Vacker konst i en annan värld...

Ymnigt snöfall omringar Snövelstorp.
Det är vackert. Ingen kan säga något annat.
Jo, farsan är bedrövad, jag vet det.
Det pågår ett mindre krig där i det Filipssonska hemmet.
Det är så vackert, säger morsan.
Jag hatar snö, säger farsan.
I det fallet håller jag med morsan.
Det blir som ett vykort i tre dimensioner.
Snöflingorna är som vita körsbär som landar mjukt.
Timmarna av skottning är kreativt nöje i min värld.
Jag gör fina kanter. Jag ritar konturer.
Jag njuter av resultatet när vallarna ramar in en vinteridyll.
En vinteridyll i Snövelstorp söder om Norrköping.
Elände i en värld.
Vacker konst i en annan värld.

Men lugn farsan, jag tycker om dig också!

Det går inte att läsa av något mönster...

Det finns ingen logik.
Autism är det mest komplexa handikappet, säger experterna.
Jag och många med mig kan skriva under på det.
Just för att det inte finns nån logik.
Jag hade full pott på logiskt tänkande på testet för att bli stridspilot.
Men jag har ingen nytta av det idag, för det här är något annat.
Det går inte att läsa av något mönster.
Det som är sanning en sekund, funkar inte alls i nästa sekund.
"Nothing stays the same" är citatet som dyker upp.
Det är en titel från sent 80-tal.
Sent 80-tal när min högsta dröm var att bli stridspilot.
Det var när en 19-årig grabb, fylld av självförtroende, såg att inget var omöjligt.
Det var grabben som absolut skulle styra ett fullt attackutrustat JAS-plan över fiendeland, no matter what.
Nu är min högsta dröm att förstå min autistiska dotter.
Jag har kvar lite av det där självförtroendet, som 19-åring.
Jag har kvar lite av inställningen att inget är omöjligt.

Jag vill tro jag har nytta av det i dag.
Jag föll på mållinjen, när stridspilotutbildningen bara ville ha den bäste av 50, just i denna uttagning.
Stridspilotkandidat Filipsson, som hamnade på andra plats fick packa väskorna och åka hem.

Nu kan jag inte packa väskorna och åka hem.
Jag är redan hemma och tänker fullfölja uppdraget.

Uppdraget att göra min dotters liv så bra som möjligt...

Matte och jag fick lite grabbsnack ...

Jag satt i väntrummet och bläddrade i nåt hälsomagasin.
Kiropraktor-Matte dök upp.
Oj, väckte jag dig? frågade han.
Nej då, jag läste om Annika Jankell.
Hon har klarat sig fint trots sina 48 år, sa jag.
Matte fattade galoppen och svarade med ett leende.
Han fattade vad jag menade och diskussionen var igång.
Den där diskussionen som bara funkar utan kvinnors sällskap.
Samma diskussion som kan dyka upp mellan kvinnor.
Fast den där Kaspersen, Lill-Babs dotter, hon har blivit gammal, sa Matte.
Inte åldrats med värdighet menar du? frågade jag.
Precis.
Vi avhandlade x antal mer eller mindre kända kvinnor.
Vi var rätt överens, om de flesta.
Matte och jag fick lite grabbsnack sådär på fredagsförmiddagen.
Det krävdes inga öl. Grabbar kan inte snacka utan öl, har jag hört.
Men det gick bra ändå.
Hur behandlingen gick?
Den gick nog bra.

"Det kan vara kallt i pulkabacken...."

En helt vanlig dag i centrala Norrköping.

Precis så kan det kännas...

Det fanns en tid då jag hade en sorg.
Det var när mina kompisar pratade om sina små barn.
Jag kunde inte glädjas. Jag kunde inte tillföra nåt.
För min berättelse var en annan.
Min dotter med autism fungerade inte som de andra pappornas barn.
Det slutade med att jag blev tyst. Pratade om annat.
I dag vet jag bättre.
Jag berättar gärna om min fantastiska dotter.
Jag berättar gärna om vårt kaotiska liv.
För det är vårt liv.
Men det tog tid.
Nu hämtar jag lite gratis kraft i bloggarna.
Bloggarna som berättar samma verklighet som jag känner igen.
Idag hittade jag en ny själsfrende.

Mamman hade skrivit orden jag känner igen.
Precis så kan det kännas...


Min son är inte ouppfostrad. Han har ADHD, jag gör så gott jag kan. Förståelse uppskattas, men inte råd om uppfostran. Har ni åsikter? Walk a mile in my shoes!

Läs Extras webbtidning på: http://www.extraostergotland.se/

Mia Skäringer gav mig pusselbiten...

Grabben trädde fram näven på gymet och presenterade sig.
Han var lång och välbyggd.
-Du var min lärare, sa han med blyg blick. För länge sen...
Ja, någonstans där kände jag igen hans ögon. Men namnet, nej.
Jag hade gjort något slags intryck på grabben.
Det har regnat några gånger sedan jag var hans lärare på mellanstadiet.
Han har växt en meter ungefär.
Han har haft sin första fylla. Och kanske sin sista.
Han har plågat sig igenom tentaperioder.
Han är vuxen och har jobb sedan länge.
Nu står han där framför mig. Vi har levt parallella liv.
Jag har tänkt mycket på det där.
Vi går där och trampar våra liv.
Men bredvid oss, trampar en annan, och en till...
Tanken svindlar.
Vi möts en kort stund. Vi kanske inte ses nån mer gång.
Men vi fortsätter våra liv parallellt.

Mina tankar i ämnet landade fint i dag.
Det var Mia Skäringer som kom med orden som gav mig pusselbiten.
Det är gott nog.

"Det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag lever nu. Liksom du. Tillsammans."

Jag har svårt att dölja min stolthet...

"Pappa, jag vill att alla ska vara med i skolan!"
"Och så är jag rätt snygg!".
Jag har svårt att dölja mitt leende.
Hon har en syster som är autistisk. Hon har kommit på undantag.
Men den lilla tjejen hade nåt speciellt, jag kände det när hon kom för tio år sedan.
Hon är tuffare än jag nånsin varit.
Linnea är van vid kaos. Hon är van att pappa tar hand om storasyster.
Hon vet var hon ska vara när Lisa krossar fönster.
Jag brukar ha fullt upp då, men jag ser.
Jag ser en tjej som är cool och fylld av självförtroende.
Hon har en tuff uppväxt, men tycks klara det bättre än någon kräver.
Jag har en fantastisk autistisk dotter.
Och en fantastisk, ovanligt vanlig dotter.
Jag har svårt att dölja min stolthet...

Jag lämnade föreläsningen, med tårar på kinden...

"Jag skruvade upp radion i bilen, för att mina barn inte skulle höra att jag grät."
Orden kommer från Jenny Lexhed.
Lucas hade fått diagnosen autism.
Han var tre år och satt i bilen med sin mamma och lillasyster.
"Jag satt barnen i bilen för att vila"berättar hon.
Jag känner igen varje ord, varje beskrivning.
Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna i en fullsatt Skandiateater.
Vi har rest samma resa, Jenny och jag.
Det handlar om sorg, förtvivlan och frustration över att inte räcka till.
"Det räcker inte med kärlek" är titeln på hennes bok och föreläsning.
Jag vet vad hon menar.
Hon har, precis som jag, något att jämföra med.
Hon har två barn utan autism, och jag har ett.
Det sköter sig själv liksom.
Den andra resan förstår bara vi.
Jag lämnade föreläsningen innan den var slut.
Jag lämnade föreläsningen, med tårar på kinden.
Men också med en känslan av lycka.

Lyckan av att inte vara ensam.

Jag fick en större utmaning...

Jag fick utmaningen att hoppa från tio meter, ner på en luftkudde.
Jag tog inte utmaningen. Fotograf på uppdraget kändes okej.
Det var inte likt mig riktigt. Jag kände inte igen mig själv liksom.
Jag var inte i form.
Normalläget för mig är utmaningar.
Jag fick utmaningen, några timmar senare.
En större utmaning. Det kanske var meningen.
Ett fönster krossades där hemma.
En autistisk flicka var i obalans.
Gaffatejp, var fan är den?
Lugn, Lisa känner av minsta stress.
Och då blir det blodvite mot en krossad ruta.
Jag vill inte vara med om en autistisk flicka på akuten.
Ingen vill det.
Gaffatejp, plast, snabbt hantverk, lugn.
Katastrofen är räddad för denna gång.
Hoppa i en luftkudde från tio meter?

Vilken dag som helst.

Okej, jag lovar...

Summan är konstant...

Timmar av kaos.
Vi lever olika liv.
Jag har glidit på en räkmacka. Uppväxten var så där gyllengul.
Radhus, trygga föräldrar, oförskämt bra betyg utan att anstränga mig.
Fotbollslivet med fantastiska upplevelser.
Yrkeslivet, spännande, flyt och variation som jag aldrig kunnat drömma om.
27 år av flyt var lite för bra.
Den 7 maj 1995 kom den stora utmaningen.
En autistisk flicka söker en stabil pappa.
Där är han, varsågod.
Kraften, tålamodet och kärleken fanns där.
Ett bra val, tror jag.
Många år av balanserande på linan.
Det var inte mer än rätt.
Många balanserar på linan. Vi gör det på olika sätt.
Det är mörker, det är kaos, det är förtvivlan och hopp.
Precis som för alla.
Jag tror vi har fått varsin dos av livets olika ingredienser.
Men i olika skeden. Allt har sin tid på nåt sätt.

Summan är dock konstant.
Jag vill tro det.

Den så värdefulla dagboken...

Lisa tyckte att frallorna var i ugnen alldeles för länge.
Jag är inte förvånad.
Vänta är Lisas värsta ord.
Orden och bilderna kom hem med Lisas dagbok.
Dagboken som är länken mellan skolan, kortis och vårt hem.
Den så värdefulla dagboken berättar för oss, det Lisa inte själv kan berätta.
Igår bakade de frallor, Lisa och hennes kompis.
Ett dricksglas blir hjälpmedlet för att forma frallorna när motoriken inte räcker till.
Lisa ser koncentrerad ut på bilderna.
Jag blir stolt över min duktiga tjej.
Lisa och kompisen spelar lottospel i väntan på degjäsning.
"Äntligen, fralla med smör"berättar texten till en bild av Lisa som tittar intensivt på resultatet.
En lektion i hemkunskap är till ända på Tamburinens autismenhet.

Lycklig...

För manligheten ska bevaras så långt det går...

-Dina bröstmuskler är för starka, sa kiropraktor-Mattias.
Tankarna tog en vacker väg.
Mina bröstmuskler är för starka. Snacka om manligt.
Jag som har varit van med en kropp som ingen blir rädd för.
Farsan byggde på mitt självförtroende när jag var grabb.
"Du kunde vara fotomodell åt Radiohjälpen", sa han med ett flin.
Jag gick under smeknamnet Tandpetaren längre än jag hade önskat.
Med åren kom dock självförtroendet. Jag var nog rätt okej ändå.
Men att jag skulle få höra att mina bröstmuskler var för starka...
...det hade jag inte ens drömt om.
Jag kände mig ruskigt manlig i ungefär två hundradels sekunder.
Tills kiropraktor-Mattias sa...i förhållande till dina ryggmuskler.
-Men vi ska nog väcka de sovande musklerna, sa han sen.
Anledningen till besöket var smärtande muskler.
Eller kanske brist på muskler.
Hursomhelst, problemet är hittat.

Jag ska kompensera mina brutala bröstmuskler med lika brutala ryggmuskler.
För manligheten ska bevaras så långt det går.

Hon lever sitt drömliv...

Jonstorp, inte långt från Snövelstorp.
Men ändå väldigt långt.
Hon är ryttare i världsklass, jag en medioker journalist.
Vi träffas för en intervju.
Malin Baryard-Johnsson bor fint där på hästgården med sin Henrik och två söner.
Tio tävlingshästar ska hållas i form. Två små grabbar ska ha sin mamma.
Det är medaljer, det är blöjbyten, det är långa resor och en grym planering för att förena allt.
-Jag lever mitt drömliv, säger den 35-åriga tjejen, född i lilla Söderköping.
Jag hoppas det.
Men det märks inte.
Jag såg ingen glädje. Jag såg inte en tjej som lever sitt drömliv.
Jag kan ha fel. Hon kan vara väldigt trött på journalister efter alla år.
Jag var där en kvart. Jag var inte speciellt jobbig. Jag brukar inte vara det.

Men hon lever sitt drömliv.
Och jag mitt.

Personalen på Ica i Rimforsa hade lite bråttom...

Jag blir tagen av hennes drivkraft..

Vi träffades på ett fik i Norrköping.
Hon är bara 22 år.
Fata Mujcinovic kom till Sverige som 16-åring.
Hon kom från Bosnien tillsammans med två yngre bröder, sin mamma och pappa.
Hennes föräldrar skilde sig i samma veva.
Jag blir tagen av hennes drivkraft, hennes mogna livssyn.
Tjejen är bara 22 år.
Tanken slår mig hela tiden under intervjun.
Fata talar fem språk flytande.
Hon skötte det mesta därhemma när mamman inte var där.
Hon såg till att bröderna fick mat, hade rena kläder till skolan.
Samtidigt lärde hon sig svenska, skötte kontakter med myndigheterna, och gick ut It-gymnasiet med höga betyg.
På tre år!
Anledningen till att jag träffar Fata är att hon är Sveriges yngsta redaktör för en nättidning.
En nättidning för unga mammor.
Det kommer liksom i skuggan.
Hon hade precis lämnat sin son på dagis.
Jag är inte förvånad.
Den tjejen vet vad hon vill. Och hon är smart.
Ruskigt smart.

www.ungmamma.com

Pappas sötklutt...

Vi träffas, snackar skit över en öl...

Ölprovning. Bara farsan och jag.
Ett gäng öl och ett formulär.
Sötma, beska, eftersmak och helhetsintryck.
Det tog exakt 3.45 minuter.
Farsan var seriös och antecknade.
Jag trodde han skojade. Det är inte vår grej.
Farsan och jag är smidda ur samma form.
Vi skiter i detaljerna.
Vi tycker om öl. Punkt.
Lager, ale, port....jäsp.
Farsan köper den billigaste ölen på Systemet.
Jag går på Spendrups.
Vi är ganska enkla, farsan och jag.
Vi träffas, snackar skit över en öl.
Det är gott nog för oss.

Fyllefilter på Facebook...

Det är bara att acceptera.
De sociala nätverken är en del av våra liv.
Lika givet som när färg-tv:n blev var mans egendom i början av 1970-talet.
Men det finns en liten skillnad.
Du kan ta fredagsölen och ha dina åsikter framför tv:n och leverera mer eller mindre smarta citat. Den närmsta kretsen i tv-soffan är vana, eller tar lätt på dina kommentarer.
Men på Facebook däremot, är du inte så anonym.
Med ett par pilsner, eller en halv flaska vin i kroppen, släpper du filtret.
Filtret som tar bort de där tankarna som du egentligen borde hålla för dig själv.
Ibland blir det bra, ibland mindre bra.
IQ, systerbolag till Systembolaget, har skapat ett fyllefilter.
Du måste göra ett motoriskt test innan du får leverera en Facebook-status.
Jag gjorde testet på kontorstid. Inga problem.
Jag klarar det med öl i kroppen också.
Men det ger en vink.
En vink om att inte överskatta sin förmåga där ute på nätet.
För du kommer aldrig ifrån, att alkohol gör dig inte smartare precis.

Vill du göra testet?
Gå in på:
www.fyllefilter.se

Då kan jag sova middag på jobbet...

Sökes: Målmedveten receptionsspecialist.
Jasså?
Vilken utbildning har dom gått?
Slog upp tidnigen och roades av yrkeskategorier som eftersöks.
Eller gruppträningskoordinator.
Vad fan gör en sån?
Bussförare. Okej, jag fattar. De kör buss.
Sanitetstekniker städar toaletter, har jag lärt mig.
Varför måste så många yrken ha så diffusa titlar?
Kanske för att det ska vara omöjligt att kolla vad de gör.
Och om de verkligen förtjänar lönen.
Jag må vara en smula trög.
Jag har själv bara haft yrken som är konkreta.
Jaha, du är journalist?
Du skriver i tidningen va?
Ja, hur visste du?
Nästa gång jag byter yrke ska jag ha en abstrakt titel.
Vad sägs om kognitionskoordinator?
Då kan jag sova middag på jobbet.
Det vore nåt.

Man tackar...