Lyckan är gjord!

-Vill du ha en egen mobiltelefon? frågade jag Lisa.
Det blev tyst några sekunder, sedan kom glädjeskuttet.
Hon viftade på armarna, som hon gör när hon blir riktigt glad.
-JAAA, skrek hon och kände sig stor. Det syntes, liksom på hela kroppen.
Den rödvita Nokian, utan sim-kort, analyserades intensivt!
-Vem ringer du till? frågade jag.
-Till Bamse, svarade hon, som om det var självklart att just Bamse skulle få det första samtalet.
I en timme sökte hon kontakt med seriefiguren i hennes hjärta.
-Hallå?
-Vad säger Bamse?
-Många barn, säger Lisa.
Det betyder att det är för mycket folk i Bamses värld på Kolmårdens djurpark..
Då åker vi inte dit. Det räcker med telefonkontakt.
Lisa vill ha det så.
Då mår hon bäst.
Idag har vi köpt pizza på Rosa Pantern.
Lisa fick en klubba, som alla andra barn.
Hon är 14 år.
Men inte mer än två inuti.

Att åldras fyra år på mindre än en timme...

"Thomas, din BodyAge™ är 45 jämfört med din kronologiska ålder 41."
Shit, tänkte jag.
Margot á Deild på Studio Fitness i Linköping tog emot med varm hand.
Hon har 25 års erfarenhet av hälsa och välmående.
Det var med viss rädsla jag närmade mig träningslokalen. Det kändes ungefär som att besikta bilen, fast mycket värre.
Här skulle kroppen, som jag levt med i 41 år, få bekänna färg. Riktigt ordentligt dessutom.
Kroppsamansättning, syreupptagning, blodtryck, styrka, smidighet och kondition.
Allt som överhuvudtaget kan analyseras av min kropp printades ut brutalt på 14 välfyllda A4-sidor.
Det som drog ner siffrorna var smidigheten, blodtrycket och i viss mån konditionen.
Men.
Och jag säger men....
Det fanns faktiskt siffror som överraskade positivt.
Muskelstyrkan låg på "Hög", rakt över, förutom på en punkt.
Magmuskelstyrkan låg på "Elit".
Och det är just det jag kommer att minnas från den här dagen...
Datum för ombesiktning är satt till den 29 april 2010.
Törs fan komma med en 45-årings kropp då.
Här ska tränas.
Tack Margot á Deild.
Du startade något här och nu.
http://www.studiofitness.se

Jasså...!?

HYLLNING TILL MICHAEL JACKSON

Dansstudion gjorde en "Flashmob" (oväntat dansframträdande mitt bland folk) på flera platser i Norrköping, som en hyllning till Michael Jackson och vad han har gjort för dansen. Detta på samma dag som konsertfilmen "This is it" hade premiär.
Runt 100 dansare träffades först på Dansstudion och lärde sig Michels orginalkoreografi till "Beat it", och sedan bar det ut på stan.
På bilden kör dansarna loss på Skvallertorget.

Länets modebloggare

"Du får gärna hämta upp mig med bilen, för jag tar de höga klackarna idag".
Det sa modebloggaren Ulrika Andåker innan fotograferingen vid Industrilandskapet.
Anledningen till mötet var att Norrköpingstjejen blev veckans modebloggare på Dagens Nyheters avdelning"Livsstil".
Hon har 10 000 unika besökare per vecka på sin blogg: http://colorelle.blogg.se och är därmed störst i Östergötland.
Hur lång tid behöver du ha på dig innan du är klar för foto? frågade jag efter telefonintervjun till morgonkaffet.
"Ge mig 40 minuter", svarade hon.
Jag trodde jag hörde fel, men hon utvecklade svaret i bilen på väg ner på Repslagaregatan.
"Jag gör mig alltid i ordning snabbare än min sambo när vi ska på fest. Men då sitter jag i soffan och dricker vin medan jag väntar..."
Och där slog vi hål på den föreställningen om kvinnor och män.

Mötet med en fotbollslegend från förr.

Den gamla IFK-legenden Bengt "Julle" Gustavsson dök upp på Klockmaster i Maxi köpcenter.
Han såg sådär lagom road ut när frun ville ha en ny dyr klocka.
Jag kunde inte låta bli att prata om tidigt 80-tal. Det är starka minnen för mig.
Han stog där vid sidlinjen och analyserade vår match. Han var talangscout och skrev ner mitt namn i sitt block. Jag hade tydligen gjort intryck.
"Du är duktig, och vi har ögonen på dig, Thomas, sa han.
Klart man minns den meningen.
Den gamla landslagspelaren, född i slutet på 20-talet, skrattar åt minnet.
Guldbollenvinnaren från 1953 har varit med länge.
Han har spelat i IFK Norrköping, värvad från Gusum som Gunnar Nordahls ersättare. Han har 57 landskamper bakom sig.
"Det var bättre förr", säger "Julle", på frågan om hur dagens IFK Norrköping ser ut.
Ja, verkligen.

Att skita på lika villkor...

24 oktober 2009.
Historiskt ögonblick.
Det har runnit vatten under broarna. Det har hänt saker i världen under 12 långa år.
När tunga beslut har tagits, när tre olympiska spel har passerat revy, när du har suttit där med tidningen och hävt ur dig och bara spolat. Borta, borta...!
Då har vi i Snövelstorp gjort ifrån oss i en hink.
Det försvinner inte förrän jag bär ut skiten, sådär var tredje vecka.
Jag ska inte berätta några detaljer, men det har krävt sin man, att öppna härligheten och bära de åtta kilona genom hallen och ut till komposten.
Nu, idag går en epok i graven.
Vi är, helt plötsligt, som alla andra.
Vi gör det vi ska, spolar, och går vidare.
Fy fan, vad enkelt!
Tack, helt plötsligt är Snövelstorp på världskartan igen!
Det är bara början.

Ps. Ni som väntar på en detaljerad beskrivning på en DUS (dopp utan släpp), får vänta ett tag till. Det fanns liksom inte tillräckligt material att leverera....

Prövning med ballong som belöning

Det var dags för vaccinering för riskgrupperna. Lisa ingår i riskgruppen. Vet inte riktigt varför, faktiskt. Kanske beror det på att hon har autism.
Det krävdes förberedelser.
Jag rekade Vrinnevisjukhusets lokaler timmarna innan prövningen.
Genom entrén, till vänster, fyra trappor och in på avdelning C.
Jag berättar för syster Susann.
Hon lovar att fixa ett eget rum. Lisa får panik i ett väntrum fullt med människor. Och då skulle det vara kört liksom. En chans, och det måste bli rätt.
17.28 kommer vi till avdelningen. Lisa håller mig hårt i handen. Hon är spänd och inget får gå fel.
Fyra systrar möter upp och leder oss in i ett rum.
Carina hälsar på Lisa. Säkert och med mycket värme.
Tröjan åker av och jag håller ett stadigt grepp om Lisas arm medan syster Elisabeth, försiktigt trycker in nålen.
Lisa grinar illa, men klarar trycket.
"Vill du ha en ballong, frågar syster Carina, och äventyret är över med en lycklig patient.
Tack Carina, Elisabeth och de tre andra systrarna som var inblandade i processen, som kunde ha gått åt helvete, men gick så bra.

Ja, bara man är snygg så...

Ricky fixar ryggen

Jag tog ett luftsteg och missade trottoaren. Pang, sa det i ryggen.
Det går över tänkte jag, men icke.
Det finns människor i livet som är viktiga för mig.
Ricky, kotknackaren, är en sådan. Han kan min rygg och kör sitt vanliga program varje gång.
"Vi ska dra prylarna till rätta", säger han och visar på sin affisch på väggen.
En rejäl knådning av baksidan, från vader, via korsrygg och nacke. Allt för att värma upp musklerna.
Sedan kommer det.
Ricky placerar mig över kanten på bänken, tar greppet och hoppar till.
Det rasslar till i ryggen och allt är över på två sekunder.
Tack Ricky.
Nu är jag fin igen.

Pizzakungen i Norrköping...

Pizzeria Hawaii på Nygatan i Norrköping.
Fredag lunch.
Jag beställde en klassisk Hawaii.
"Här, Thomas, kan du skriva under, sa pizzakungen.
Vi kan kalla honom Ahmed.
Hur i helvete visste han mitt namn, tänkte jag.
Innan jag tänkt färdigt kom jag på att han såg på mitt kreditkort.
Första poängen inhämtad.
Pizzan var av modell dasslock och Thompa blev proppmätt efter drygt halva.
"Smakade det bra? frågade Ahmed, och undrade om jag ville ha kaffe på maten.
Nej, tack, sa jag och pizzakungen kontrade snabbt.
"Vill du ta med resten hem? Det blir perfekt till kvällsmat.
Innan jag hann blinka hade han packat in den halva pizzan i aluminiumfolie och stoppat det i en plastpåse.
"Det är onödigt att kasta mat. Ingen vinner på det", sa Ahmed och lämnade över min kvällsmat.
Förvånad och allmänt glad tog jag emot påsen, med ett...tack.
Pizzakungen i Norrköping är korad.
Jag kommer tillbaka, Ahmed. Var så säker.

Att växa med ansvar

"Borsta tänderna, stäng av tv:n, klä på dig, du kommer för sent till skolan!!!"
Linnea, 9 år, följer precis samma mönster som alla andra barn, gissar jag.
Tidsgränser ska tänjas tills de bokstavligen går av. Resultatet: sura miner och onödig irritation.
Och så i morse, kom en liten revolution.
Linnea skulle ta hela ansvaret själv.
Mamma och pappa åkte till jobbet.
Den rosa klockan stog snyggt på bordet vid tv:n. Hälften av alla sysslor innan avfärd var ogjorda. De tecknade figurerna var lika spännande som...alltid.
Med egen hemnyckel och ett gigantiskt ansvar för att fixa processen på egen hand, lämnade vi lilltjejen.
Inget tjat, inga sura miner, bara förväntan och ett ansvarsbyte av stora mått.
Jag messade lilltjejen vid lunch med frågan hur morgonen hade gått.
Vid tretiden kom ett kort och självsäkert: Bra.
Jag svarade med ett stolt pappa-sms: Duktig tjej.
Tack.
Returen kom lika snabbt som överlägset, det var väl inget, liksom.

Tänk om vi är olika....

Nöjesproduktionen i SVT domineras av manliga programledare, skriver Aftonbladet.
Eh...!? jaha!?...
Jovisst, så är det, men hur stort är det?
Karin Magnusson, krönikör på samma tidning sågar SVT:s programdirektör Lena Glaser efter ett framträdande i samhällsprogrammet Agenda. Karin tyckte att Lena inte tog detta på så stort allvar, när hon kontrade med att kvinnorna dominerar SVT:s nyhets-och samhällsprogram.
Och jag måste faktiskt ta Lena Glaser i försvar.
Hon är själv kvinna, och hävdar att produktionen har valt programledare efter person och inte efter kön.
Ja, just det. Tänk om det är så enkelt.
För, kan du tänka dig Oldsberg som nyhetsankare i "Aktuellt"? Eller Ann-Britt Ryd Pettersson flippa ur i "På spåret".
Tänk om det är så enkelt att män och kvinnor är olika och gör olika saker olika bra.

Klassträff med Guldkant.

Vi var tillbaka på den gamla brottsplatsen.
Maria tog emot för en förfest, 25 år efter skolavslutningen. Delar av klass 9b mindes skoltiden, bara ett stenkast från de gamla klassrummen i Klockaretorpet. Tiden hade liksom stått stilla.
Maria fullkomligt imponerade med sina berättelser om vem som sa vad och vem som anslöt till klassen när. Precisionen var närmast millimeterskarp.
Hon var den blyga tjejen, men ändå trygg i sig själv. Hon stog aldrig i centrum och sa inte så mycket.
Klassens betraktare, som lätt hade gjort ett nytt manus till uppföljaren av "Klassträffen".
Gamla gula fotografier från Köpenhamnsresan dök hänsyslöst upp på vardagsrumsbordet. Pia poserade världsvant iförd endast trosor och en alldeles för kort t-shirt. Thompa, med några Carlsberg i kroppen, visade upp sina kalsingar med y-front, förmodligen de fulaste världen hade skådat 1984.
Men det kan inte hjälpas. Kvällens stora behållning var ändå vår Maria, som inte bara imponerade med sitt minne.
Tiden hade varit snäll mot henne även utseendemässigt.
Inte en dag över 25 hade nog de flesta gissat.
Men lugn, Pernilla, Pia, Carina och Marie...ni var fina allihop!
Tack för ett underbart återseende.
Vi ses om 25 år.

"Vi är ihop!"

Grabben gick ner på knä och bad: Snälla, kan vi bli ihop!?
Linnea, 9 år, kom hem och gled runt på moln.
Vet du, pappa, jag ska berätta en hemlis. Du får inte retas!?
Ok, sa jag , berätta!
"Jag är ihop med en kille i klassen! Det är första gången jag är ihop!
Sen berättade lilltjejen i detalj hur det gick till.
Det gick inte ta miste på glädjen, på det fantastiska hon varit med om.
Vi känner igen det, du och jag. Det är så stort!
"Pappa, jag måste ringa min kusin och berätta!"
Farfar, alla kusiner, kompisar fick veta, under loppet av ett par timmar.
Det är ju så det är. Man vill berätta hur kär man är.
Det är början på resan. Bli ihop, bli besviken, bli ihop igen, i någon ny...och en ny igen.
Alla har vi varit där...

Mötet två pappor emellan...

Två pappor möttes på Spångens bro, ett stenkast från Palace i Norrköping.
Den ena med sorgen efter två förlorade barn. Och lyckan över att äntligen vara pappa.
Den andra med ett vanligt barn och ett barn med autism.
Anledningen till mötet var Nobelpriset i litteratur.
Men det kom liksom i skuggan.
Det är så världsliga ting och långt ifrån det mycket större, att vara pappa.
Herta Müller, den tyskspråkiga, rumänskfödda kvinnan kom aldrig i fokus.
"Jag har faktiskt inte en aning vem det är", sa Marcus Birro.
Istället växlade vi några ord om våra papparoller, vitt skilda från varann, men ändå så lika.
Sorg och glädje i en enda röra.
Vi lovade att läsa varandras böcker.
Vi har nog inte pratat färdigt än.

Vi slår på stort...

De får bara dricka 24 starköl per dag...

Besökarna på biltävlingen har fått tuffa restriktioner.
Max 24 starköl under en tävlingsdag- per person. Om det inte är svagare öl, då tillåts 36 burkar.
Polisen i Bathurst, New South Wales i Australien, vill nämligen att publiken ska vara någorlunda nykter på den fyra dagar långa biltävlingen...
Jo, man tackar. Själv skulle jag vara medvetslös när jag passerat burk 18.
Redan vid burk 14 skulle jag förmodligen undra var kroppen hade tagit mig.
Hick.

Bloggsågning

Jag har sågat bloggandet rejält i två krönikor. En på Norrköpings Tidningar och en på Extra Östergötland.
Huvudlinjen var: Alla är så j-a egocentriska!
Jag har omvärderat detta. En av de saker som är bra med att vara över 40.
Det går att ändra sig. Och man faller inte med det.
Bloggen är en dagbok, och inget annat.
Du, och alla andra, väljer själv om du vill dela den med andra.
Jag själv, som aldrig skrev dagbok, som grabb, har äntligen fattat fördelarna.
Dagboken bearbetar dina funderingar, och funderingar som delas, blir så mycket bättre!
Så, förlåt, alla bloggare, som tog åt sig förra gången.
Här är jag som skriver dagbok för mig själv, och för dig, om du vill!
Jag har inga hemligheter och delar gärna vardagen med dig!

Ramlade in på "Mymlans" beskrivning och känner igen mig så väl.

Läs, om du har tid:

http://mymlanthereal.wordpress.com/allt-handlar-om-mig/

De där blondinerna...

Blondinbella går back, skriver Aftonbladet.
Men.
Vi glömmer att denna unga kvinna är en av de mest framgångsrika företagarna de senaste åren.
Hon har tjänat massor med pengar på sin blogg.
Du kan tycka vad du vill om det, men det handlar om intelligens.
Visst, hon spelar på sina attribut. Det kan vem som helst!? Knappast!
Hon beskriver en intressant grej i sina kommentarer.
"Jag har varit på toppen. Jag har sett hur det fungerar. Det är tufft klimat däruppe.
Det största motståndet får jag av kvinnor. Det är inte männen som bromsar min framfart. Det är kvinnorna, för de är avundsjuka!
Carolina Gynning är en av många blondiner i fokus.
Hon har lämnat Trotzig, för hans festande.
Jag har, normalt, svårt för den här typen av debatter, eller rättare sagt, jag skiter i vilka kändisarna dejtar och gör slut med.
Men Gynning är ett undantag. Jag tycker faktiskt bruden är sådär underbart blåst och charmig på samma gång.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5898615.ab

Stämplade för livet...

Blöje, Gurkan, Ploffa, Jögga-Ång, Ante -Knull och Lillen.
Smeknamnen på högstadiet delades ut brutalt. Pang, pang, pang och pang. Det var liksom inte förhandlingsbart när de tuffa grabbarna döpte sina klasskompisar efter föga smickrande egenskaper.
Likt en brännmärkning på en grisrygg satt stämpeln för lång tid framöver.
Gurkan lekte med gurkor innan dildons tid, sas det.
Ploffa vägde mer än genomsnittet.
Ante-Knull sa knullgummi när vi andra sa kondom.
Jögga-Ång drog fram som...just det en ångvält.
Lillen var en liten kille.
På lördag träffas vi igen, sådär 25 år efter skoltiden.

Tjenare Blöje! Eller förresten, den stilige forskaren på Liu, vill nog bli kallad sitt riktiga namn.
Örjan, eller skitiga Örjan som Söderberg sa!

På väg ut i livet...

"Pappa, det är suddigt ute", sa Linnea och tog sina första språkliga framsteg. Dimma och suddigt seende genom fönstret, är samma sak för en treåring.
Hon är unik, som alla andra barn. Hon ser världen på sitt sätt. Och det blir så bra.
"Hon är ute och cyklar", säger Cina på frågan var Linnea är.
Det är svårt att förstå, för en pappa, att den lilla flickan har sitt eget liv. Att hon har packat sin väska och cyklar själv till farmor och farfar, för en helg i frihet.
Där står hon i centrum.
Där är hon bäst.
Där får hon godis.
Där får hon som hon vill.
Det ska vara så.
Jag blir så glad, hon har sin trygghet. Hon är nio år och redan världsvan.
Hon kommer att gå på nitar. Hon kommer att vara olyckligt kär. Hon kommer att undra, vad livet går ut på.
Hon är på god väg, att utforska livet.
Det ska vara så.

Joråsåatt...

Idol 2010?

Foto: Ulrika

Johansson