Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen...

Hon äntrade scenen iförd endast en minimal bikini.
Hon har fött två barn och hon har ritat med svart tusch på magen.
Det är markeringar för lyftet.
Lyftet av en dallrig mage.
-Hon är ju jättefin i kroppen, säger min kvinnliga bänkgranne.
Jag kan bara hålla med.
Mia Skäringer bjuder oss på en resa.
En resa om hur det är att var tjej, kvinna, mamma och älskarinna.
Men också en resa i baksidan, stressen, pressen att vara den perfekta kvinnan.
Hon bjuder på sig själv. Så in i helvete , för att vara tydlig.
Mia Skäringer bjuder på sitt liv inför 1500 kvinnor i publiken.
Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen.
Hon sågar manssläktet.
Men hon gör det fint, om man nu kan säga så.
Hon gör oss, cirka två procent män i publiken, till neanderthalare.
Jag tar det, inga problem.
För det är underhållning i världsklass.

Jag vet inte om jag ska skriva imponerande.
För det är som om jag hade förväntat mig något annat.

Så jag skriver att jag inte är förvånad.

För jag har aldrig tvekat på att kvinnan är det starka könet.
Med några undantag förstås.

Konstigt vore det annars....