måndag 28 februari 2011

Ha ha, nu vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär...

Det har gått 25 år.
Klockan hade precis slagit 23.21 den 28 februari 1986.
Olof Palme sköts brutalt.
Jag slog på tv:n på lördagsmorgonen.
"Gomorron Sverige är inställt på grund av mordet på Olof Palme", var texten som inte riktigt gick in i mitt huvud.
Jag har varit politiskt intresserad under tre år av mitt liv.
Olof Palme sköts till döds mitt i den här perioden.
Min samhällslärare var blåare än en sommarhimmel och hatade Palme.
Jag har fortfarande svårt att acceptera att han försökte påverka oss.
Själv var jag ruskigt imponerad av Olof Palme.
Jag var inte självklart socialdemokrat.
Men jag såg ingen vassare politiker än Palme.
Och jag var en ifrågasättare redan då.
Därför hade jag en knapp med Palme på mitt bröst.
Mest för att reta moderatläraren.
Men även för att jag fortfarande tror att han är den vassaste vi haft.
Calle B...Hallå!
Ha ha, nu vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär.
Jag ska lösa Palmemordet...

söndag 27 februari 2011

Som att trycka på en knapp och garvet bara kom, ville inte ta slut...

Jag blev hämtad kungligt med en Chevrolet Caprice.
Det har gått 26 år sedan vi slutade nian 1984.
Söderberg knäckte en folköl därframme när Pixie släppte loss hästkrafterna.
Det hann bli några episoder från tiden i klass 9b på Borgsmoskolan.
Vi samlade på tändstift, bara en sån sak.
Norén tog emot med varma kramen där i lägenheten.
Han har hjärtat på rätt plats, den grabben.
Vi är snyggare, vi är mer rutienerade. Annars förbannat oförändrade.
Närmare halva klassen ville återuppliva minnen från en fin tid där i Klockaretorpet.
-Alla sa att vi hade en bra sammanhållning, sa Marie.
Söderberg berättade om hur han samlade pengar på Ströget tillsammans med självaste finansminister Anders Borg. Pengarna skulle gå till mer Carlsberg.
Vi andra kände på första fyllan i Parisehjulet på Bakkens nöjesfält.
Örjan och undertecknad ramlade lätt tillbaka i asgarv. Som om tiden stått still.
Som att trycka på en knapp och garvet bara kom, ville inte ta slut.
Det är gemenskap, det är kemi och minnen, när det är som bäst.

Vi är snart där igen.

torsdag 24 februari 2011

Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

-Hej Thomas, sa han och sträckte fram näven.
Framför mig stod en stilig kille med ett tryggt leende.
Jag kände igen ögonen.
Vi tar det från början:
Jag fick frågan av min chef på skolan när jag var lärare. Året var 1999.
Kan du ta hand om den här killen? Han har sett saker i kriget och han har en diagnos som du känner till. Du får ett år på dig, sa hon.
Jag antog utmaningen och punktmarkerade honom i ett år.
Det stack i ögonen på en del kollegor. Jag förbannar fortfarande deras tankar.
"Varför slösa lärarresurser....?
Han hade fyllt 12 och ville inte göra någonting. Absolut ingenting.
Kraften gick till annat. Till att förstöra. Till att ropa på hjälp.
Det var dagliga brev hem. Det var tålamod och många tankar.
Jag var hans verktyg till omvärlden, både mentalt och fysiskt.
Det var kollegor som tittade snett.
Hur ska jag få grabben motiverad?
Det har gått 12 år nu.
Grabben är 24, har jobb och trär fram näven med ett tryggt leende.
Vi kan kalla honom Nires, för han heter så.
Han var utdömd redan som tolvåring.
Han var utdömd av alla, utom sin mamma, min chef och mig.
-Jag minns inte så mycket av den där tiden, men jag minns dig, sa han och log.
Det var ord som värmde en kall februaridag.
Jag struntar i vad som fick honom tillbaka till livet.

Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

Det räcker för mig.

tisdag 22 februari 2011

"Det här är din gräns just nu",...

"Det här är din gräns just nu", sa min lärare och klappade mig på axeln.
Jag har tagit med mig orden genom livet.
Jag var bara 20 och vågade inte svarva sockerskålen mer.
Det var tjurig björk och det kunde smälla vilken sekund som helst.
Lärarens ord på slöjdseminariet, kan användas hela livet.
"Det här är din gräns just nu".
Jag har spytt i ett stridsflygplan.
Jag har skakat i en pansarvagn.
Jag har trasat sönder knät på fotbollsplanen.
Jag har berättat om livet med en handikappad dotter inför 120 personer. Många gånger.
Jag har varit nyhetschef på en tidning, utan journalistisk utbildning.
Jag har varit rädd, säker på att dö.
Det kallas panikångest. Ingen vill uppleva det.
Men det finns alltid nån som har upplevt nåt mer.
Varit nära gränsen. Sin egen gräns.
Alla har sin gräns. Den kan alltid flyttas.
Det kan vara att gå utanför dörren.
Det kan vara att våga söka nytt jobb.
Det kan vara att säga ett enda ord på ett möte.
Alla har sin gräns. Men den går att flytta.
För gränsen, finns bara just nu.

I morgon kan du flytta på den...

fredag 18 februari 2011

Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren..

Vi blev invinkade till kanten av en polisman på Kungsgatan.
Det var en av många bilturer.
Pappa i fram vid ratten, och Lisa därbak.
Polismannen slet upp Lisas dörr och påpekade att bältet satt fel.
-Stäng dörren, annars får du stryk, sa jag.
För man får det. Man sliter inte upp Lisas dörr, liksom.
Och trär man in huvudet lite fånigt på Lisas revir, har man bäddat för en snyting.
I samma veva slog det mig.
Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren, annars får du stryk.
Jag log lite åt händelsen.
Jag fick ett leende tillbaka i backspegeln.
Från tjejen därbak.
Min söta dotter.

söndag 13 februari 2011

Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har...

Det var målet som sammanfattade våra vildaste fantasier.
Det var Buster, Rekord-Magasinet, Kriminal-Journalen och Piff och Raff på samma gång.
Orden kommer från Aftonbladets Peter Wennman.
Det handlar om Wayne Rooney´s mål i derbyt mot City.
Det är fotbollskonst som känns i varje cell i kroppen.
Grabben gör ett konstmål som ekar i hela fotbollsvärlden.
Jag har själv fått den där träffen på bollen, en på tusen.
Jag spelade i en annan division, men jag har känt känslan som går genom kroppen.

Nu är det andra känslor som motsvarar fullträffen mitt i kryssen.
Som när en sjuk Lisa, efter dygn av oro i kroppen.
Efter dygn med virus som bara bråkar.
Efter dygn av frågor, vad gör de med mig egentligen?
Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har.

Precis som ett skott i krysset. Fast bättre.

Lisa är på banan igen...

lördag 12 februari 2011

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

Jag har hört Jenny, Jenny med Lasse Berghagen.
Vi snackar 1970-tal.
Jag har haft Carolas autograf på underarmen efter "Främling".
Vi snackar 1980-tal.
Det har varit ett vårtecken bättre än nånting annat genom åren.
Eller ja, ett viktigt sådant i alla fall.
"Vilket skit", skrek farsan efter förra veckan av Melodifestivalen.
-Lugn farsan, sa jag, det är alltid en besvikelse första omgången.
Som för att försvara ett av mina säkraste vårtecken.
Men nu säger jag, lägg ner skiten!
Och det kommer spontant.
Melodifestivalen har på nåt sätt överlevt sig själv, med konstgjord andning.
Det funkar ett tag.
Det funkade till Lena PH:s Det gör ont.
Det hjälper inte med en vacker Marie Serenholt.
Det hjälper definitivt inte med sex burkar Björnebrygg för att se lite dimmigt...
(Jag dricker inte Björnebrygg och klarar max tre öl på en kväll)
Skiten har spelat ut sin roll...

Melodifestivalen är död och begraven för mig!
Jag skriver 2011-02-12. (20.50 för att vara exakt)
Eller som kollega Jensen skriker varje år:
Nu är schlagerhelvetet här igen!
Jag trodde inte jag skulle skriva under på det...
...men nu jävlar är bläcket varmt!

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

fredag 11 februari 2011


Solnedgång i
Snövelstorp...

Med all rätt. Han är skön, den grabben...

Redaktionen har varit i extas några dagar.
Orsak: Håkan Hellström inledde sin turné i Linköping igår.
Det har varit svårt att få tag i vikarier, då 80 procent av redaktionen
skulle njuta av den store Hellström, på plats i Cloetta Center.
Det började för några veckor sedan.
Kollega Angelica hade bokat telefonintervju med flickfavoriten.
Samtalet kom i bilen. "Hej, det är Håkan Hellström".
Angelica blev alldeles till sig där bredvid i sätet.
Med all rätt. Han är skön, grabben.
Han är inte min favorit, men jag förstår hans storhet. Så många kan inte ha fel, liksom.
Jag själv är smått mobbad på redaktionen för att jag håller Winnerbäck högst.
Ja, förutom Angelica då, och nyhetschefen.
Därför var det roligt att läsa Aftonbladets recension från gårdagskvällen.
"Publiken blir förstås alldeles till sig när stadens egen Lars Winnerbäck
kommer upp och tar varannan vers i "För sent för Edelweiss".
Två stora grabbar, en vintrig februarikväll i Linköping.
Det är stort.

Det går inte att komma ifrån...

tisdag 8 februari 2011

Hon kan inte berätta var hon har ont...

Det var feber, det var gråt.
Det var sådär hopplöst förtvivlat sjuk som bara en tioåring kan vara.
Linnea beskrev symptomen där bredvid i telefonsamtalet med vårdcentralen.
Vi fick en tid.
I samma veva ringde skolan och berättade att Lisa var sjuk.
Feber, orkeslös och hängiga ögon.
-Du kan ju i alla fall berätta var det gör ont, sa jag till Linnea när Lisa stapplade in till sängen.
Orden kom utan speciell tanke.
Det blev tyst. Vi sa inget, Linnea och jag.
Vi tittade ut i tomrummet och tänkte samma sak.
Jag vet det.
Vi tänkte att vi ska vara glada att kunna berätta var vi har ont.
Det känns så mycket bättre då.
Lisa kan inte det.
Hon har autism.

Hon kan inte berätta var hon har ont...

fredag 4 februari 2011


De finns där när vi behöver dom....

Jag fick en dag på brandstationen i Norrköping.
Det går inte att komma ifrån. Brandman. Det blir inte så mycket manligare.
Jag fick det bekräftat på Centralbadet i Norrköping.
Linus, en gammal elev till mig. Eller gammal förresten.
Han är 26, snygg, och har en kropp man skulle döda för.
Och brandman.
Tjejerna som simmade motionssim på andra sidan hade svårt att dölja sin förtjusning.
Linus var där för dykövning med grupp 3, dödens grupp.
Namnet har de fått för att de har varit med om dödsbränder, svåra trafikolyckor, och senast tågolyckan i Kimstad.
De är trimmade, de är trevliga och de räddar liv.
För mig är de hjältar på nåt sätt.
-Det är som vilket jobb som helst, säger Linus.
Javisst, tänker jag.
Men det är inte vilka grabbar eller tjejer som helst.
De finns där när vi behöver dom.
Det är stort. Jävligt stort.

onsdag 2 februari 2011

Men hon hade nåt mer....

Hon dök upp i mitt liv i slutet på 1960-talet.
Ja, så gammal är jag.
Hon var vacker som en dag, och söt som socker.
Man kan tro att hon var populär bland grabbarna.
Men hon hade nåt mer. Hon stod mig nära och jag förstod att hon även hade ett stort hjärta.
-Bra Thomas, du är så duktig, sa hon.
När det blev jobbigt stod hon alltid där.
Hon var inte närgången, men alltid närvarande.
Åren har gått. Vi träffas allt mer sällan.
Ibland kommer ett vykort, när jag har namnsdag.
Det är värme rakt igenom.
Vi blir aldrig så djupa när vi träffas. Det behövs inte.
Vi förstår varandra ändå.
Som en kemireaktion där allt ramlar på plats.
Hon sprider värme och omtanke runt sig.
Jag beundrar det.

Hon har också sina svåra stunder, som alla andra.
Men hon tänker alltid positivt.
-Det ordnar sig, säger hon.

Hon är ett föredöme på nåt sätt.

Och det bästa av allt, hon är min mamma...