fredag 21 oktober 2011

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.
Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.
De satt där i Linneas rum och pratade.
Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.
Vi stod utanför och lyssnade.
Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.
Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.
Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.
Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.
Lilltjejen tröttnade med åren.
"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.
En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.
En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.
Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.
Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.
Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.
Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.
"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.
Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...



7 kommentarer:

  1. Otroligt att ni är 2 föräldrar, verkar vanligast att ena föräldern inte orkar med och lämnar sitt ansvar om det gemensamma barnet har autism.
    Hur hinner du arbeta?
    Har ett barn med autism som är normalbegåvad, men så krävande att jag är utsliten, dessutom haft fullt upp med ständiga möten med skola, doktorer, kuratorer mm. Dessutom får man begränsad skolgång åt barnet pga diagnoser, problem med att få fritids mm.

    SvaraRadera
  2. Ja, det har varit väldigt jobbigt, men om man är två, så går det!
    Kämpa på!

    /Thomas

    SvaraRadera
  3. Näe, jag skriver igen!
    Du är fantastisk som överhuvud taget fixar det där livet på egen hand! Guldstjärna till dig!
    Du är inte ensam tyvärr.
    Och sorgligt nog är det papporna som drar.
    Förstår inte det. Finns inte i min värld.
    Ta hjälp, det är rådet jag kan ge.
    För kärleken till ditt barn, har du redan!

    Kramar/Thomas

    SvaraRadera
  4. Anonym här igen, nej det är inte bara papporna som skiter i ansvaret, i mitt fall är det så, men träffat 3 andra föräldrar där papporna tar hela ansvaret och är ensamma pappor.

    SvaraRadera
  5. Alltså 3 andra pappor med autistiska barn.

    SvaraRadera