör det för femtioelfte gången.
Det börjar bli rutin.
-Jag fattar inte hur ni orkar, säger LSS-Karin och blir tårögd.
Det handlar om Lisas framtid.
Det som en gång kändes så avlägset, börjar närma sig.
Lisa måste flytta hemifrån, betydligt tidigare än sina jämnåriga utan diagnosen autism.
Hon måste flytta hemifrån utan att ha något att säga till om.
Det är en balansgång mellan förnuftet och känslan.
Känslan som innehåller en stor portion skuld, separationsångest och...
...kärlek till den lilla tjejen som borde...
... ha rätt att bo hos sina föräldrar till hon själv vill ta steget.
Det är inte logiskt, det är inte sunt, det är inte förnuftigt.
Det bara är så att vara förälder till ett barn med autism.
Det bara är så för en liten tjej som försöker förstå sin omvärld.
Vi fyller i en ansökan om avlösarservice.
Vi gör det för femtioelfte gången.
Det börjar bli rutin.

30 minuter

En barnläkare och en expert på brittisk politik satt sminkade utanför studion.
Jag var sist ut i programmet.
Barnläkaren och jag hade beröringspunkter.
Han frågade hur det är att vara förälder till ett annorlunda barn.
Jag frågade hur det är att leverera beskedet till föräldrar, att de har fått ett barn som inte är vad de hade väntat sig.
Det blev en givande pratstund innan proffsiga programledaren Caroline Lindblad kallade till sändning.
Tv- Hjelm kom förbi och tittade i boken som ska tryckas.
Han gillade det han såg.
Han hyllade framförallt tre av bilderna i boken.
Han gillade verkligen dem.
Det kändes så ärligt.
Hon tror på min bok om Lisa.
Jag är glad att just han gav första responsen.
För han vet vad han snackar om.
Jag hoppas att han har rätt.
Att sitta i studion är inte bekvämt, trots en duktig programledare.
Jag skulle ljuga om jag sa nåt annat.

www.30minuter.nu

Han höll sin egna lilla demonstration...

Vid lunchtid klev alliansen av en abonnerad spårvagn vid Hörsalsparken.
”Norrköping har goda möjligheter att vidareutvecklas till en av Sveriges bästa kommuner att bo, leva och verka i”, var budskapet på en ballongfylld scen.
Hjäsp.
I parken hade en stor skara anhängare samlats. 99 procent redan borgerliga, är min gissning.
De var här och försökte desperat samla billiga poäng för komma i fatt oppositionen.
De ägnade en del av tiden till att göra sig roliga över var man skulle placera Lars Ohly om oppositionen övertar makten i höst.
Det var billigt, lågt och helt i linje med tidigare uttalanden.
Pinsamt är inte tillräckligt starkt...
Vill inte ens tänka på vad kampanjen genom landet kostar...
Höjdpunkten i Hörsalsparken var ändå en nybliven pensionär som diskret höll sin egna lilla demonstration.
Med en lapp på bröstet, där det stod just pensionär, samlade han in lite mynt i en plastbytta.
En liten känga till alliansen.
Men tyvärr, tror jag inte de såg farbrorn med blå Helly-Hansentröja och solglasögon.

Delvis isolerat från omvärlden...

Lilltjejen, fyra år, från grannhuset knackade på och klev in i tvättstugan.
-Du kan tyvärr inte komma in nu. Du får komma en annan dag, sa jag, och tjejen vände tillbaka med en lätt förvånad blick.
Jag hann inte förklara att hon inte kunde vara säker i Lisas sällskap.
Det känns lite konstigt. Vi lever ett speciellt liv, delvis isolerat från omvärlden.
Och precis så brukar det gå till.
Släkt och vänner som vill träffa Lisa har max en kvart på sig, sedan blir Lisa stressad och då tar hon till alla medel för att gästerna ska lämna.
Och det går fort, med ibland tråkiga konsekvenser.
Men de flesta vet, och accepterar, men kanske inte förstår...hur det kan bli så.
Några kanske undrar varför jag beskriver våra episoder här på bloggen.
Jag vet att många i vår omgivning är intresserade, och kanske framförallt, bryr sig om oss på avstånd. Jag vet att de läser med glädje.
Jag vet också, att många, som befinner sig i denna spännande och märkliga tillvaro som vi gör, har nytta av att läsa den här bloggen.
För när man har ett barn som är annorlunda behöver man känna tillhörighet.
Man vill inte vara ensam.
För att vara ensam är det största hotet för alla människor.
Så, bland annat därför skriver jag.
Men även för min egen skull.
Tack för att du läser.