Den kostar. Det kan jag ta.

Den där vill jag ha! Tanken slog mig direkt. Gymnasiegrabbarna hade tagit fram precis den prylen som jag vill ha. Det var uppfinnartävling på Campus Norrköping idag. Mitt uppdrag var att bevaka och ta bilder. Efter en snabb skanning av utställarnas innovationer fastnade jag speciellt för en. -Det var inte bättre förr, sa generalen för tävlingen. Han var lite äldre än jag och konstaterade att det finns en framtid. Ungdomarna idag är "openmainded", sa han. Jag är den första att hålla med. Jag har sagt det förr. Jag är inte orolig för framtiden. Jag har träffat för många starka gymnasieungar. Jag är inte orolig för att ligga där på långvården med begränsat rörelsemönster. Kommande generation löser det där. De är kreativa. Tillbaka till prylen jag bara ska ha. Bergsprängare anno 1980, fast lättare, miljövänlig med solceller. Vikt endast nio kilo och ett fantasiskt ljud. Bara koppla in mobilen, och dra ner på stranden. Men det fanns en detalj till. Man kan koppla till en kylare. En kylare till ölen. Ja, du fattar. Det fanns bara en prototyp. Gör en till mig, innan juni, sa jag. Den kostar. Det kan jag ta.

Det är inte utan att man blir imponerad...

En fotograf följde henne på jobbet. Hon var punktlig till sitt arbete, för exakt 08.00 kollade hon igenom dagens uppgifter. Det var ett pressat schema. Det var skrivbordsjobb och många möten inbokade. Fotografen fångade henne när hon bytte till rena handdukar i fikarummet. Fotografen var dessutom närvarvande när hon dukade fram lunch till sig själv och en kollega. Man undrar hur hon kan hålla humöret uppe. Alltid vara glad. Just den här måndagen i mars var ett 20-tal punkter uppsatta i almanackan. Men mitt uppe i allt tar hon en paus. Hon lyssnar på en bok. Hon vet att det är viktigt. Hon sätter av tid för en promenad i det fina vårvädret också. Förmodligen för att orka en hel arbetsdag. För det kommer mer. Efter jobbet väntar arbetsuppgifter där hemma. Hon behåller lugnet trots en tuff dag. Hon lägger sig tidigt. Bara för att landa på något sätt. Hon somnar inte direkt. Det är mycket att bearbeta från arbetsdagen. Det är inte utan att man blir imponerad. Tjejen är 15 år och är autistisk. Hon är min dotter.

På måndag är de på redaktionen igen. Och gräver...

Det är gala. Det är 600 journalister på Växjö konserthus. Janne Josefsson var i fin form. Sådär lagom salongsberusad. Det var liksom givet att den granskade journalisten skulle stå där med Guldspaden. Han är liksom ansiktet för avslöjanden och obekväma intervjuer. Det var sju Guldspadar som skulle ut till granskade journalister. Det var galastämning, det var nomineringar. Hanna Hellquist, känd röst i radio och aktuell med SVT:s Jakten på lyckan. Hon var programledaren. Hon gjorde det snyggt. Hon är sådär förvirrat tokig som i tv. Hon var handplockad för uppdraget. Melody Club inledde. Janne Josefsson avslutade. Allt var i sin ordning. Det är uppförsbacke för 600 journalister idag. Dansgolvet stängde när klockan skulle fram en timme för sommartid. På måndag är de på redaktionen igen. Och gräver. Nytt journalistår. Nya avslöjanden.

Vadsomhelst, bara inte fler kvinnor kommer i hans väg...

Niklas Eliasson.
Jag vill knappt skriva namnet.
Tredje rättegångsdagen är över i Örebro tingsrätt.
Han är misstänkt för x antal våldtäkter på kvinnor.
Han har ingen ånger och håller inte med om att tårgasen i hennes ögon var misshandel.
Han är landets värste serievåldtäktsman genom tiderna.
Grabben är inte bara man, han är sjuk också.
Det är nästan bara män som beter sig så här.
Man undrar varför. Det är så sjukt.
Jag tror inte jag är ensam om att det blir lite obekvämt att vara man.
Obekvämt att vara man, när man läser om djuren därute.
Man vill göra något, men vad?
Farsan brukar säga att de struliga grabbarna oftast saknar en pappa därhemma under uppväxten.
Pappor som inte klarar av att vara pappor och drar.
Farsan brukar ha rätt och jag köper teorin.
Eliasson lär sakna en manlig förebild i sin uppväxt, om vår teori håller.
Men det här är förstås extremt. Grabben är sjuk också.
Låt oss hoppas att han blir dömd, eller vårdad.

Vadsomhelst, bara inte fler kvinnor kommer i hans väg.

Det är, liksom just det, som är viktigast.....

Lillkorv, det är så jag kallar henne.
Hon heter egentligen Lisa och sitter här bredvid.
Hon är i balans, glad och lycklig.
Det är inte alldeles givet för en flicka som är 15 år och har fått diagnosen autism.
Det är krafter som styr som vi har svårt att förstå.
Det är krafter som styr, som Lisa inte själv förstår.
Men när den lilla tjejen springer omkring i huset och är lycklig, blir allt så vackert.
Lillkorv har hittat sin mamma efter många år.
Mamma Cina är glad, och lycklig förstås.
Jag har väntat på det.
De är fina ihop. Och Lisa är lycklig.
Det var min högsta önskan när jag satt där med den lilla tjejen på BB.
Med den lilla tjejen, inlindad i en filt i mitt knä. Och jag var pappan.
En fin vårdag 1995.
Hoppas du blir lycklig, tänkte jag när hon snuttade på mitt lillfinger.
När mamma Cina var på operation, bara minuter efter förlossningen.
Jag visste inte då att min lilla dotter var annorlunda.
Jag fick veta det dygnet efter och jag vet det nu.
Och hon är lycklig.

Det är, liksom just det, som är viktigast.....

Jag förstår vad han menar, när han pratar om policiär katastrof...

Han har träffat Libyens diktator Khadaffi. Han var nära vän med Olof Palme.
Han var en av de första på plats för att föreviga mordplatsen där hans vän sköts till döds.
Han var en av de första på plats för polismorden i Malexander.
Kai Rehn har varit pressfotograf i närmare 40 år.
Han är en av Sveriges mest erkända fotograf med många priser hemma i bokhyllan.
Det är med full beundran och full respekt jag trycker hans hand.
Jag får en guldstund tillsammans med honom.
Han berättar för mig bakgrunden till alla hans fantastiska bilder på utställningen.
Det är bilder i svart-vitt.
Det är bilder av historiska ögonblick som alla i min ålder känner igen.
Han var där, och han fångade ögonblicket.
-Största policiära katastrofen i svensk historia, säger han och pekar på sin bild.
Bilden från mordplatsen där statsminister Olof Palme sköts till döds.
På bilden ses två män spola bort blodet från asfalten.
Spola bort allt bevismaterial. Det är fyra timmar efter mordet.
-Jag åkte från Gränna när jag fick ett samtal om att Olof var skjuten, berättar han.
02.00 är han på plats.
Han kunde åka med sin bil hela vägen fram till mordplatsen.
Det fanns inga avspärrningar.
Bara en sån sak.

Jag förstår vad han menar, när han pratar om policiär katastrof...

Foto: Björn Rosvall

Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen...

Hon äntrade scenen iförd endast en minimal bikini.
Hon har fött två barn och hon har ritat med svart tusch på magen.
Det är markeringar för lyftet.
Lyftet av en dallrig mage.
-Hon är ju jättefin i kroppen, säger min kvinnliga bänkgranne.
Jag kan bara hålla med.
Mia Skäringer bjuder oss på en resa.
En resa om hur det är att var tjej, kvinna, mamma och älskarinna.
Men också en resa i baksidan, stressen, pressen att vara den perfekta kvinnan.
Hon bjuder på sig själv. Så in i helvete , för att vara tydlig.
Mia Skäringer bjuder på sitt liv inför 1500 kvinnor i publiken.
Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen.
Hon sågar manssläktet.
Men hon gör det fint, om man nu kan säga så.
Hon gör oss, cirka två procent män i publiken, till neanderthalare.
Jag tar det, inga problem.
För det är underhållning i världsklass.

Jag vet inte om jag ska skriva imponerande.
För det är som om jag hade förväntat mig något annat.

Så jag skriver att jag inte är förvånad.

För jag har aldrig tvekat på att kvinnan är det starka könet.
Med några undantag förstås.

Konstigt vore det annars....

Jag har en ny idol...

-Äter ni fullkornspasta?
-Ja.
-Varför då?
Konversationen utspelade sig mellan Paolo Roberto och 400 gymnasieungdomar.
Den förre proffsboxaren, halvgangstern och tv-profilen hade blivit inbjuden.
Inbjuden att föreläsa på Hagagymnasiets "Må-bra-dag".
Och bättre handledare är svårt att få.
42-åringen har fightats i Stockholms kriminella värld.
42-åringen är flerfaldig mästare i olika kampsporter och har fått duktigt med stryk i boxningsringen.
Nu är han gift och har två barn.
-Ni blir så jävla lurade av den kommersiella världen, säger han.
-GI-metoden, Nutrilette och fullkornspasta, ni blir så lurade.
-Ingen frukost, chokladkaka och läsk till mellanmål och hamburgare till lunch.
-Det är klart som fan att ni blir feta, säger han.
Roberto går på hårt i den fullsatta aulan i Norrköping.
Det är tystnad. Det är eftertanke.
Han gör det snyggt. Ruskigt snyggt.
Han kör en kaxig dialog i nästan två timmar.
Han är obekväm och jag blir imponerad.

Jag har en ny idol.

Paolo Roberto.

Han gör kalsonggreppet på dig!

-Du får inte svära pappa.
Varför?
-Då kommer du inte till himlen när du dör.
Hur ser det ut där?
-Det är som jättestora villor, de som dör hamnar på nedervåningen, sedan flyttas man upp en våning.
Var kommer jag då, när jag svär?
-Dit ner.
-Till helvetet?
-Ja.
Hur ser det ut där?
-Han är blå i ansiktet.
Djävulen?
-Ja.
Vad gör han med mig då?
-Han gör kalsonggreppet på dig!
För att jag svär?
-Ja.

(Linnea, 10 år berättar för pappa Thomas, 43, om konsekvenser av sitt handlande...)

Kissa och gå och lägg er!

Den norske skidkungen Petter Northug skojade lite på målgången när guldet var i hamn.
Hela sportmediasverige rasar.
Vänta här nu.
Har jag missat nåt?
Nej, jag tror inte det.
Svenske konkurrenten Marcus Hellberg var på behörigt avstånd.
Northug bromsade vid mållinjen och promenerade i sidled i mål.
SVT-krönikören Jonas Karlsson kallar norrmannen för "en gris som driver med sina konkurrenter".
Jag skummar igenom alla texter.
För att hitta grejen.
Grejen som upprör så.
Jo, han nämner Stenmark och Borg i norska tv-kameror.
Det är inga ord som föranleder en förundersökning direkt.
Det är bara bus och kaxighet från norrmannens sida.
Jag gillar det. Det är ju bara en sport.
Är du kung på banan, så är du. Enkel ekvation.
Och de svenska skidlöparna verkar ta allt med en gäspning.
Så sportmediasverige i allmänhet och Sportbladet i synnerhet:
Kissa och gå och lägg er!

Det är fint och stort på samma gång...

Efter maten tog hon bort sin tallrik.
Hon sköljde av disken och ställde in i diskmaskinen.
Sen torkade hon av bordet och bänken och la på duken.
Ingen hade sagt åt henne att göra så.
Hon gjorde det på eget initiativ.
Händelsen utspelade sig på ett korttidshem.
Berättelsen finns beskriven i dagboken.
Flickan i fråga är 15 år och har diagnosen autism.
Flickan heter Lisa och är min dotter.

Orden i dagboken värmde mer än nån förstår.
Det är min dotter som är så duktig.

Det är lätt att känna stoltheten.
Som en rysning utmed ryggraden.

Det är fint och stort på samma gång...

"Hoppas vi ses till hösten...."

"Här kommer en hälsning från IB på Katedralskolan i Linköping.
Hos oss får du chansen till en engelskspråkig utbildning som öppnar dörrar till hela världen.
Hoppas vi ses i höst..."
Brevet kom idag, adresserat till Lisa.
Lisa kan räkna till fem, är bra på att sortera plastflaskor.
Hon är en lycklig tjej, när allt är som vanligt.
När vi andra har strukturerat hennes tillvaro. När mamma är nära.
Hon kräver inte så mycket, och är kanske lyckligare än många andra.
Lisa välkomnas till det internationellt erkända gymnasieprogrammet i Linköping.

Fint så.

Ont i hjärtat?

Ja, lite...

Ha ha, nu vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär...

Det har gått 25 år.
Klockan hade precis slagit 23.21 den 28 februari 1986.
Olof Palme sköts brutalt.
Jag slog på tv:n på lördagsmorgonen.
"Gomorron Sverige är inställt på grund av mordet på Olof Palme", var texten som inte riktigt gick in i mitt huvud.
Jag har varit politiskt intresserad under tre år av mitt liv.
Olof Palme sköts till döds mitt i den här perioden.
Min samhällslärare var blåare än en sommarhimmel och hatade Palme.
Jag har fortfarande svårt att acceptera att han försökte påverka oss.
Själv var jag ruskigt imponerad av Olof Palme.
Jag var inte självklart socialdemokrat.
Men jag såg ingen vassare politiker än Palme.
Och jag var en ifrågasättare redan då.
Därför hade jag en knapp med Palme på mitt bröst.
Mest för att reta moderatläraren.
Men även för att jag fortfarande tror att han är den vassaste vi haft.
Calle B...Hallå!
Ha ha, nu vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär.
Jag ska lösa Palmemordet...

Som att trycka på en knapp och garvet bara kom, ville inte ta slut...

Jag blev hämtad kungligt med en Chevrolet Caprice.
Det har gått 26 år sedan vi slutade nian 1984.
Söderberg knäckte en folköl därframme när Pixie släppte loss hästkrafterna.
Det hann bli några episoder från tiden i klass 9b på Borgsmoskolan.
Vi samlade på tändstift, bara en sån sak.
Norén tog emot med varma kramen där i lägenheten.
Han har hjärtat på rätt plats, den grabben.
Vi är snyggare, vi är mer rutienerade. Annars förbannat oförändrade.
Närmare halva klassen ville återuppliva minnen från en fin tid där i Klockaretorpet.
-Alla sa att vi hade en bra sammanhållning, sa Marie.
Söderberg berättade om hur han samlade pengar på Ströget tillsammans med självaste finansminister Anders Borg. Pengarna skulle gå till mer Carlsberg.
Vi andra kände på första fyllan i Parisehjulet på Bakkens nöjesfält.
Örjan och undertecknad ramlade lätt tillbaka i asgarv. Som om tiden stått still.
Som att trycka på en knapp och garvet bara kom, ville inte ta slut.
Det är gemenskap, det är kemi och minnen, när det är som bäst.

Vi är snart där igen.

Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

-Hej Thomas, sa han och sträckte fram näven.
Framför mig stod en stilig kille med ett tryggt leende.
Jag kände igen ögonen.
Vi tar det från början:
Jag fick frågan av min chef på skolan när jag var lärare. Året var 1999.
Kan du ta hand om den här killen? Han har sett saker i kriget och han har en diagnos som du känner till. Du får ett år på dig, sa hon.
Jag antog utmaningen och punktmarkerade honom i ett år.
Det stack i ögonen på en del kollegor. Jag förbannar fortfarande deras tankar.
"Varför slösa lärarresurser....?
Han hade fyllt 12 och ville inte göra någonting. Absolut ingenting.
Kraften gick till annat. Till att förstöra. Till att ropa på hjälp.
Det var dagliga brev hem. Det var tålamod och många tankar.
Jag var hans verktyg till omvärlden, både mentalt och fysiskt.
Det var kollegor som tittade snett.
Hur ska jag få grabben motiverad?
Det har gått 12 år nu.
Grabben är 24, har jobb och trär fram näven med ett tryggt leende.
Vi kan kalla honom Nires, för han heter så.
Han var utdömd redan som tolvåring.
Han var utdömd av alla, utom sin mamma, min chef och mig.
-Jag minns inte så mycket av den där tiden, men jag minns dig, sa han och log.
Det var ord som värmde en kall februaridag.
Jag struntar i vad som fick honom tillbaka till livet.

Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

Det räcker för mig.

"Det här är din gräns just nu",...

"Det här är din gräns just nu", sa min lärare och klappade mig på axeln.
Jag har tagit med mig orden genom livet.
Jag var bara 20 och vågade inte svarva sockerskålen mer.
Det var tjurig björk och det kunde smälla vilken sekund som helst.
Lärarens ord på slöjdseminariet, kan användas hela livet.
"Det här är din gräns just nu".
Jag har spytt i ett stridsflygplan.
Jag har skakat i en pansarvagn.
Jag har trasat sönder knät på fotbollsplanen.
Jag har berättat om livet med en handikappad dotter inför 120 personer. Många gånger.
Jag har varit nyhetschef på en tidning, utan journalistisk utbildning.
Jag har varit rädd, säker på att dö.
Det kallas panikångest. Ingen vill uppleva det.
Men det finns alltid nån som har upplevt nåt mer.
Varit nära gränsen. Sin egen gräns.
Alla har sin gräns. Den kan alltid flyttas.
Det kan vara att gå utanför dörren.
Det kan vara att våga söka nytt jobb.
Det kan vara att säga ett enda ord på ett möte.
Alla har sin gräns. Men den går att flytta.
För gränsen, finns bara just nu.

I morgon kan du flytta på den...

Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren..

Vi blev invinkade till kanten av en polisman på Kungsgatan.
Det var en av många bilturer.
Pappa i fram vid ratten, och Lisa därbak.
Polismannen slet upp Lisas dörr och påpekade att bältet satt fel.
-Stäng dörren, annars får du stryk, sa jag.
För man får det. Man sliter inte upp Lisas dörr, liksom.
Och trär man in huvudet lite fånigt på Lisas revir, har man bäddat för en snyting.
I samma veva slog det mig.
Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren, annars får du stryk.
Jag log lite åt händelsen.
Jag fick ett leende tillbaka i backspegeln.
Från tjejen därbak.
Min söta dotter.

Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har...

Det var målet som sammanfattade våra vildaste fantasier.
Det var Buster, Rekord-Magasinet, Kriminal-Journalen och Piff och Raff på samma gång.
Orden kommer från Aftonbladets Peter Wennman.
Det handlar om Wayne Rooney´s mål i derbyt mot City.
Det är fotbollskonst som känns i varje cell i kroppen.
Grabben gör ett konstmål som ekar i hela fotbollsvärlden.
Jag har själv fått den där träffen på bollen, en på tusen.
Jag spelade i en annan division, men jag har känt känslan som går genom kroppen.

Nu är det andra känslor som motsvarar fullträffen mitt i kryssen.
Som när en sjuk Lisa, efter dygn av oro i kroppen.
Efter dygn med virus som bara bråkar.
Efter dygn av frågor, vad gör de med mig egentligen?
Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har.

Precis som ett skott i krysset. Fast bättre.

Lisa är på banan igen...

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

Jag har hört Jenny, Jenny med Lasse Berghagen.
Vi snackar 1970-tal.
Jag har haft Carolas autograf på underarmen efter "Främling".
Vi snackar 1980-tal.
Det har varit ett vårtecken bättre än nånting annat genom åren.
Eller ja, ett viktigt sådant i alla fall.
"Vilket skit", skrek farsan efter förra veckan av Melodifestivalen.
-Lugn farsan, sa jag, det är alltid en besvikelse första omgången.
Som för att försvara ett av mina säkraste vårtecken.
Men nu säger jag, lägg ner skiten!
Och det kommer spontant.
Melodifestivalen har på nåt sätt överlevt sig själv, med konstgjord andning.
Det funkar ett tag.
Det funkade till Lena PH:s Det gör ont.
Det hjälper inte med en vacker Marie Serenholt.
Det hjälper definitivt inte med sex burkar Björnebrygg för att se lite dimmigt...
(Jag dricker inte Björnebrygg och klarar max tre öl på en kväll)
Skiten har spelat ut sin roll...

Melodifestivalen är död och begraven för mig!
Jag skriver 2011-02-12. (20.50 för att vara exakt)
Eller som kollega Jensen skriker varje år:
Nu är schlagerhelvetet här igen!
Jag trodde inte jag skulle skriva under på det...
...men nu jävlar är bläcket varmt!

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

Solnedgång i

Snövelstorp...

Med all rätt. Han är skön, den grabben...

Redaktionen har varit i extas några dagar.
Orsak: Håkan Hellström inledde sin turné i Linköping igår.
Det har varit svårt att få tag i vikarier, då 80 procent av redaktionen
skulle njuta av den store Hellström, på plats i Cloetta Center.
Det började för några veckor sedan.
Kollega Angelica hade bokat telefonintervju med flickfavoriten.
Samtalet kom i bilen. "Hej, det är Håkan Hellström".
Angelica blev alldeles till sig där bredvid i sätet.
Med all rätt. Han är skön, grabben.
Han är inte min favorit, men jag förstår hans storhet. Så många kan inte ha fel, liksom.
Jag själv är smått mobbad på redaktionen för att jag håller Winnerbäck högst.
Ja, förutom Angelica då, och nyhetschefen.
Därför var det roligt att läsa Aftonbladets recension från gårdagskvällen.
"Publiken blir förstås alldeles till sig när stadens egen Lars Winnerbäck
kommer upp och tar varannan vers i "För sent för Edelweiss".
Två stora grabbar, en vintrig februarikväll i Linköping.
Det är stort.

Det går inte att komma ifrån...

Hon kan inte berätta var hon har ont...

Det var feber, det var gråt.
Det var sådär hopplöst förtvivlat sjuk som bara en tioåring kan vara.
Linnea beskrev symptomen där bredvid i telefonsamtalet med vårdcentralen.
Vi fick en tid.
I samma veva ringde skolan och berättade att Lisa var sjuk.
Feber, orkeslös och hängiga ögon.
-Du kan ju i alla fall berätta var det gör ont, sa jag till Linnea när Lisa stapplade in till sängen.
Orden kom utan speciell tanke.
Det blev tyst. Vi sa inget, Linnea och jag.
Vi tittade ut i tomrummet och tänkte samma sak.
Jag vet det.
Vi tänkte att vi ska vara glada att kunna berätta var vi har ont.
Det känns så mycket bättre då.
Lisa kan inte det.
Hon har autism.

Hon kan inte berätta var hon har ont...

Storbrand i Norrköping

Foto: Thomas Filipsson

De finns där när vi behöver dom....

Jag fick en dag på brandstationen i Norrköping.
Det går inte att komma ifrån. Brandman. Det blir inte så mycket manligare.
Jag fick det bekräftat på Centralbadet i Norrköping.
Linus, en gammal elev till mig. Eller gammal förresten.
Han är 26, snygg, och har en kropp man skulle döda för.
Och brandman.
Tjejerna som simmade motionssim på andra sidan hade svårt att dölja sin förtjusning.
Linus var där för dykövning med grupp 3, dödens grupp.
Namnet har de fått för att de har varit med om dödsbränder, svåra trafikolyckor, och senast tågolyckan i Kimstad.
De är trimmade, de är trevliga och de räddar liv.
För mig är de hjältar på nåt sätt.
-Det är som vilket jobb som helst, säger Linus.
Javisst, tänker jag.
Men det är inte vilka grabbar eller tjejer som helst.
De finns där när vi behöver dom.
Det är stort. Jävligt stort.

Men hon hade nåt mer....

Hon dök upp i mitt liv i slutet på 1960-talet.
Ja, så gammal är jag.
Hon var vacker som en dag, och söt som socker.
Man kan tro att hon var populär bland grabbarna.
Men hon hade nåt mer. Hon stod mig nära och jag förstod att hon även hade ett stort hjärta.
-Bra Thomas, du är så duktig, sa hon.
När det blev jobbigt stod hon alltid där.
Hon var inte närgången, men alltid närvarande.
Åren har gått. Vi träffas allt mer sällan.
Ibland kommer ett vykort, när jag har namnsdag.
Det är värme rakt igenom.
Vi blir aldrig så djupa när vi träffas. Det behövs inte.
Vi förstår varandra ändå.
Som en kemireaktion där allt ramlar på plats.
Hon sprider värme och omtanke runt sig.
Jag beundrar det.

Hon har också sina svåra stunder, som alla andra.
Men hon tänker alltid positivt.
-Det ordnar sig, säger hon.

Hon är ett föredöme på nåt sätt.

Och det bästa av allt, hon är min mamma...