söndag 31 oktober 2010

Jag börjar kunna det här...

Klockan är 10.54. Söndag.
Vi slår på tv:n i sovrummet.
Nyhetsmorgon i TV4.
Det blev lite overkligt, för Lisa och jag är klara för idag.
När du låg och sov sött hade vi avverkat halva vår dag.
Vi hade två motståndare idag.
Den ena är Lisas magont. Det skapar oro och kaos.
Hon vill bli av med dagen. Värktabletten, vi hoppas på den.
Lisa var orolig redan på morgonens biltur. Hon slet av sig bältet och slog sig själv i ansiktet.
Jag fick några snytingar också. Magsmärtorna tog över.
Den andra motståndaren är vintertiden.
Vi fick en timme till att slå ihjäl. Tack för den.
Vi har dock jobbat oss upp för backen. Vi är på toppen och rullar nerför.
Lisa är glad, värktabletten har gjort sitt, och vi rullar på.
De tio timmar som återstår kommer att innehålla mer.
Jag vet det.
Jag börjar kunna det här...

lördag 30 oktober 2010

Jag skulle ljuga om jag sa att det var en enkel match...

Lisa skulle åka till Mia i Söderköping.
Det handlar om avlastning för en familj med en autistisk dotter.
LSS-människorna i Söderköping gör ett fantastiskt jobb.
De hittar en kanontjej, för att försöka underlätta vår tillvaro.
De gör det med känsla och engagemang, som jag inte trodde var möjligt.
Mia är helt underbar.
Jag lämnade 10.00.
Cinas sms avslöjade ångest. Hur går det? Jag är orolig...
Mia är helt perfekt för Lisa, men det handlar inte om det.
Lisa är svår.
Lisa tycker inte om förändringar.
Jag fick hämta Lisa innan utsatt tid.
Jag stod standby.
Det är så det är att vara förälder till en autistisk dotter.
Jag skulle ljuga om jag sa att det var en enkel match...

Samma skit snurrar runt...

Jag såg Cirkus Möller på tv.
Vilket jävla skräp.
En dålig, låg och pinsam immitation av den stackars östgötabonden.
Resten höll samma brist på kvalitet.
Jag vet inte om det har med min ålder att göra.
Men just nu känns det som om samma skit snurrar runt.
Fredags -och lördagsunderhållning på tv.
Ja ,tjena.
Jag hade hoppats på att slippa droppa mina favoritprogram.
Jag hade hoppats på att slippa säga att Agenda, Uppdrag granskning, Aktuellt och möjligtvis Korrespdenterna får mig att slå på tv:n.
Jodå, Idol funkar och CSI och House och The Mentalist och Antikrundan.
Men sen är det stopp.
Om det är värt många hundralappar i månaden?
Knappast.

fredag 29 oktober 2010


"De vill bara bli accepterade...."

Du har säkert sett det på Facebook.
"De vill inte bli friska, de vill bli accepterade för de dom är."
Det borde vara självklart för alla. Det är inte det.
Det handlar om de där människorna, som du ibland tittar bort när du ser.
Det handlar om de där människorna som är förståndshandikappade.
De valde inte att bli förståndshandikappade.
Men de gör det bra.
-Jag älskar att jobba med dom. De är så omedelbara.
Orden kommer från Gunilla i övre medelåldern.
Hon har varit med. Hon vet vad hon pratar om.
Orden väger tungt.
Och jag håller med, eftersom jag har en dotter som är omedelbar.
Det finns ingen falskhet, det är rakt på.
En bristvara ibland, bland vanliga människor.
För inte så länge sedan blev de inlåsta och drogade.
Det är en annan tid nu. Jag är glad för det.
För de har så mycket att lära oss vanliga människor...

måndag 25 oktober 2010

Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg...

Jag har trasiga minnen från dansbandsmusikens ungdom.
Morsan och farsans LP-skivor med Flamingokvintetten i 80-talets Klockaretorpet gav mig utslag, bokstavligt talat.
Inget ont om morsan och farsan.
Inget ont om Flamingokvintetten, men det var musik som fick mig illamående.
I lördags hade jag ett uppdrag. Att ta bilder på Dansbandskampen.
Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg.
Det blev inte så.
Med fotouppdraget genomfört och en kall öl i magen hörde jag Winnerbäcks "Kom ihåg mig" i dansbandsversion.
Innan jag ens hade tänkt klart stod jag där på dansgolvet.
Jag var noga med att poängtera min uduglighet för mina mer eller mindre frivilliga danspartners.
Jag tror det var smart, för jag fick en del värdefulla tips under kvällen.
Jag fick till och med några: Så dålig var du ju inte.
Jag ska inte analysera sanningshalten i de orden, men de fick mig att hålla mig kvar på dansgolvet.
Och jag fick faktiskt en kick nånstans där i en buggsnurr.
Häftigt.
Jag är öppen för mer.

torsdag 21 oktober 2010


Tricken är kult...och väcker minnen...

Det är 30 år sedan spårvagnarna nådde en ny stadsdel i Norrköping.
Jävlar! Ja, jag tänkte så.
Förra gången var 1980 och stadsdelen var Klockaretorpet.
Jag var 12 år och hade flyttat in i ett sprillans nytt radhus.
I en sprillans ny stadsdel.
Jag stod där och kollade invigningen av den nya dragningen.
Idag bevakade jag nästa steg, 30 år senare, i bild och text.
Den här gången som journalist.
Den här gången i Hageby, där jag föddes.
Men jag vill tillbaka till barndomens Klockaretorpet och den lille grabbens tid.
Åtminstone i den här texten.
"Vi tar tricken till stan!"
Hur många gånger sa vi inte det?
Blöje (han hatar mig för att jag skriver hans smeknamn) och jag ,tog tricken tusentals gånger till stan. Vi hade inget ärende, vi hade inget mål.
Bara: "Vi tar tricken till stan".
Det är nostalgi. Det finns så många minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det.
Men det blir en annan gång.
Spårvagnen är en given del i min uppväxt.
Som luften jag andades.
Som hyssen i Klockaretorpet.
Som att våren kommer igen.
Om 30 år skriver en journalist om hur han sulade efter spårvagnen i Hageby som tolvåring.
Jag blir den första att läsa.
Jag blir den första att minnas.
Minnas en barndom med bus som drivkraft.

onsdag 20 oktober 2010


Ett stolt leende besvarade min fråga...

Vi har laddat batterierna på varsitt håll ett par dagar.
Det var ett kärt återseende.
Vi behövde inte prata om vår jobbiga helg.
Det var glädje igen.
Och integritet.
Jag har hjälpt Lisa att klä på sig i 15 år.
Efter badet slet hon pyamasen ur mina händer och klädde på sig själv.
Hon stötte bort mig med en bestämd knuff och log.
-Kan du själv? frågade jag.
Ett stolt leende besvarade min fråga.
Hon har blivit stor. Det är lätt att glömma bort.
Det är ett fantastiskt stort steg i rätt riktning.
Alla har rätt att att testa vingarna och flyga på egen hand.
En del flyger snabbt.
Andra behöver längre startbana.
Men snart flyger Lisa själv.
På sitt sätt.

söndag 17 oktober 2010

Kärleken till sitt barn är alltid störst...

Lördagen var svår.
Lilltjejen somnade trots allt i balans.
Tiden gick långsamt och blev vår motståndare.
Men till slut, efter oro, hormoner och en stor portion kärlek, kom så vilan.
Vilan för en autistisk tjej som brottas med autismen och sina tonårshormoner.
Det är en fight på hög nivå. En fight med hög riskfaktor.
En fight som genom tur och skicklighet landar med en okej skadelista.
Vilan för en pappa, som måste fixa sisådär en 15 timmar till innan helgen är över.
Situationen kräver kreativitet.
Jag har blivit en mästare på det.
Läsa av, justera, invänta...hämta kraft och behålla lugnet.
Varje sekund, varje minut i 15 timmar.
Taktiken har funkat, så här långt....
Det är bara åtta timmar kvar nu.
Arbetsmiljöverket skulle slå bakut.

Men lagar och regler står sig slätt i den här världen.

Kärleken till sitt barn är alltid störst...

lördag 16 oktober 2010

Jag tar vilken utmaning som helst...

Det är en balansgång.
Hela livet är en balansgång.
Jag tror att alla har ett behov av att berätta.
Just nu är det tufft att vara pappa till ett autistiskt barn.
Jag hade skrivit spaltmeter i min dagbok, men jag har ingen.
Så jag skriver här.
Jag skriver här för att jag vet att många som läser min blogg känner igen sig.
De vet vad jag pratar om. För de är i samma situation.
Ni andra får läsa om ni vill. Det kanske ger er perspektiv.

Varje sekund de senaste dagarna har varit en väntan på kaos.
Det blir många miljoner sekunder.
Lisa är i obalans, och då snackar vi obalans.
En kaffekopp gick i bitar, två symaskiner åkte i golvet, en tavla demolerades.
Jag fick allt löst kastat på mig.
Lisa slog och klöste mig i ansiktet med full kraft.
Blodet fick Lisa att stanna upp, en liten stund.
Sedan full kraft igen, sedan tårar och förtvivlan.
-Pappa ledsen?
Några minuter av lugn...
Det är svårt att hantera, jag vet inget svårare.

Det gäller att behålla lugnet.
Ingen kan ta över.

Det kostar kraft. Men det ger också kraft.
Det ger en insikt....
...att ingenting är omöjligt i den vanliga världen.
Jag tar vilken utmaning som helst.
Du har mitt ord på det.

fredag 15 oktober 2010

Att bli placerad i det manliga facket...

Jag ramlade runt lite bland bloggarna jag följer...
och möttes av "Manliga journalisters älskningsfråga" på Mia Skäringers blogg.
"Det går ju bra för dig nu! Men du hade det tufft när du var liten. Är det här din revansch?"
Jag vet att det var min intervju hon syftade på och jag fårstår att jag inte är den enda manliga journalisten som ställer den frågan.
Okej, ska jag be om ursäkt för att jag undrade just det?
Ska jag be om ursäkt för att manliga journalister undrar just det?
Ska jag be om ursäkt för att jag är man...och journalist?
Just den frågan var en av många till Mia Skäringer, som är en tjej som imponerar på mig och många andra.
Just den frågan var intressant för mig, och kanske några till.
Inte för att gotta sig i en tuff barndom.
Många har haft en tuff barndom.
Men inte alla hittar bekräftelse senare i livet.
Långt ifrån alla får nånsin ett kvitto på att de betyder något.
Min fråga letade just det svaret.
Får du en bekräftelse av din enorma framgång?
Ditt svar på den frågan var ett tveklöst ja!
Jag förstår att du inte gillar ordet revansch, Mia.
Ta det som du vill, men det finns inget, absolut inget, illa menat i den frågan.

Snarare en nyfikenhet på hur man kan resa sig från en tuff period i livet...

Jag ser två oroliga ögon...

En lång bra autistisk period är över.
Det går aldrig att njuta fullt ut.
Det går aldrig att dra en lättnadens suck.
Det går aldrig att säga, att nu är det över.
För det kommer alltid tillbaka.
I onsdags kväll slet Lisa ner en innedörr.
Jag begriper inte hur det går till.
Det är starka krafter när tjejen är i obalans.
Samma kväll åkte halva hennes säng i bitar.
Jag återställde ordningen igår när Lisa var på kortis.
Vi har en helg framför oss.
Jag ser två oroliga ögon.
Jag vet inte hur helgen slutar...

torsdag 14 oktober 2010

Hur skön som helst

Hon håller på att spela in nya avsnitt av underbara Solsidan.
Samtidigt drar hon fulla hus med sin föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst".
Jag fick en telefonintervju med Mia Skäringer idag på förmiddagen.
Hon satt på tåget från Stockholm på väg hem till familjen i Göteborg.
Jag gillar Mia Skäringer, vem gör inte det?
Hon tar sin framgång med ro och med en stor portion ödmjukhet.
- Jag har tur. Det jag gör, spelar på min sårbarhet, ligger i tiden. Vi människor har ett jättestort behov av att känna igen oss i vårt tillkortakommande, säger hon.
Hon är inte bara en fantastisk skådespelare, hon är grym på att skriva.
-Jag älskar att skriva min blogg i dagboksform, och så får jag betalt också, säger hon.

Följ hennes blogg här:

blogg.yourlife.nu/avig-maria/

onsdag 13 oktober 2010

Hon är bäst på att sortera tidningar...

Tidningen Extra Östergötland låg där bredvid Lisa.
Hon jobbar med tidningar, sa fröken Anki.
Jag frågade om Lisa har lärt sig skillnaden mellan rubrik, ingress och brödtext.
-Absolut, sa Anki och log.
-Lisa sorterar olika tidningar efter färg och storlek, fortsatte hon.
Jag blev glad.
Lisa och jag har samma jobb.
Hon går i pappas fotspår.
Jag skriver i tidningen som hon lägger i högar.
Vi utvecklas båda två.
Lisa blir en fena på att sortera och jag blir förhoppningsvis vassare i mitt skrivande.
Men en sak är säker.
Min bedrift är medioker, på gränsen till alldaglig.
Lisas bedrift däremot, är unik.
Hon har autism.
Det mest komplexa handikappet, enligt experterna.
Att sortera tidningar blir därmed en större bedrift än min bästa artikel, om då frågar mig.

Jag tillåter mig att bli rätt stolt över min dotter.
Hon är bäst på att sortera tidningar...
Det är stort.

tisdag 12 oktober 2010

Foto: Thron Ullberg


Alla får ligga...

-Jag är en rastlös jävel. En kombination mellan ett stort intresse för det jag gör och Asperger.
Orden kommer från Henrik Fexeus.
Han som gjorde Hjärnstorm i SVT.
Han som skriver på sin fjärde bok, har en serie i Kunskapskanalen och är fullbokad som föreläsare.
Svaret kom när jag frågade hur han har hunnit med så mycket på 39 år.
-Jag är en rastlös jävel.
-Jag kan komma på mig själv när jag ser en film, säger han. Kan jag inte göra något vettigare, frågar sig tankeläsaren och manipulatören.
Jag känner igen mig själv.
Jag är precis likadan. Jag har nog aldrig sett klart en film.
Jo, några gånger på bio, förresten.
Jag har nog samma diagnos som Henrik, eller nåt.
Hursomhelst, det var trevligt att få en pratstund med grabben som ska lura upp sin publik på Skandiateatern på torsdag.

Jag hade gärna varit där.

lördag 9 oktober 2010

Foto: Morgan Nillson

Det är repig rockröst, och scennärvaro som får vem som helst avundsjuk...

Högra flanken stod upp.
Tyrol, fredag kväll.
Han är 68 år. Bara en sån sak.
Jerry Williams har varit med ett tag, det märks.
Det inger respekt.
Det är gitarrsolon och show på hög nivå.
Det är repig rockröst, och scennärvaro som får vem som helst avundsjuk.
Han rör sig som en tonåring på scenen.
Erik Fernström, han heter så, gjorde en snygg grej.
Han gjorde ett klädbyte.
Han undrade varför Lena PH alltid byter kläder utanför scenen.
Jerka bytte till gul kavaj, mitt på scenen till stort jubel.
Det är rock.
Det är gubbrock.
Det är inte min musikgeneration, men jag njuter av varje sekund.
Tack för uppvisningen, Jerka!

torsdag 7 oktober 2010

Han tog till ett desperat knep...

Redaktionen fick ett mejl från en gymnasieelev.
Han var arg för att hans lärare hade spelat in ljudet från en lektion.
Eleverna var stökiga, och läraren tog till ett desperat knep.
Läraren hade också skämtat om att inspelningen skulle användas på utvecklingssamtalen.
Klassen var i uppror och letade febrilt på nätet efter orden som kunde ge dem rätt.
Jag fick uppdraget av min nyhetschef:
-Snacka med grabben, läraren och rektorn.
-Ta reda på vad som gäller också, om något olagligt har skett.
No problem, tänkte jag och fick tag i alla jag ville ha tag i.
Sist fick jag tag i läraren.
Då hade jag redan pratat med Skolverket och Datainspektionen.
Jag visste att läraren hade gjort ett misstag.
Han hade inte gett eleverna chans till samtycke av inspelningen.
Han var lite orolig när jag ringde upp.
Jag fick dåligt samvete när jag hörde hans tystnad i luren.
Men det gick över.

Jag har också kämpat med stökiga elever.
Jag har också känt maktlöshet i lärarrollen.

Men nu gör jag mitt jobb som journalist och han gör sitt som lärare.

Det får räcka så.

onsdag 6 oktober 2010

Foto: Angelica Forsberg

En stor upplevelse för en liten reporter...

Ules Wille drog mig i full fart på upploppet på Mantorptravet.
Han är sju år och benäms som svenskt varmblod.
En ståtlig travhäst, blev min första kontakt med travsporten.
Han tävlar inte längre.
-Han är för nervös, berättade travinstruktören Cecilia Fahlén.
Ja tjena.
En nervös kusk och en nervöst travhäst på 450 kilo.
Inledningen kunde ha varit bättre när jag tog på mig de gula glasögonen.
Lugna Maria, blev min trygghet dock.
Hennes lugn bakom min rygg i sulkyn räddade upplevelsen.
Jag hade fått tydliga instruktioner hur jag skulle tygla krafterna med hjälp
av tömmarna.
-Nu kan du släppa lite, sa Maria på upploppet.
Ules Wille drog på och muskelpaketet var mäktigt att skåda, sådär strax bakom.
Jag hade allt i mina händer liksom.
Vinden slet tag i kinderna och måltornet skymtade i ögonvrån.

Jag har åkt motorcykel i 200.
Jag har åkt stridsflygplan i 600.

Men det här var nåt annat.
Det var stort.
En stor upplevelse för en liten reporter.

söndag 3 oktober 2010

"Det finns inga homosexuella muslimer"

Såg vinjetten "Homosexuella muslimer" på SVT:s programtablå, och log en smula.
Vinjetten tog mig sådär tio år tillbaka i tiden till ett klassrum.
Jag undervisade i sexualkunskap.
Mest för att ingen annan ville eller vågade, tror jag.
-Det finns inga homosexuella muslimer, sa grabben i sexan.
Han hade suttit och viftat med handen redan innan lektionen hade börjat.
Det kom lite oväntat. Jag log en smula och svarade: Jasså, gör det inte?
Jag hann inte ens bemöta frågeställningen innan han berättade att han inte får vara med
på sexualundervisning på grund av sin religion.
Han försvann ut genom dörren.
Jag hade velat berätta att tio procent av alla människor är homosexuella.
Jag hade velat berätta att det alltid har varit så.
Men jag fick inte tillfälle.
Och, förresten, varför skulle jag säga så?
Jag är inte så säker på att vi bär på samma sanning.
Det handlar om religion, och där har jag inte tillräckligt kunnande.
Lärare har inte det. Eller jo, en del förstås.
Däremot har lärarna dåliga verktyg att bemöta den här typen av frågeställningar.

Jag behöver inte fundera över det längre...

Jag kan mest le åt att det inte finns några homosexuella muslimer...

lördag 2 oktober 2010


Jag är hennes största beundrare...

Vi skulle hälsa på hönorna, mormor och morfar och kusinerna i Labbemåla.
Det var länge sedan nu.
Lisa har känt sig osäker och tyngd av prestationsångest.
Hon har inte klarat av det på ett tag. Men nu var hon redo.
Små varma svettiga händer i bilen vittnade om att det kändes lite spänt.
Vi mellanlandade i Linköping för en kunglig meny På Mc Donalds.
Bilen ville inte gå igång.
Det var ingen bra tajming.
Jag ringde efter Cina som kom med startkablar.
Det tog 30 minuter.
30 minuter som kunde ha blivit kaos.
Lisa var lugn. Jag var lugn.
Vi visste att vi skulle fixa det.
Vi skojade och busade för att fördriva tiden.
Lisa överträffade sig själv.
Hon har blivit stor.
Hon kan hantera stress nu...
...mycket bättre än tidigare.
Som ett resultat av hårt arbete på skola och kortis.
Som ett resultat av mycket kärlek till den lilla tjejen.
Som ett resultat av vilja från den lilla tjejen.

En vilja att passa in, i en för henne, konstig värld.

Jag är hennes största beundrare.

Hon är fantastisk.

fredag 1 oktober 2010


Hon gjorde det snyggt...

Titti Schultz gästade Norrköping med Rix FM på fredagseftermiddagen.
Hon gillar inte strumpor i sandaler, men vem tycker att det är snyggt?
-Norrköping förtjyyyven, ropar hon i direktsändning utanför Hageby Centrum.
Jag gillar Titti Schultz.
Hon känns naturlig och döljer inte sin präktighet.
Det kanske är det som gör henne så spännande, i denna värld av människor
som gärna blottar allt.
Jag gillar hennes spontanitet, och virrighet.
I radion får vi bilden av en rök-och spritfri tjej som gärna har lampan släckt
i sänghalmen.
Jag träffade den 38-åriga tjejen i Halmstad för några somrar sedan.
På Mc Donalds sådär vid två-hugget på natten stod hon där.
Lagom rund om fötterna och höll låda för sina kollegor.
Hon var på kalashumör och höll show för alla matgäster.
Det var roligt att se den pryda tjejen släppa loss.
Hon gjorde det snyggt.
Jag gillar Titti Schultz.

Den stora skillnaden...

" Den stora skillnaden mellan belåtna människor
och missbelåtna människor är att belåtna människor
för det mesta bedömer sitt eget beteende
och förbättrar det de gör, medan missbelåtna människor
för det mesta bedömer andras beteende
och använder sin tid till att kritisera, klaga och
anmärka för att få andra att förbättra det de gör."

William Glasser