För de vet att de är älskade...

Jag skulle precis skriva att jag inte ville se brevet som hälsar välkommen till Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens enhet för autistiska barn. Jag skulle helst slippa se brevet som ber oss boka datum för Lisas avslutningssamtal som kallas utskolningssamtal. Men det låg på köksbordet när jag kom hem i dag. Det är då som tio trygga år på Tamburinen når ett abrubt slut. Ett slut som jag varit rädd för i många år. För det har varit på Lisas skola som den lilla tjejen har mött trygghet och rutiner som är så viktigt i hennes liv. Det är på Tamburinen lilla Lisa har haft sina fröknar. Den ena bättre än den andra. Alla bäst i sitt slag. Hon har haft sin alldeles egen relation till var och en av de fantastiska tjejerna som har passerat revy under tio år. Alla har varit lika viktiga för Lisa. Jag vågar egentligen inte uttrycka den tacksamhet jag känner till personalen på Tamburinen. Jag vill inte skriva hur mycket de har betytt för oss i svåra stunder. Jag avslöjar inte hur vi har kunnat släppa ansvaret för den lilla Lisa, och andas lite på annat håll. Så jag gör inte det. För de vet att de är älskade...