Det var syskongrupp på habiliteringen.
Ett initiativ för syskon till autistiska barn.
Så enkelt. Så viktigt.
Att de små barnen som har växt upp i ett kaotiskt hem får ett eget forum.
Att se att det finns flera av samma sort.
Ett forum där de får ta plats och stå i centrum. Fint så.
-Har de skött sig? frågade en av mammorna.
-Ja, de är underbara, svarade ledaren.
-De har fått med sig det på något sätt, svarade mamman snabbt och spontant.
En annan av mammorna tittade lite på mig där i väntrummet.
Som om hon ville säga något.
Strax innan vi skulle gå kom orden.
-Är du Lisas pappa?
-Ja.
-Jag har lyssnat på flera av dina föreläsningar och jag läser din blogg ibland, sa hon och ursäktade sig.
Ursäktade sig för att hon frågade.
-Jag är mormor och går in och läser din blogg för att få tröst, sa hon.
-Tvärtom. Jag är glad att du berättar, svarade jag.
Du gjorde mig glad.
Och kanske, kanske blev du glad att jag såg dig som mamma, istället för mormor.
Win-win.
Jag gillar det.
-
torsdagen den 8:e mars 2012
söndagen den 4:e mars 2012
Det räcker för mig. Och för Lisa...
Jag snurrade ner stolen i botten.
Det var dags att förnya körkortet med en bild i automat.
Förra gången kostade det 15 kronor. Nu ville automaten ha åtta guldpengar.
Tanken gick till den då misstänkte Palme-mördaren Christer Petersson, när bilderna ramlade ur automaten.
Av någon anledning har jag svårt att le där ensam men kameralinsen.
Det är ju inte helt naturligt att le mot en glasruta i en automat.
Lilltjejen Linnea fick vara med på en bild. Den blev bäst.
Pappa och dotter, tätt ihop.
När den minst dåliga bilden hade fastnat på dokumentet som ska vara mitt körkort i tio år, blev en bild över.
Den tog Lisa.
Hon har burit runt på bilden i timmar nu.
Hon tycker om sin pappa som han är.
Hon bryr sig inte om att hennes pappa ser allvarlig ut på bilden.
Hon bryr sig inte om att pappan i fråga förmodligen har sett bättre ut på bild.
Det räcker för mig. Och för Lisa.
Det var dags att förnya körkortet med en bild i automat.
Förra gången kostade det 15 kronor. Nu ville automaten ha åtta guldpengar.
Tanken gick till den då misstänkte Palme-mördaren Christer Petersson, när bilderna ramlade ur automaten.
Av någon anledning har jag svårt att le där ensam men kameralinsen.
Det är ju inte helt naturligt att le mot en glasruta i en automat.
Lilltjejen Linnea fick vara med på en bild. Den blev bäst.
Pappa och dotter, tätt ihop.
När den minst dåliga bilden hade fastnat på dokumentet som ska vara mitt körkort i tio år, blev en bild över.
Den tog Lisa.
Hon har burit runt på bilden i timmar nu.
Hon tycker om sin pappa som han är.
Hon bryr sig inte om att hennes pappa ser allvarlig ut på bilden.
Hon bryr sig inte om att pappan i fråga förmodligen har sett bättre ut på bild.
Det räcker för mig. Och för Lisa.
söndagen den 26:e februari 2012
Vi är glada att vi finns i deras liv...
50 år. Det låter gammalt.
Det kan vara så, men det är inte givet.
För tio år sedan vaknade jag av banderollen "Thomas 40 år".
Det var inte jag, för jag var bara 34 då.
Jag trodde att jag hade sovit i sex år och gratulerades på min 40-årsdag.
Det var inte jag, det var den nya grannen Thomas Nockmar.
En fantastisk granne med en fantastisk familj.
Vi var grannar i nästan tio år.
Jag brukar inte slösa med superlativen.
Vi hittade varandra direkt på något sätt.
Vi blev en del av deras fina grabbars uppväxt.
De blev en del av vardagen med vår Lisa.
"Jag vaknade klockan 7 en lördag morgon av ett glädjevrål, det var Lisa som gungade", sa Thomas.
Det var början på en lång vänskap.
en vänskap som är så viktig, men inte given.
Igår firade vi Thomas Nockmar 50 år.
Det var fint, vi var snygga.
Snyggast var nog Thomas 50.
Bakom framgången står Lena, 27 och två underbara söner.
Vi är glada att vi finns i deras liv...
Det kan vara så, men det är inte givet.
För tio år sedan vaknade jag av banderollen "Thomas 40 år".
Det var inte jag, för jag var bara 34 då.
Jag trodde att jag hade sovit i sex år och gratulerades på min 40-årsdag.
Det var inte jag, det var den nya grannen Thomas Nockmar.
En fantastisk granne med en fantastisk familj.
Vi var grannar i nästan tio år.
Jag brukar inte slösa med superlativen.
Vi hittade varandra direkt på något sätt.
Vi blev en del av deras fina grabbars uppväxt.
De blev en del av vardagen med vår Lisa.
"Jag vaknade klockan 7 en lördag morgon av ett glädjevrål, det var Lisa som gungade", sa Thomas.
Det var början på en lång vänskap.
en vänskap som är så viktig, men inte given.
Igår firade vi Thomas Nockmar 50 år.
Det var fint, vi var snygga.
Snyggast var nog Thomas 50.
Bakom framgången står Lena, 27 och två underbara söner.
Vi är glada att vi finns i deras liv...
lördagen den 18:e februari 2012
Det är det minsta jag kan göra...
Min klasskompis Maria hörde av sig.
"Jag har en tjej här som gör ett arbete om autism, och jag tänkte på dig", sa Maria.
Självklart, jag är på, svarade jag.
Långt nere i Norrköpings hamn ligger Jobbfabriken.
Jag fick fick en bild av vår välfärd, på nära håll.
Vi snackar fas 3. Ett ord på ett papper, skapat av vår välfärd.
Men att få se det i verkligheten, bakom rubrikerna är fint.
Jag vill ändå tro någonstans att politiker, oavsett färg gör sitt bästa.
Tjejen är 32, är ensamstående med tre barn, varav en utreds för autism.
"Jag är lite nervös", sa hon när jag kom.
Efter tre minuter kunde jag konstatera.
Att den ensamstående mamman kämpar långt utöver vad som är normalt.
Jag kunde konstatera att ännu en pappa hade dragit när det blev jobbigt.
Den 32-åriga mamman fick min bok, min berättelse om ett annorlunda liv.
Den 32-åriga mamman fick mina råd till hjälp som hon så väl behöver.
Det är det minsta jag kan göra...
"Jag har en tjej här som gör ett arbete om autism, och jag tänkte på dig", sa Maria.
Självklart, jag är på, svarade jag.
Långt nere i Norrköpings hamn ligger Jobbfabriken.
Jag fick fick en bild av vår välfärd, på nära håll.
Vi snackar fas 3. Ett ord på ett papper, skapat av vår välfärd.
Men att få se det i verkligheten, bakom rubrikerna är fint.
Jag vill ändå tro någonstans att politiker, oavsett färg gör sitt bästa.
Tjejen är 32, är ensamstående med tre barn, varav en utreds för autism.
"Jag är lite nervös", sa hon när jag kom.
Efter tre minuter kunde jag konstatera.
Att den ensamstående mamman kämpar långt utöver vad som är normalt.
Jag kunde konstatera att ännu en pappa hade dragit när det blev jobbigt.
Den 32-åriga mamman fick min bok, min berättelse om ett annorlunda liv.
Den 32-åriga mamman fick mina råd till hjälp som hon så väl behöver.
Det är det minsta jag kan göra...
måndagen den 13:e februari 2012
För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...
Lisa fick allt svårare att andas. Cina ringde och sa att jag måste komma hem.
Jag hann inte mer än att se lilltjejen för att överväga 112.
Andningen gick trögt och stora trötta ögon vädjade på nåt sätt.
Inga ord, bara en vädjan om hjälp.
AT-läkaren därinne fick en snyting av en stressad autistisk tjej som bara ville andas.
Med ofullständig utredning blev slemlösande utskrivet i all hast.
Andningen blev sämre och jag ringde vårdcentralen på morgonen, efter en orolig natt.
-Kan ni göra ett hembesök? var min fråga efter att ha beskrivit situationen.
-Nej, vi gör inte hembesök, men jag ska försöka försöka fixa lite avsvällande medicin, svarade sjuksköterskan.
Lisa blev bättre i andningen, men hostade illa hela natten.
Oro och panik i det lilla autistiska hemmet.
Och så kom vändningen.
Jag fick tag i Lisas skolsköterska och beskrev problemet.
-Vi skulle behöva någon som kan komma hem och bedöma Lisas allmäntillstånd. Vi är lite oroliga och hon blir sämre.
- Var bor ni? jag kommer, sa hon.
Det var orden som kom så fint.
Det var orden som gjorde vändningen.
För en liten tjej utan språk.
För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...
Jag hann inte mer än att se lilltjejen för att överväga 112.
Andningen gick trögt och stora trötta ögon vädjade på nåt sätt.
Inga ord, bara en vädjan om hjälp.
AT-läkaren därinne fick en snyting av en stressad autistisk tjej som bara ville andas.
Med ofullständig utredning blev slemlösande utskrivet i all hast.
Andningen blev sämre och jag ringde vårdcentralen på morgonen, efter en orolig natt.
-Kan ni göra ett hembesök? var min fråga efter att ha beskrivit situationen.
-Nej, vi gör inte hembesök, men jag ska försöka försöka fixa lite avsvällande medicin, svarade sjuksköterskan.
Lisa blev bättre i andningen, men hostade illa hela natten.
Oro och panik i det lilla autistiska hemmet.
Och så kom vändningen.
Jag fick tag i Lisas skolsköterska och beskrev problemet.
-Vi skulle behöva någon som kan komma hem och bedöma Lisas allmäntillstånd. Vi är lite oroliga och hon blir sämre.
- Var bor ni? jag kommer, sa hon.
Det var orden som kom så fint.
Det var orden som gjorde vändningen.
För en liten tjej utan språk.
För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...
lördagen den 11:e februari 2012
Och då, efter öppenhjärtligt delgivande på Facebook kom så kraven...
Det kan lätt bli så, med två öl i kroppen en fredagskväll.
Att man vill berätta allt.
Att man vill berätta små söta historier från vardagen.
Jag hyllar normalt det, för delad glädje är dubbel glädje, som min kloka mor säger.
Det innebär i sin tur att man får ta ansvar för sitt handlande, som min kloka far säger.
Så nu tar jag mitt ansvar och publicerar bilden på en stylad 44-åring.
Stylad av sin 11-åriga dotter.
Jag vet inte om det blev någon större skillnad, men vi hade roligt i alla fall.
Någon i familjen, jag kommer inte ihåg vem, jämförde mina ögonbryn med Juholts...
Nåväl, här är upprinnelsen till publiceringen:
"Pappa, du ser lite sliten ut! Kom så ska jag styla dig", sa lilltjejen.
Efter en knapp timma på toan med frisyrgele, brunkräm och för mig en del andra okända komponenter blev jag föremål för kameran....".
Och då, efter öppenhjärtligt delgivande på Facebook kom så kraven.
Kraven på bildbevis.
Att man vill berätta allt.
Att man vill berätta små söta historier från vardagen.
Jag hyllar normalt det, för delad glädje är dubbel glädje, som min kloka mor säger.
Det innebär i sin tur att man får ta ansvar för sitt handlande, som min kloka far säger.
Så nu tar jag mitt ansvar och publicerar bilden på en stylad 44-åring.
Stylad av sin 11-åriga dotter.
Jag vet inte om det blev någon större skillnad, men vi hade roligt i alla fall.
Någon i familjen, jag kommer inte ihåg vem, jämförde mina ögonbryn med Juholts...
Nåväl, här är upprinnelsen till publiceringen:
"Pappa, du ser lite sliten ut! Kom så ska jag styla dig", sa lilltjejen.
Efter en knapp timma på toan med frisyrgele, brunkräm och för mig en del andra okända komponenter blev jag föremål för kameran....".
Och då, efter öppenhjärtligt delgivande på Facebook kom så kraven.
Kraven på bildbevis.
fredagen den 3:e februari 2012
"Det kan va så..."
-Det hände en liten olycka idag, berättade fröken Marie när jag hämtade sötis idag.
-Lisa halkade och fick matvagnen på sin onda fot.
Hon har haft ett köttigt skavsår på ena hälen i veckan.
Och precis där hamnade matvagnen.
En tår, blod och omplåstring av fröken Marie.
Och det är så det brukar se ut.
Lilla Lisa, utan språk klagar aldrig.
Vem vet hur ont hon har. Hon säger ju inget.
"Det kan va så", säger hon.
För det är en fras hon har hört.
Jag vet inte om hon förstår vad hon säger, men det blir ju så rätt.
Som om det blir förklaringen till det som gör ont.
Jag hade hoppats att hon åtminstone kunde säga att hon har ont, men hon gör inte det.
Har du ont Lisa? frågar jag.
"Det kan va så", får jag till svar.
-Lisa halkade och fick matvagnen på sin onda fot.
Hon har haft ett köttigt skavsår på ena hälen i veckan.
Och precis där hamnade matvagnen.
En tår, blod och omplåstring av fröken Marie.
Och det är så det brukar se ut.
Lilla Lisa, utan språk klagar aldrig.
Vem vet hur ont hon har. Hon säger ju inget.
"Det kan va så", säger hon.
För det är en fras hon har hört.
Jag vet inte om hon förstår vad hon säger, men det blir ju så rätt.
Som om det blir förklaringen till det som gör ont.
Jag hade hoppats att hon åtminstone kunde säga att hon har ont, men hon gör inte det.
Har du ont Lisa? frågar jag.
"Det kan va så", får jag till svar.
söndagen den 22:e januari 2012
Inslaget i 30 minuter
Har fått flera mejl om länken till inslaget i tv-programmet 30 minuter.
Jag har letat och letat, och den som letar hittar... :-)
Inslaget handlar om planerna att göra en uppföljare till
boken "Kärleken till ett annorlunda barn".
En uppföljare baserad på blogginlägg om livet med Lisa.
Med bilder av fotografen Maria Hansson.
Utkastet är klart.
Återstår bara finansiärer... :-)
Håll till godo!
http://www.30minuter.nu/#category=282827&date=2010-5&clip=421616&startTime=0m0s
/Thomas
Jag har letat och letat, och den som letar hittar... :-)
Inslaget handlar om planerna att göra en uppföljare till
boken "Kärleken till ett annorlunda barn".
En uppföljare baserad på blogginlägg om livet med Lisa.
Med bilder av fotografen Maria Hansson.
Utkastet är klart.
Återstår bara finansiärer... :-)
Håll till godo!
http://www.30minuter.nu/#category=282827&date=2010-5&clip=421616&startTime=0m0s
/Thomas
torsdagen den 12:e januari 2012
Ytlig, blåst och blond. Det är vad hon får höra....
Money talks, number talks, siffrorna talar sitt tydliga språk.
Det är jobbigt för några att se sanningen.
Lina Axmacher från lilla Söderköping är yngst i en syskonskara på sju barn.
Hon var tvungen att ta för sig för att synas överhuvudtaget.
Hon blev trea i Miss Universe Sweden förra året. Hon lever lyxliv i New York där pojkvännen bor.
Hon beskriver sitt liv på Linas Lyxblogg på sajten nt.se.
2 000 besökare per dygn.
Bloggaren närmast bakom ligger på 500 per dygn. Det kan vara en politiker.
Ytlig, blåst och blond. Det är vad hon får höra.
Hon är en relativt vanlig tjej, och hon är duktig på att skriva.
Men hon är även snygg, och det är då hon blir placerad i ett fack.
I facket ytlig, blåst och blond.
Placerad av de som lider av avundsjuka.
Det är så jag ser det.
"Jag gillar att jävlas med den svenska jantelagen", säger hon.
Tror nån det. Jag skulle göra likadant i hennes situation.
Att det ska vara så jävla svårt att ta att någon är snygg och framgångsrik!?
Tjejen på andra sidan cafébordet är snygg, smart och busig.
Hon ska inte behöva be om ursäkt för det.
Hon får tändvätska av belackarna.
Jag förstår det...
Det är jobbigt för några att se sanningen.
Lina Axmacher från lilla Söderköping är yngst i en syskonskara på sju barn.
Hon var tvungen att ta för sig för att synas överhuvudtaget.
Hon blev trea i Miss Universe Sweden förra året. Hon lever lyxliv i New York där pojkvännen bor.
Hon beskriver sitt liv på Linas Lyxblogg på sajten nt.se.
2 000 besökare per dygn.
Bloggaren närmast bakom ligger på 500 per dygn. Det kan vara en politiker.
Ytlig, blåst och blond. Det är vad hon får höra.
Hon är en relativt vanlig tjej, och hon är duktig på att skriva.
Men hon är även snygg, och det är då hon blir placerad i ett fack.
I facket ytlig, blåst och blond.
Placerad av de som lider av avundsjuka.
Det är så jag ser det.
"Jag gillar att jävlas med den svenska jantelagen", säger hon.
Tror nån det. Jag skulle göra likadant i hennes situation.
Att det ska vara så jävla svårt att ta att någon är snygg och framgångsrik!?
Tjejen på andra sidan cafébordet är snygg, smart och busig.
Hon ska inte behöva be om ursäkt för det.
Hon får tändvätska av belackarna.
Jag förstår det...
fredagen den 6:e januari 2012
Njuter av två underbara döttrar....
Bläddrar i arkivet och konstaterar att åren går.
Konstaterar att jag är lyckligt lottad.
Jag har två söta döttrar.
Ville ha en grabb också. Men man kan inte få allt.
Jag lånar lilla Isac ibland. Han är min grabb.
Hade tanken som liten att jag inte var kapabel till rollen som pappa.
Tror ändå att jag gjorde det bra.
Det kom två tjejer där som på beställning.
Den ena helt enligt normen.
Den andra med diagnosen autism.
Jag är lika lycklig för båda.
Att jag får vara deras pappa.
Lilltjejen är sminkad och sover över hos en kompis.
Den stora är med med sin mamma Cina.
Hon är lite blyg för sin pappa och gömmer sig när jag kommer.
Den lilla trotsar mot sin pappa helt enligt regelboken.
Men jag är där i bakgrunden och njuter.
Njuter av två underbara döttrar.
Det blir inte bättre än så...
Konstaterar att jag är lyckligt lottad.
Jag har två söta döttrar.
Ville ha en grabb också. Men man kan inte få allt.
Jag lånar lilla Isac ibland. Han är min grabb.
Hade tanken som liten att jag inte var kapabel till rollen som pappa.
Tror ändå att jag gjorde det bra.
Det kom två tjejer där som på beställning.
Den ena helt enligt normen.
Den andra med diagnosen autism.
Jag är lika lycklig för båda.
Att jag får vara deras pappa.
Lilltjejen är sminkad och sover över hos en kompis.
Den stora är med med sin mamma Cina.
Hon är lite blyg för sin pappa och gömmer sig när jag kommer.
Den lilla trotsar mot sin pappa helt enligt regelboken.
Men jag är där i bakgrunden och njuter.
Njuter av två underbara döttrar.
Det blir inte bättre än så...
onsdagen den 4:e januari 2012
Hon fixade morgondagens outfit....
Söndagen den 1 januari 2012
Skrivet i Lisas dagbok från helgen på hennes korttidsboende:
Måste berätta om helgens höjdpunkt.
Idag på em lyssnade Lisa på musik. Jag gick iväg en stund, så hon satt själv.
Jag hörde efter en stund att hon pysslade med något, så jag gick in och tittade.
Då hade Lisa valt morgondagens "outfit" själv och lagt fram på sin rätta plats.
Byxor, tröja, topp och varmtröja.
"Hemma i morgon", skrattade hon och strålade med sina gladaste ögon.
Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen och gåshud av att se toppentjejen må så bra.
Vilken tjej hon är fina Lisa!
En härlig kväll!
/Maria
Skrivet i Lisas dagbok från helgen på hennes korttidsboende:
Måste berätta om helgens höjdpunkt.
Idag på em lyssnade Lisa på musik. Jag gick iväg en stund, så hon satt själv.
Jag hörde efter en stund att hon pysslade med något, så jag gick in och tittade.
Då hade Lisa valt morgondagens "outfit" själv och lagt fram på sin rätta plats.
Byxor, tröja, topp och varmtröja.
"Hemma i morgon", skrattade hon och strålade med sina gladaste ögon.
Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen och gåshud av att se toppentjejen må så bra.
Vilken tjej hon är fina Lisa!
En härlig kväll!
/Maria
tisdagen den 3:e januari 2012
Mejl från P4 Östergötland...
Hej igen Thomas!
Jisses, vad med feedback du fått på Fb. Så jättejätteroligt, verkligen!!
Å här kommer en kopia på vår tio-i-topp-lista över mest besökta sidorna på P4 Ögl-webben förra veckan.
Kul för dig att se, tänkte jag!
/L8/Programledare P4 Östergötland
Topplistan igår:
1. Startsidan
2. Nyheter
3. Östgötska vintervärdar
4. Program A-Ö
5. Vintervärd Thomas Filipsson
6. Förmiddagsradion
7. Personal
8. Nyheter - Mord kopplas till Hells Angels
9. Årets östgöte
10. Lyssningsarkiv
Jisses, vad med feedback du fått på Fb. Så jättejätteroligt, verkligen!!
Å här kommer en kopia på vår tio-i-topp-lista över mest besökta sidorna på P4 Ögl-webben förra veckan.
Kul för dig att se, tänkte jag!
/L8/Programledare P4 Östergötland
Topplistan igår:
1. Startsidan
2. Nyheter
3. Östgötska vintervärdar
4. Program A-Ö
5. Vintervärd Thomas Filipsson
6. Förmiddagsradion
7. Personal
8. Nyheter - Mord kopplas till Hells Angels
9. Årets östgöte
10. Lyssningsarkiv
fredagen den 30:e december 2011
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden...
Det är helt otroligt.
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.
Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.
Kram och ett Gott Nytt år till er!
/Thomas
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.
Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.
Kram och ett Gott Nytt år till er!
/Thomas
torsdagen den 29:e december 2011
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!
Vi var på fotbollscup med Linnea i Linköping.
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.
Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!
Det är det minsta jag kan göra...
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.
Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!
Det är det minsta jag kan göra...
fredagen den 23:e december 2011
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det....
Videon rullade idag.
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...
onsdagen den 21:e december 2011
Vintervärd i P4 Östergötland- Kul! :-)
I mellandagarna väntar fyra spännande möten med personer som vi bett reflektera kring sina liv. Resultatet blev fyra timmar om allt mellan himmel och jord.
Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)
Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)
Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)
Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757
Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)
Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)
Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)
Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757
onsdagen den 14:e december 2011
En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat...
Det kom en tår i ögat.
Tror fan jag börjar bli gammal. Glasögonen på näsan kanske är ett tecken.
Det var Luciatåg i Västra Husby kyrka.
Min gamla lärare Håkan höll inledningstalet. Han är rektor på min dotters skola.
-Jag vet att de kommer att leverera, sa han.
Så rätt.
Jag höll i videokameran (heter det så fortfarande?), och vinglade till.
En efter en, av de små juvelerna sjöng solo utan att darra på rösten.
"Jag såg mamma kyssa tomten", kom lika överraskande som självklart.
Jag var tvungen att lägga ner kameran, ta av mig brickorna och torka.
Jag gjorde det diskret. Ingen såg att mina ögon fylldes.
Linnea och Håkan sa något där innan allt började. De tittade mot mig i kyrkgången. Jag såg det.
Jag fick veta efter föreställningen vad hon sa.
-Han är en tönt.
Jag tar det som en komplimang.
Jag står där i kyrkgången och filmar min lilla dotter i vitt med glitter.
Jag är en tönt som blir rörd.
En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat.
Det ska nog vara så...
fredagen den 9:e december 2011
Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill...
Hon beställde grönt te.
Fast egentligen vill hon helst ha en blodig köttbit och ett glas rött, franskt vin.
Men det var mitt på dagen och intervju.
Reportern hade också föredragit en blodig biff, och ett glas kallt, danskt...
Mix Haxholm är uppvuxen i Finspång.
Hon kom dit när hon var åtta månader.
En mix mellan danskt och thailändskt blod...och så fick hon namnet Mix.
-Det gäller att veta vad man ska göra när man inte har utseendet, sa 30-åringen.
Hon vet vad hon pratar om.
Mix bestämde tidigt att hon skulle vara med i OS. Hon var bara sex år och tränade konståkning i en gammal ishall.
Men vägen till ishallen var lång.
Bågskytteföreningen i Finspång, stod i vägen liksom.
Mix bad om nyckeln för att få en kortare väg till ishallen....
Det slutade med både svenskt och thailändskt mästerskap i bågskytte.
Men hon var ju snygg också. Det såg thailändarna och titulerade henne Miss Thailand 2003.
-Det var tur att jag hade idrotten bakom mig, sa hon.
Det blev tre år på cat-walken, i tv-studion och poserande framför modellfotografer.
Nu är hon fotbollsfrun bakom Petru Racu, som jagar kontrakt i Europa.
Eller framför, förresten.
Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill.
På ett snyggt, och smart sätt...
torsdagen den 8:e december 2011
Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...
Jag var på en av många luncher på Maxihuset i Ingelsta.
Kebab-haket är lugnt och fint strax efter elva då en reportermage kurrar.
Jag gillar att äta när inte trehundratusen till äter...
Och precis där, när sista tuggan lämnade brickan...
Ett välkänt ansikte i ögonvrån..
Björn Hellberg sitter alldeles ensam vid ett bord och signerar sin senaste bok.
Eller signerar, förresten. Det var tomt.
Jag tror inte det säger något om den sköna killen, och författaren.
Det var nog mest ett tecken på att han hade valt fel plats vid fel tid.
-Tjenare grabben, sa han när jag närmade mig.
Vi pratade en stund.
Man utvecklar fantasi, när man tvingas skriva 20 olika texter till 20 olika tidningar från samma tennismatch, svarade han på min fråga var han fick sin fantasi ifrån....
"En "mordlysten" hälsning från kollegan Björn Hellberg, skrev han i min bok.
Han tackade för pratstunden i ett tomt köpcentrum.
Det kändes ärligt, naturligt och lite busigt...
Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)