Det är dags för guld igen..

Norrköping Dolphins är i basketfinal.
I morgon tar de emot ärkerivalerna från Luleå.
Det får mig att minnas det första SM-guldet.
Jag gick i sexan. Jag var en av två basket-tokar som fick äran att torka svett när de stora drakarna hade ramlat på trägolvet i Himmelstalundshallen i finalmatchen, som var mot Alvik, tror jag.
Matchdramatiken sändes i riksradion, och efteråt fick vi höra att vi var omnämnda som de svettorkande grabbarna. Det var stort då.
Guldet, det första, för Norrköping, var riktigt stort för en liten kille, vars största idoler hette Fran ò Hanlon, Kenny Grant och Kris Grundberg.
Nästa guld var om möjligt ännu större.
1998 satt jag på läktaren i Himmelstalundshallen igen.
Då var det David Bergström som höll i taktpinnen när guldkonfettin fyllde basketgolvet i Norrköping.
Nu är det dags igen.
Jag vill uppleva den där spänningen igen.
Jag pratade med coachen Kelly Grant på träningen häromdagen.
Han lyser guld.
Han vill ta hem bucklan till Norrköping igen.
Jag kände det.
Han kommer att fixa det, och sluta med ett leende sen.
Jag tror det, jag önskar det.
Inte minst för Kellys skull.
Han är värd det.