fredag 28 oktober 2011

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Det ringde på min jobbmobil precis nyss.
Klockan 18, fredag kväll, efter avslutad middag med tända ljus.
Normalt brukar jag inte svara då.
Men jag gjorde det och blev glad.
"Hej, jag heter Inga -Lill Söderberg och är 80 år", sa damen i andra änden.
Hon ursäktade sig för tidpunkten att ringa på.
"Du har väl slutat jobba nu", men jag blev så nyfiken.
Inga-Lill förklarade att hon läst dagens Extra och hittade ett ord hon inte kände igen.
"Chilla, vad betyder det? C-h-i-l-l-a, bokstaverade hon.
Jag hade gjort en text om aktiviteter för höstlovslediga barn i tidningen.
För att ge lite liv till texten frågade jag tre mellanstadieelever vad de skulle göra på lovet.
Två av dem skulle chilla.
Jag visste ungefär vad det betydde men jag bad ungarna själva att förklara.
"Bara va, ta det lugnt och slappa", förklarade de.
En förklaring som jag hade nytta av ikväll när Inga-Lill ringde.
"Tack, jag brukar skriva upp när det dyker upp nya ord, sa Inga-Lill.

Jag vet vem du är, kontrade jag.
Jag har gått i samma klass som ditt barnbarn och jag har varit hemma hos dig flera gånger, för typ 30 år sedan, sa jag.
"Nä, vad roligt", svarade 80-åringen och bekräftade att hon var just den Inga-Lill Söderberg.

Hon ursäktade sig igen för att hon ringde.

Och jag tackade för att hon ringde....

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

fredag 21 oktober 2011

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.
Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.
De satt där i Linneas rum och pratade.
Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.
Vi stod utanför och lyssnade.
Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.
Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.
Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.
Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.
Lilltjejen tröttnade med åren.
"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.
En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.
En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.
Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.
Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.
Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.
Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.
"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.
Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...



torsdag 13 oktober 2011

Oproffsigt av Norrköpings Tidningar...

Vill bara delge närmast berörda min insändare och kritik mot hur Norrköpings Tidningar oproffsigt, omoraliskt, omotiverat och ojournalistiskt sågade Tamburinens träningsskola i Norrköping.
(En insändare som de inte ville publicera....ännu i alla fall.)

Osmaklig sågning av Tamburinens träningsskola

Jag möttes av tre riktigt ledsna pedagoger på Tamburinens träningsskola. Jag såg uppgivenhet som jag inte har sett tidigare. Och jag förstår dem.
NT har blivit kontaktade av en familj som är besviken på kommunens sätt att hantera sonens skolgång. Resultatet, på ett helt uppslag, i stadens största nyhetstidning ger ett annat budskap.
Här sågas träningsskolan och deras pedagoger utmed fotknölarna. Det är med stor förvåning jag noterar att NT inte har pratat med pedagogerna och inte heller har pratat med andra föräldrar innan man pumpar ut historien från en enda familj.
När jag gick i skolan hette det att journalistik blev så mycket bättre om man pratade med motparten också. Det har man definitivt inte gjort denna gång. Konsekvensen: en hel personalgrupp som känner sig överkörd.
Jag har själv haft min dotter på Tamburinens träningsskola i tio år och är evigt tacksam för den underbara personalen. Träningsskolan startades av två experter på autism och pedagogik. De byggde upp verksamheten under ett antal år med stor framgång. De blev snabbt efterfrågade till liknande verksamheter runt om i landet. Experterna är inte kvar på skolan, men det arbetas fortfarande efter deras modell. Och jag vågar säga att Tamburinens träningsskola fortfarande ligger i det absoluta toppskiktet i landet med sin verksamhet.
Att det för ”Linus” del blev en olycklig placering är jag den första att beklaga. Det är inte lätt att vara förälder till ett handikappat barn. Frustrationen kan lätt gå överstyr. Och det handlar förstås om att man vill ha det bästa för sina barn. Det vill alla föräldrar.
I reportaget framgår att ”Linus” inte har diagnosen autism, och bara där inser man att något har gått snett.
Dessutom har jag inte sett något som liknar en bunker på Tamburinens skola.
Jag har bara sett en väldigt väl fungerande enhet. Och pedagoger i världsklass.
Tack, personalen på Tamburinens träningsskola, ni är bäst!

Thomas Filipsson/ förälder

Länk till artikeln:
http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=7153630

måndag 10 oktober 2011

Foto: Pontus Höök

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

-Hej, det är Pernilla.
Samtalet nådde mig strax efter morgonmötet på redaktionen i morse.
Det var Pernilla Wahlgren.
Hon satt på ett fik i New York. Klockan var mitt i natten, lokal tid.
Hon var sprudlande glad och svarade på mina frågor.
Hon och Christer Sjögren är på inspirationsturné på Broadway.
Det är dags för julturné riket runt.
"Det är inte riktigt vår målgrupp", sa Extras nyhetschef.
Jag håller med.
Men julkonserter är stort i Norrköping.
Det blir fulla hus i De Geer-hallen.
Så många kan inte ha fel, tänker jag.
Pernilla gjorde sitt jobb. Att bli intervjuad inför en turné.
Jag gjorde mitt jobb, som budbärare åt eventet.
Vi gjorde det snyggt båda två, tycker jag.
Pernilla räckte över telefonen till dansbandskungen Sjögren.
Hans röst skapar lugn.
-Norrköping är speciellt, sa han.
-Vi fyllde sju hus på tre dagar i De Geer-hallen.
Jag tror honom.
Och jag gillar båda två.
Men jag är mest fascinerad av kommunikationen över Atlanten.
Och att jag fick prata med två kreativa människor.

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

fredag 7 oktober 2011

Det var Lisa vi ville ha...

-Det är nåt som inte stämmer.
Orden är hämtade från den 8 maj 1995. På avdelning 14 på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Barnläkaren var tydlig och korrekt efter reflexkontrollen.
Orden kan klinga i huvudet på en pappa så här 16 år efter.
Orden skapade kaos och förtvivlan, för två föräldrar.
Barnläkaren hade rätt och fel på samma gång.
Resan har varit lång. Resan har satt spår.
Den lilla flickan fick diagnosen autism. Hon hade inte valt diagnosen själv.
Inte heller hennes föräldrar.
Man har inte autism på önskelistan som nybliven förälder, liksom.
-Lisa lär oss någonting nytt varje dag, sa fröken Marie idag på utvecklingssamtalet.
Jag tror henne. För det är ärligt. Jag ser det.
"Lisa är det bästa som har hänt mig", säger jag för femtioelfte gången på vår föreläsningsturné.
Jag är ärlig och menar varje ord.
Det kan lätt bli känslosamt.
Vi har mycket i bagaget. Det är viktigt att dela med sig.
Det är lätt att dela med sig med lycka i bagaget.
Det är lätt att dela med sig, som pappa till en underbar autistisk flicka.
Hon har tagit kraft, och levererat ännu mera kraft.

Barnläkaren hade rätt i sin bedömning.
Men ändå så fel.

Det var Lisa vi ville ha...