Det var jag, kameran och min lilla Volvo s40.
"En jävla håla, skrek min kollega.
Valdemarsvik ligger fint där i utkanterna av Östergötland.
Det är en vik, en hamn, lite affärer, lite småskuttar......och....
Jag ska erkänna. Jag har aldrig varit i Valdemarsvik.
Jag har bott i Östergötland i 43 år, men aldrig varit i Valdemarsvik.
Jo, jag ljuger lite, för storyn blir lite bättre då.
Jag har varit där någon gång, men inte som idag.
Min Volvo s40 stod fint på en 30-minutersparkering, mitt i centrum.
Vädret var lovande och nyfikenheten kom krypande.
Jag trodde det skulle bli tajt med tiden.
Det blev aldrig det.
Valdemarsvik (förlåt alla som bor där) var tråkigare än ett Sudoku i Norrköpings Tidningar.
Jag var där som journalist. Jag hade ett par enkla uppdrag.
Jag löste uppdragen på mindre än 20 minuter.
Jag brukar bli nyfiken på nya miljöer, nya människor.
Men inte denna torsdag i början av augusti.
De få människorna som överhuvudtaget var ute, var inte direkt pratglada.
Jag är inte bitter.
Man kan inte ha tur jämt.
Valdemarsvik, lär stå kvar, även utan mig.
Jag lämnade den slumrande båtviken med Söderköping i sikte för nya uppdrag.
Hungern kom krypande i höjd med kebab-haket bredvid mataffären.
-Vad vill du ha kompis?
En stor kebab, med röd sås, svarade jag och kände mig hemma på nåt sätt.
Söderköping är inte stort, men känns hemma.
Norrköping är det riktiga hemma.
Valdemarsvik....har en staty av Nils Liedholm....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar