Grabben trädde fram näven på gymet och presenterade sig.
Han var lång och välbyggd.
-Du var min lärare, sa han med blyg blick. För länge sen...
Ja, någonstans där kände jag igen hans ögon. Men namnet, nej.
Jag hade gjort något slags intryck på grabben.
Det har regnat några gånger sedan jag var hans lärare på mellanstadiet.
Han har växt en meter ungefär.
Han har haft sin första fylla. Och kanske sin sista.
Han har plågat sig igenom tentaperioder.
Han är vuxen och har jobb sedan länge.
Nu står han där framför mig. Vi har levt parallella liv.
Jag har tänkt mycket på det där.
Vi går där och trampar våra liv.
Men bredvid oss, trampar en annan, och en till...
Tanken svindlar.
Vi möts en kort stund. Vi kanske inte ses nån mer gång.
Men vi fortsätter våra liv parallellt.
Mina tankar i ämnet landade fint i dag.
Det var Mia Skäringer som kom med orden som gav mig pusselbiten.
Det är gott nog.
"Det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag lever nu. Liksom du. Tillsammans."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar