För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Det ringde på min jobbmobil precis nyss.

Klockan 18, fredag kväll, efter avslutad middag med tända ljus.

Normalt brukar jag inte svara då.

Men jag gjorde det och blev glad.

"Hej, jag heter Inga -Lill Söderberg och är 80 år", sa damen i andra änden.

Hon ursäktade sig för tidpunkten att ringa på.

"Du har väl slutat jobba nu", men jag blev så nyfiken.

Inga-Lill förklarade att hon läst dagens Extra och hittade ett ord hon inte kände igen.

"Chilla, vad betyder det? C-h-i-l-l-a, bokstaverade hon.

Jag hade gjort en text om aktiviteter för höstlovslediga barn i tidningen.

För att ge lite liv till texten frågade jag tre mellanstadieelever vad de skulle göra på lovet.

Två av dem skulle chilla.

Jag visste ungefär vad det betydde men jag bad ungarna själva att förklara.

"Bara va, ta det lugnt och slappa", förklarade de.

En förklaring som jag hade nytta av ikväll när Inga-Lill ringde.

"Tack, jag brukar skriva upp när det dyker upp nya ord, sa Inga-Lill.

Jag vet vem du är, kontrade jag.

Jag har gått i samma klass som ditt barnbarn och jag har varit hemma hos dig flera gånger, för typ 30 år sedan, sa jag.

"Nä, vad roligt", svarade 80-åringen och bekräftade att hon var just den Inga-Lill Söderberg.

Hon ursäktade sig igen för att hon ringde.

Och jag tackade för att hon ringde....

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.

Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.

De satt där i Linneas rum och pratade.

Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.

Vi stod utanför och lyssnade.

Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.

Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.

Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.

Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.

Lilltjejen tröttnade med åren.

"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.

En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.

En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.

Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.

Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.

Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.

Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.

"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.

Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...

Oproffsigt av Norrköpings Tidningar...

Vill bara delge närmast berörda min insändare och kritik mot hur Norrköpings Tidningar oproffsigt, omoraliskt, omotiverat och ojournalistiskt sågade Tamburinens träningsskola i Norrköping.
(En insändare som de inte ville publicera....ännu i alla fall.)

Osmaklig sågning av Tamburinens träningsskola

Jag möttes av tre riktigt ledsna pedagoger på Tamburinens träningsskola. Jag såg uppgivenhet som jag inte har sett tidigare. Och jag förstår dem.
NT har blivit kontaktade av en familj som är besviken på kommunens sätt att hantera sonens skolgång. Resultatet, på ett helt uppslag, i stadens största nyhetstidning ger ett annat budskap.
Här sågas träningsskolan och deras pedagoger utmed fotknölarna. Det är med stor förvåning jag noterar att NT inte har pratat med pedagogerna och inte heller har pratat med andra föräldrar innan man pumpar ut historien från en enda familj.
När jag gick i skolan hette det att journalistik blev så mycket bättre om man pratade med motparten också. Det har man definitivt inte gjort denna gång. Konsekvensen: en hel personalgrupp som känner sig överkörd.
Jag har själv haft min dotter på Tamburinens träningsskola i tio år och är evigt tacksam för den underbara personalen. Träningsskolan startades av två experter på autism och pedagogik. De byggde upp verksamheten under ett antal år med stor framgång. De blev snabbt efterfrågade till liknande verksamheter runt om i landet. Experterna är inte kvar på skolan, men det arbetas fortfarande efter deras modell. Och jag vågar säga att Tamburinens träningsskola fortfarande ligger i det absoluta toppskiktet i landet med sin verksamhet.
Att det för ”Linus” del blev en olycklig placering är jag den första att beklaga. Det är inte lätt att vara förälder till ett handikappat barn. Frustrationen kan lätt gå överstyr. Och det handlar förstås om att man vill ha det bästa för sina barn. Det vill alla föräldrar.
I reportaget framgår att ”Linus” inte har diagnosen autism, och bara där inser man att något har gått snett.
Dessutom har jag inte sett något som liknar en bunker på Tamburinens skola.
Jag har bara sett en väldigt väl fungerande enhet. Och pedagoger i världsklass.
Tack, personalen på Tamburinens träningsskola, ni är bäst!

Thomas Filipsson/ förälder

Länk till artikeln:
http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=7153630

Foto: Pontus Höök

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

-Hej, det är Pernilla.

Samtalet nådde mig strax efter morgonmötet på redaktionen i morse.

Det var Pernilla Wahlgren.

Hon satt på ett fik i New York. Klockan var mitt i natten, lokal tid.

Hon var sprudlande glad och svarade på mina frågor.

Hon och Christer Sjögren är på inspirationsturné på Broadway.

Det är dags för julturné riket runt.

"Det är inte riktigt vår målgrupp", sa Extras nyhetschef.

Jag håller med.

Men julkonserter är stort i Norrköping.

Det blir fulla hus i De Geer-hallen.

Så många kan inte ha fel, tänker jag.

Pernilla gjorde sitt jobb. Att bli intervjuad inför en turné.

Jag gjorde mitt jobb, som budbärare åt eventet.

Vi gjorde det snyggt båda två, tycker jag.

Pernilla räckte över telefonen till dansbandskungen Sjögren.

Hans röst skapar lugn.

-Norrköping är speciellt, sa han.

-Vi fyllde sju hus på tre dagar i De Geer-hallen.

Jag tror honom.

Och jag gillar båda två.

Men jag är mest fascinerad av kommunikationen över Atlanten.

Och att jag fick prata med två kreativa människor.

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

Det var Lisa vi ville ha...

-Det är nåt som inte stämmer.

Orden är hämtade från den 8 maj 1995. På avdelning 14 på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Barnläkaren var tydlig och korrekt efter reflexkontrollen.

Orden kan klinga i huvudet på en pappa så här 16 år efter.

Orden skapade kaos och förtvivlan, för två föräldrar.

Barnläkaren hade rätt och fel på samma gång.

Resan har varit lång. Resan har satt spår.

Den lilla flickan fick diagnosen autism. Hon hade inte valt diagnosen själv.

Inte heller hennes föräldrar.

Man har inte autism på önskelistan som nybliven förälder, liksom.

-Lisa lär oss någonting nytt varje dag, sa fröken Marie idag på utvecklingssamtalet.

Jag tror henne. För det är ärligt. Jag ser det.

"Lisa är det bästa som har hänt mig", säger jag för femtioelfte gången på vår föreläsningsturné.

Jag är ärlig och menar varje ord.

Det kan lätt bli känslosamt.

Vi har mycket i bagaget. Det är viktigt att dela med sig.

Det är lätt att dela med sig med lycka i bagaget.

Det är lätt att dela med sig, som pappa till en underbar autistisk flicka.

Hon har tagit kraft, och levererat ännu mera kraft.

Barnläkaren hade rätt i sin bedömning.

Men ändå så fel.

Det var Lisa vi ville ha...

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Juan hällde upp sin 543 251:a öl i baren på Calas de Mallorca.

Poolen vid hotellet, ett stenkast från Medelhavet, hade gjort honom apatisk.

Jag förstår honom. Det spelar ingen roll vilken omgivning du har. Det kan lätt bli för mycket.

Juan, 53, med en frilla som skulle kunna tjänstgöra som mikrofonskydd på SVT, var trött.

Medelhavet med turkost vatten och klarblå himmel kan också bli tristess.

Den söta flickan i restaurangen gick runt som en robot. Hon var ruskigt effektiv.

All inclusive är inte hennes favorituttryck. Hon bara gör sitt jobb.

Fulla tyskar som spelar Bingo och har ett beteende som platsar i förskolan,

fulla, feta engelsmän som dominerar poolområdet, kan få vem som helst att må illa.

Jag vill inte byta med lekledarna på hotellet. De höll god min, de får betalt.

Men alla vi andra som är på semester, har det bra.

Vi hinner tröttna på buffén med pizza-slize, rå lök och gratis öl.

Men Juan i baren och den söta tjejen i restaurangen är inne på månad åtta.

Jag skänker en tanke till dem.

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Det kom en liten tår och ögonen var blanka.

Lisa visste att något var på gång.

-Ändrat, sa hon och gungade fram och tillbaka.

Familjen skulle åka på semester till utlandet. Långt bort.

Lisa, 16, fick inte följa med.

Hon vill inte, hon kan inte.

En tår rullade ned från hennes kind när hon tittade på schemat på hallväggen.

Hon visste att det var något på gång, men inte vad.

Nästa onsdag kommer vi tillbaka, försökte vi förklara tusen gånger.

Men det hjälper inte. Det gör mest ont.

Det blir trots allt semester där vid Medelhavet. För en halv familj.

Men ändå inte.

Lisa är där hemma i skolan och på kortis. Hon fick inte komma till tals. Hon fick inte välja.

Tankar snurrar. Det känns inte bra.

Värmen och avkopplingen lindrar mellan varven.

Flygplanet landar lite vingligt på Skavsta flygplats i septembernatten.

Längtan är obeskrivlig efter den lilla tjejen efter tio långa dagar.

Lisa tog emot med sitt underbara leende och pussarna på handen.

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Nöjet är på min sida, liksom..

Clara, fyra år ser på barnprogram. Hon har bäddat framför tv:n.

Isac, åtta år, bygger hus med Mulle Meck på datorn.

Evelina och Linnea är inne på Stardoll och fixar klädgarderoben.

Micke ringde och frågade om jag kunde vara barnvakt på lördagskvällen.

-Du står överst på listan över tänkbara barnvakter, sa Micke.

Oh, shit, vad glad jag blir, tänkte jag.

Självklart är jag barnvakt till fantastiska ungar.

Jag har varit här förr.

De ser mig knappt, men de vet att jag är här.

Jag har bokat in en fotbollsfight på Playstation med Isac i kväll.

Vi gillar fotboll han och jag. Vi gillar varandra.

Han är sonen jag aldrig fick, men får låna ibland.

Fia har gjort en pizza och ugnen är på.

Jag är barnvakt, men ändå inte.

Nöjet är på min sida, liksom..

Smulan...

Foto: Linnea Filipsson

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked...

- Det bästa jag hade har någon tagit ifrån mig.

Orden kommer i en aula full med gymnasieelever.

Det blir alldeles tyst.

Therese berättar hur hon förlorade sin mamma.

-Jag skulle ge vad som helst för att hon skulle ringa mig.

Therese mamma är inte död.

Men hon är ett vårdpaket och känner inte igen sina egna barn.

En rattfull 22-åring körde på henne och tog flera liv.

Det är så Therese ser det. Det blir en dominoeffekt.

Det krävs mod att berätta om det som inte fick hända.

Det krävs mod att berätta hur hon förlorade sin mamma.

Hon gör det värdigt.

Det blir inte mer avskräckande för en gymnasieelev som får höra berättelsen.

Jag vill tro att bilden sitter kvar när alkoholen gör tokigheter i ett ungt förnuft.

-Lova mig en sak. Om du ser någon sätta sig i en bil på fyllan, säger Therese.

-Ta nycklarna.

Innan Therese lämnar berättar hon att 22-åringen fick tio månader i fängelse.

-Men min mamma fick livstid, lägger hon till.

22-åringen överklagade tingsrättens beslut.

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked.

Han blev bara 24 år.

Kolmårdens nya lejonbebisar

Foto: Ulrika Johansson

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

"Ta på dig långkalsonger, det blir kallt i fartvinden", sa sms:et från farsan i morse.

Ja, tjena, 19 grader varmt och en fart på 30 kilometer i timmen.

Jag svarade med ett "Ok", men lät bli fillingarna.

Det var dags för årets moppetur. Far och son.

Två välvårdade, 48 år gamla mopeder, och två gubbar, hyfsat välvårdade i fula hjälmar.

Det var min tur att visa mina barndomskvarter. Förra gången visade farsan sina.

"Haha, som om jag inte visste var du växte upp", flinade gubben.

Jag guidade genom Hageby där jag bodde fram till tioårsåldern.

Turen gick genom Ljura och skolvägen för en liten parvel i mitten av 1970-talet.

Skolan är riven sedan många år. Det känns tungt. Som om min lågstadietid inte betydde nåt.

Jag letade efter ett monument över mina bravader. En byst hade räckt. Jag såg ingen.

Moppeturen gick genom stan för ett stopp vid Maestro för en kebab.

Vi parkerade snyggt bredvid två stora motorcyklar.

-Ta inte fel maskin när ni åker iväg sen", sa farsan till grabbarna.

Resan gick vidare mot Klockaretorpet där jag huserade fram till 20-årsåldern.

Det finns så mycket att minnas där. Det finns så mycket att berätta.

Men det får bli en annan gång.

Dagens äventyr landade med en kopp kaffe i Snövelstorp.

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen...

Det kom ett mejl till redaktionen i morse.

"Hej, jag vill att ni skriver om mig!"

Ett mejl som normalt läggs i arkivet under skrivbordet.

Men inte det här.

För det fanns rader i mejlet som berörde, starkt.

Jag bokade ett möte med den 38-åriga Norrköpingstjejen.

Hon berättade att första gången hon blev utsatt för övergrepp var hon bara sex år.

Helvetet fortsatte i tio år.

Flickan hade dessutom både ADHD och Damp. Men det förstod ingen då.

Missbruk, utanförskap, skärsår på underarmen och behandlingshem blev tjejens liv.

Tills för två år sedan. Då kom diagnosen på en 36-årig kvinna.

ADHD och Damp.

Hon hade självmedicinerat amfetamin, som hon själv uttrycker det.

Precis den medicinen som du får med diagnosen ADHD.

Hon hade genomlevt ett helvete.

Men ingen förstod. Och ingen satte diagnosen.

"Jag har fått ett liv", säger hon.

Inte en dag för tidigt.

Jag blir berörd.

Men samtidigt besviken. Så lång tid.

"Jag är stolt över mig själv. Det är första gången jag tänker så", säger hon.

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen.

För den ger perspektiv, för vem som helst...

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig....

-Titta, vad glad han är, sa Sofia.

Björna studsade fram på ladugårdsplan med ett leende och ett trallande.

"Thompa, jag vill följa med till Labbemåla och sova över.

Björna är expert på att njuta av livet.

Vi tillbringade helgen på gården som har allt man kan önska.

Kossor, kattungar, gröna ytor, traktorer och ett lugn som går att ta på.

Solen gjorde upplevelsen total där i bondgårdsidyllen, när Itte serverade lamm i trädgårn.

-Thompa, det här måste vi göra om, skrek Björna och rättade till kepsen.

Han hade precis klivit av gräsklipparen av favoritmärket "John Deere".

Han menar varje ord.

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig.

Han är rakt igenom en ärlig person, med stort hjärta.

Ett föredöme på många sätt.

Han är min kompis.

Jag har ett rätt juste jobb....

Jag har gått 13 630 steg idag.

Ja, jag vet....

Du har redan avslöjat mig. Jag har skaffat en stegräknare.

99 kronor på Clas Ohlsson, med överfallslarm.

I fall någon skulle attackera mig där på gatan...

Jag har gjort en vanlig dag som reporter. Men jag har gått runt mellan jobben.

Och ändå levererat så att chefen är nöjd med mitt resultat.

Jag tror det i alla fall.

Men jag skulle komma till en annan sak.

Jag går runt i min fantastiska hemstad i solskenet och jagar studenter.

Studenter som inte tar lån, för att de inte behöver det.

Jag skulle ha ett ansikte och en röst till statistiken som säger att färre tar lån från CSN.

Det är så det fungerar i tidningsvärlden. För att få liv i tråkiga siffror, liksom.

Ett angenämt uppdrag, jag lovar.

Jag fick prata med en massa studenter innan jag träffade rätt.

Jag fick en massa tips och mobilnummer.

Trevliga möten och trevliga samtal.

Och det var just då som tanken slog mig.

Jag har ett rätt juste jobb.

13 630 steg, ett 20-tal värdefulla möten, och 1 872 tecken till tidningen...

Hon gjorde min dag....

Ännu en måndag som reporter var nästan slut.

På väg genom stan ringde mobilen.

-Hej, jag söker Thomas Filipsson, sa en dam i andra ändan.

Du har kommit helt rätt, svarade jag och var beredd på kritik.

Det är nämligen väldigt ovanligt att en reporter får synpunkter på sina texter.

Läsaren hackar i sig, liksom. Om man inte har skrivit väldigt fel, förstås.

-Jag saknar dina blogginlägg i tidningen, sa hon och jag andades ut.

-Jag ville bara säga att du är en fantastisk kärleksfull pappa, fortsatte hon.

-Jag vet inte hur jag ska säga, men du är värd allt gott, sa hon och önskade fler inlägg i tidningen.

-Jag kan nämligen inte följa din blogg på nätet, för jag har inte Internet.....

Jag tackade så mycket jag bara kunde för det fina samtalet. Och lovade fler inlägg.

För det var så fint på något sätt att våga ringa med det budskapet.

Jag la direkt in ett tiotal blogginlägg i textmappen på redaktionen...

En alldeles ovanligt vanlig måndag som reporter slutade på bästa sätt.

Damen där i andra änden hade gjort min dag....

Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv...

-Pappa, det är flera levlar på varje liv!

Linnea har intagit soffan med halsont, mitt i sommarens sista tropiska värme.

Vi pratar Super Mario Galaxy 2.

Jag skrattar lite inombords när yngsta dottern snackar om levlar....

Hon har flera nivåer i varje liv och blir ett med fantasivärlden på 42-tummaren.

-Pappa läs! skriker hon när instruktioner på engelska dyker upp i pratbubblorna.

-Shit, jag har bara två liv kvar, hörs från vardagsrummet när Mario tappar fotfästet.

Mario springer omkring bland galaxerna och min dotter håller i spakarna.

-Jag är på sista nivån och ska rädda prinsessan, ropar hon smått hysteriskt.

Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv.

Jag kan inte låta bli att fascineras.

Jag kan inte låta bli att känna mig jävligt gammal.

När jag var 11 år spelade vi tv-spel.

Det var svart och vitt på en väldigt tjock tv.

Det var två långa streck på var sida om en linje.

Med ratten styrde vi strecken för att fånga pricken.

Dom sa att det var tennis.

Det fanns liksom inga levlar.

Ännu mindre några liv som kunde förbrukas.

Bolljäveln passerade baslinjen och det var över...

"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten...

"Det ska vara en fest för alla åldrar", sa General-Johan.

150 000 besökare på Augustifesten i Norrköping.

Det är ett gigantiskt, kollektivt adjö till sommaren i Sveriges vackraste stad.

Farsan och jag ville vara med.

Far och son laddade med ett par kalla inför folkfesten.

Bartender-Niclas på Harrys var trött. Han borde valt ett annat jobb.

Stenmarck bjöd på 7-milakliv, September lyfte publiken mot en klarblå sommarhimmel.

Farsan, 66, sjöng med i "Mikrofonkåt"....

Den lille grabben med hörselskydd log med hela ansiktet framför scenen i Vasaparken...

Vi såg inga poliser, vi såg inget bråk.

Vi såg bara leenden, kramar och sockervadd.

På hemvägen träffade vi en strålande Sara.

Jag fick en kram och en puss på kinden av min gamla elev.

Hon har hittat en ny kärlek.

Jag är glad för hennes skull.

"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten.

Jag gillar det där...

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Ett fint damm ligger över allting.

I mitten av 1970-talet slutade remmarna i taket att rulla.

De sista stolarna blev aldrig färdiga.

Snickaren hade tagit fram ämnen till fyra uppsättningar köksstolar, till barnen.

Tanken var fin.

De hänger kvar där i taket som ett minne av snickaren.

Ett långt liv i den lilla verkstaden var över. Två fingrar hade gått i rikthyveln.

Många timmar för brödfödan var över.

Spindlarna har tagit över. Näten gör mönster där solstrålarna hittar in.

Det är lätt att se slitet där i en bullrig verkstad för att försörja familjen.

Det är lätt att se det svaga ljuset från oljelamporna i taket vintern 1943.

Det är lätt att se snickarens kärlek till sitt hantverk.

Endast de finaste träbitarna kom in i hans snickeri.

Jag har aldrig träffat snickaren, men jag vet att han inte tog i vilken träbit som helst.

Hans förråd av träbitar på lager berättar för mig.

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Valdemarsvik på 22 och en halv minut...

"Perkas grill" dök upp där på min högra sida.

Det var jag, kameran och min lilla Volvo s40.

"En jävla håla, skrek min kollega.

Valdemarsvik ligger fint där i utkanterna av Östergötland.

Det är en vik, en hamn, lite affärer, lite småskuttar......och....

Jag ska erkänna. Jag har aldrig varit i Valdemarsvik.

Jag har bott i Östergötland i 43 år, men aldrig varit i Valdemarsvik.

Jo, jag ljuger lite, för storyn blir lite bättre då.

Jag har varit där någon gång, men inte som idag.

Min Volvo s40 stod fint på en 30-minutersparkering, mitt i centrum.

Vädret var lovande och nyfikenheten kom krypande.

Jag trodde det skulle bli tajt med tiden.

Det blev aldrig det.

Valdemarsvik (förlåt alla som bor där) var tråkigare än ett Sudoku i Norrköpings Tidningar.

Jag var där som journalist. Jag hade ett par enkla uppdrag.

Jag löste uppdragen på mindre än 20 minuter.

Jag brukar bli nyfiken på nya miljöer, nya människor.

Men inte denna torsdag i början av augusti.

De få människorna som överhuvudtaget var ute, var inte direkt pratglada.

Jag är inte bitter.

Man kan inte ha tur jämt.

Valdemarsvik, lär stå kvar, även utan mig.

Jag lämnade den slumrande båtviken med Söderköping i sikte för nya uppdrag.

Hungern kom krypande i höjd med kebab-haket bredvid mataffären.

-Vad vill du ha kompis?

En stor kebab, med röd sås, svarade jag och kände mig hemma på nåt sätt.

Söderköping är inte stort, men känns hemma.

Norrköping är det riktiga hemma.

Valdemarsvik....har en staty av Nils Liedholm....