Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...

Två stora trötta ögon mötte min blick i kiosken. -Hej, sa mannen som stod lutad över sin rollator. Jag kände igen hans ögon. Men det var en sliten man, märkt av livet. Han var min fotbollstränare för 35 (!) år sedan. Han körde hårt med våra magmuskler varje träning. Han visste hur viktigt det var för en fotbollsspelare. -Jag har legat på sjukhus ett år, sa han. -De har sprättat upp hela bröstkorgen, sa han och visade. Jag stod och funderade på hur han kunde komma ihåg mig. Jag kände att jag blev lite rörd. Min gamla tränare har varit hårsmånen från döden. Han har ägnat sitt liv åt ungdomsidrotten. Han har vigt sitt liv åt tusentals fotbollskillar. -Jag läser dina artiklar i tidningen, sa farbrorn med en tung hjärtinfarkt bakom sig. Mannen med stort, opererat hjärta, fick mig att bli ödmjuk där i kiosken. Min gamla tränare, som borde närma sig 80, hade minnet i behåll. Jag vill tro att hans stora hjärta har jobbat hårt. Jag vill tro att han är nöjd med sitt liv. Jag tror inte att han lever så länge till. Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...