Ljudet från klackar närmade sig bakom i sjukhuskorridoren.
Ljudet liksom växte och kom över oss.
Lisa var stressad.
Miljön var okänd och ångesten var hög.
Vi hade fått en läkartid på det stora sjukhuset.
-Hem, hem, hem, säger Lisa genom korridorerna.
Hon går med snabba steg, livrädd.
En dörr slås upp, stressen ökar.
Man vill ta henne därifrån. Det gör ont att se ångesten på den lilla tjejen.
Hon vet inte vad som väntar.
Som att hoppa ner i ett stort svart hål.
Vi försöker förklara. Hon förstår inte.
Korridorerna känns oändliga.
Man vill ta henne därifrån.
En dörr till slogs upp.
Lisa lutade sig framåt med händerna för ansiktet.
Doktorn fick två minuter.
Leendet kom tillbaka, när ordet hem nämndes.
Lidandet var över.
Lisa var inte sjuk.
Vi var tvungna att ha en läkares ord på att Lisas handikapp är livslångt.
Det handlar om försäkringspengar. Det handlar om Lisas trygghet i den stora världen.
Man hade önskat lite smidighet.
Man hade lite naivt trott att alla vet att autism är ett livslångt handikapp.
Man hade lite naivt trott att man skulle slippa se ångesten hos en autistisk flicka.
Bara för att få det självklara bekräftat på ett papper, av en läkare.
Jaa, alla vet att det är så förutom försökringsbolagen och eventuellt försäkringskassan.
SvaraRaderaTur för dem att de slipper vara med, synd om barnen som inte förstår varför de ska behöva vara med...principer och regler ser inga människor. De ser bara kalkyler och årsresultat.
Lena
Det är mycket man blir förvånad över när man hamnar på den här intressanta sidan av livet. Synd att man ofta behöver egen, personlig upplevelse för att förstå en så enkel sak som det du beskriver. Då hade Lisa sluppit det jobbiga.Vet du förresten hur man gör för att kommentera sina egna inlägg. Jag har ju precis flyttat och känner mig mer än vilsen, ska jag säga.
SvaraRaderaJa, Lena, tur för dem att de slipper vara med...
SvaraRaderaMalene, om du klickar på kommentarer så borde du få upp:Skicka en kommentar, men jag vet ju inte riktigt hur din blogg funkar!
Lycka till!
/Thomas