Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

"Skulle du kunna leverera sängen, jag har ingen bil?" Mejlet kom igår. Jag hade fotat Linneas våningssäng och lagt ut på Blocket. Hon frågade snyggt och jag pratade med en av hennes söner i telefon. "Jag bor i centrala Norrköping, skrev hon." Självklart levererar jag, skrev jag tillbaka. Jag anade brytningen, jag hörde barnen i bakgrunden. Jag hade gjort min bild. Sexbarnsmamman mötte mig med ett leende. "Hedersrelaterat våld", svarade hon på min fråga hur hon hamnade i Norrköping. Näst äldste sonen mötte upp och hjälpte till att bära in sängen. Mamman hade energi för många. Jag kan inte låta bli att bli imponerad och samtidigt förbannad. Jag mötte sexbarnsmamman med all respekt jag hade med mig denna juniförmiddag. "Min nioåring har cancer. Vi kämpar för att han inte ska bli den tomma stolen", säger hon när vi bär in sängen. Hon tackade i ett sms för att jag levererade sängen, och önskade mig och familjen allt gott. Jag hade önskat att jag kunde göra mer. Men sexbarnsmamman är van att kämpa i motvind. Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

Tack, ni är bäst!

Skolavslutningen gick bra. Det är nog jobbigast innan. Jag tror det. Hönspappa, finns sådana? Jag vet inte, men om de finns är jag en sån. Rektor-Ola höll några fina ord. -Jag är inte van att prata när det låter lite, sa han. Han syftade på de autistiska barnen. -Vi visar att alla har en given plats och alla är lika värda, sa han. Så sant. Men fint att få orden. Han gjorde det bra. Och det är just så vi har upplevt elva år på Tamburinens skola. Elva år av respekt värme och ärlighet. Lisa fick 300 kronor för "Flit och framsteg". En tår rullade. En tår rullade på en stolt pappa. Det finns egentligen inget sätt att tacka för allt. Det blir inte tillräckligt. Men jag tror de vet hur tacksamma vi är. Jag tror de vet att de har betytt så mycket för oss... Att vara förälder till en autistisk flicka blir så mycket lättare, när fantastiska människor inte bara gör sitt jobb. Utan visar känsla och kärlek till våra barn. Det är ingen tillfällighet. Många är kallade, få är utvalda... Tack, ni är bäst!

Hon var tom i blicken...

Bilden fastnade på näthinnan. I dörren mötte jag en rödgråten tjej på väg ut från Kolmårdens kriscentra. Hon var tom i blicken. Jag kan bara gissa att hon var en av dem som hade förlorat en nära vän, en härlig kollega. Det är svårt att förstå. Det är svårt att hitta ord. En 30-årig kvinna har slutat sitt liv, med sina älskade vargar. De älskade vargarna tog hennes liv. Det gick fort. Ingen hann ingripa. Jag vill tro att de hade full kontroll därute i varghägnet. Jag vill tro att de inblandade kände vargarna bättre än någon annan och hade full kontroll. Men naturens krafter blev starkare. Livet är inte givet. Det går inte att föreställa sig kampen med vargarna. Det går inte att förstå paniken. Ingen såg kampen. Ingen vill se kampen. Det är bara att hoppas att tjejen drabbades av en sjukdom och föll ihop där framför vargarna. För det är så experterna förklarar förloppet. Att vargarna inte anfaller annars. Men det spelar mindre roll nu. Två föräldrar har förlorat sin dotter mitt i livet. Hur många nära vänner och kollegor som har svårt att förstå, kan vi bara gissa. Det är svårt att hitta ord. Det är svårt att hitta ord när livet visar sin baksida och slår hårt när man minst anar..mot vargskötaren och alla i hennes närhet...

Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Det är en resa, säger Arne. Så sant. Det är Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens skola. Skolan som räddade oss för elva år sedan. När vi trodde att ingen skulle kunna ta hand om vår Lisa. När vi trodde att vi hade ett barn som ingen kunde förstå. Så stod de där. Som en skänk från ovan. Det har gått elva år nu. Det är svårt att förstå. -Vi tar fram stora näsduken, säger Arne. -Lisa berör, säger Mari, som har varit vid Lisas sida i många år. -Vi ska göra det det bästa för Lisa, säger hon. Jag tror på varje ord. Det blir inte mer ärligt än så. Hon vet att det är tufft för oss att lämna tryggheten för en ny skola. Men hon lägger in sina känslor och skickar med kraft. Det är värdefullt, jag tror hon vet det. Det är en vecka kvar till skolavslutningen. Jag har sagt att jag inte fixar det. Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Flyguppvisning i Linköping 3 juni 2012...