Jag berättar gärna den här storyn i tidningen...

Det kom ett mejl till redaktionen i morse.

"Hej, jag vill att ni skriver om mig!"

Ett mejl som normalt läggs i arkivet under skrivbordet.

Men inte det här.

För det fanns rader i mejlet som berörde, starkt.

Jag bokade ett möte med den 38-åriga Norrköpingstjejen.

Hon berättade att första gången hon blev utsatt för övergrepp var hon bara sex år.

Helvetet fortsatte i tio år.

Flickan hade dessutom både ADHD och Damp. Men det förstod ingen då.

Missbruk, utanförskap, skärsår på underarmen och behandlingshem blev tjejens liv.

Tills för två år sedan. Då kom diagnosen på en 36-årig kvinna.

ADHD och Damp.

Hon hade självmedicinerat amfetamin, som hon själv uttrycker det.

Precis den medicinen som du får med diagnosen ADHD.

Hon hade genomlevt ett helvete.

Men ingen förstod. Och ingen satte diagnosen.

"Jag har fått ett liv", säger hon.

Inte en dag för tidigt.

Jag blir berörd.

Men samtidigt besviken. Så lång tid.

"Jag är stolt över mig själv. Det är första gången jag tänker så", säger hon.

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen.

För den ger perspektiv, för vem som helst...