Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden...

Det är helt otroligt.
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.

Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.

Kram och ett Gott Nytt år till er!

/Thomas

Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Vi var på fotbollscup med Linnea i Linköping.
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.

Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Det är det minsta jag kan göra...

Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det....

Videon rullade idag.
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...

Vintervärd i P4 Östergötland- Kul! :-)

I mellandagarna väntar fyra spännande möten med personer som vi bett reflektera kring sina liv. Resultatet blev fyra timmar om allt mellan himmel och jord.

Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)

Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)

Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)

Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)



http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat...

Det kom en tår i ögat.

Tror fan jag börjar bli gammal. Glasögonen på näsan kanske är ett tecken.

Det var Luciatåg i Västra Husby kyrka.

Min gamla lärare Håkan höll inledningstalet. Han är rektor på min dotters skola.

-Jag vet att de kommer att leverera, sa han.

Så rätt.

Jag höll i videokameran (heter det så fortfarande?), och vinglade till.

En efter en, av de små juvelerna sjöng solo utan att darra på rösten.

"Jag såg mamma kyssa tomten", kom lika överraskande som självklart.

Jag var tvungen att lägga ner kameran, ta av mig brickorna och torka.

Jag gjorde det diskret. Ingen såg att mina ögon fylldes.

Linnea och Håkan sa något där innan allt började. De tittade mot mig i kyrkgången. Jag såg det.

Jag fick veta efter föreställningen vad hon sa.

-Han är en tönt.

Jag tar det som en komplimang.

Jag står där i kyrkgången och filmar min lilla dotter i vitt med glitter.

Jag är en tönt som blir rörd.

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat.

Det ska nog vara så...

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill...

Hon beställde grönt te.

Fast egentligen vill hon helst ha en blodig köttbit och ett glas rött, franskt vin.

Men det var mitt på dagen och intervju.

Reportern hade också föredragit en blodig biff, och ett glas kallt, danskt...

Mix Haxholm är uppvuxen i Finspång.

Hon kom dit när hon var åtta månader.

En mix mellan danskt och thailändskt blod...och så fick hon namnet Mix.

-Det gäller att veta vad man ska göra när man inte har utseendet, sa 30-åringen.

Hon vet vad hon pratar om.

Mix bestämde tidigt att hon skulle vara med i OS. Hon var bara sex år och tränade konståkning i en gammal ishall.

Men vägen till ishallen var lång.

Bågskytteföreningen i Finspång, stod i vägen liksom.

Mix bad om nyckeln för att få en kortare väg till ishallen....

Det slutade med både svenskt och thailändskt mästerskap i bågskytte.

Men hon var ju snygg också. Det såg thailändarna och titulerade henne Miss Thailand 2003.

-Det var tur att jag hade idrotten bakom mig, sa hon.

Det blev tre år på cat-walken, i tv-studion och poserande framför modellfotografer.

Nu är hon fotbollsfrun bakom Petru Racu, som jagar kontrakt i Europa.

Eller framför, förresten.

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill.

På ett snyggt, och smart sätt...

http://www.mixhaxholm.com/

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Jag var på en av många luncher på Maxihuset i Ingelsta.

Kebab-haket är lugnt och fint strax efter elva då en reportermage kurrar.

Jag gillar att äta när inte trehundratusen till äter...

Och precis där, när sista tuggan lämnade brickan...

Ett välkänt ansikte i ögonvrån..

Björn Hellberg sitter alldeles ensam vid ett bord och signerar sin senaste bok.

Eller signerar, förresten. Det var tomt.

Jag tror inte det säger något om den sköna killen, och författaren.

Det var nog mest ett tecken på att han hade valt fel plats vid fel tid.

-Tjenare grabben, sa han när jag närmade mig.

Vi pratade en stund.

Man utvecklar fantasi, när man tvingas skriva 20 olika texter till 20 olika tidningar från samma tennismatch, svarade han på min fråga var han fick sin fantasi ifrån....

"En "mordlysten" hälsning från kollegan Björn Hellberg, skrev han i min bok.

Han tackade för pratstunden i ett tomt köpcentrum.

Det kändes ärligt, naturligt och lite busigt...

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Hon kommer att minnas det där....

Linnea sprang runt och hade något slags lyckoljud för sig.

JAAAAA....skrek hon, när vi gick till bilen denna vanliga kväll i december.

Vi skulle leverera varor till jultidningsförsäljningen.

Hon har gjort det bra, 11-åringen.

Hon är driftig och strukturerad....precis som sin pa... förlåt, mamma.

Men det var vinterns första snö som tog all plats.

Det var länge sedan jag såg den där lyckliga minen på lilltjejen.

Det var länge sedan glädjevrålet kom.

Jag känner igen lyckan. Jag har den inte kvar när första snön faller...

Men jag kommer ihåg precis hur magkänslan infinner sig, av lycka.

Jag observerade min dotter och log inombords.

Jag kommer ihåg när snöflingorna yrde under gatulampan.

Jag kommer ihåg när morsan, jag och syrran gjorde snöänglar i Klockaretorpet.

Det är känslor som sitter kvar. Känslor av lycka.

Nu är det lilltjejens tur.

Hon kommer att minnas det där.

När hennes pappa skjutsade runt henne i snöyran..

Kul, spännande och nervöst...

Lotta Karlsson på P4 Östergötland ringde.

- Jag har funderat på en grej i flera år, sa hon.

-Jag vill köra en motsvarighet till Sommarpratarna, fast på vintern och i lokalradion. Nu har jag kommit till skott och du är en av dem som jag vill ska vara med, fortsatte hon.

Jag satt i bilen när mobilen ringde.

Jag blev lite skraj, men ändå väldigt glad.

En hel timme i radion, med mina bästa låtar, och prata om vad jag vill...

Hm...jag gillar utmaningar, klämde jag fram och tackade ja.

-Jag vill förstås att du pratar om livet med Lisa. Men du ska prata om dig själv också, sa Lotta.

Det var några veckor sedan samtalet kom.

Jag har skrivit manus på varje ledig stund. Det landade på 4 675 ord.

Det svåraste var kanske att välja ut åtta låtar.

Jag har absolut ingen erfarenhet av att prata i radio, mina tankar gör sig nog bättre i skrift.

Men vi spelar in snart och manuset är godkänt. Lite finjustering återstår.

Kul, spännande och nervöst...

Jag lämnar det så...

Men jag är fortfarande rörd. Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag blev berörd idag.

Jag börjar där.

Två gymnasietjejer hörde av sig till redaktionen.

De håller på med ett projektarbete sista året på gymnasiet. Vi snackar 17 år.

Många gör projektarbeten.

Jag vågar säga att det var mycket hjärta och ambition i just det här projektet.

Hanna och Ellen har ett språkcafé i Röda korsets lokaler på Hagebygatan i Norrköping.

Varje tisdagskväll efter skolan jobbar de helt ideellt med social verksamhet.

Det är så jag rubricerar det.

De borde ha en saftig timlön.

Ahmed, 23, som har flytt utan sin familj, från oroligheter i Somalia kommer dit varje tisdag.

Han missar inte ett enda tillfälle, jag såg det på honom.

Han vill lära sig svenska och lyssnar noggrant på tjejernas svenskalektion.

Och vilken lektion sen.

Jag glömde bort mitt journalistiska uppdrag när jag stod där och tittade på.

För att jag blev så rörd.

Två tjejer, 17 år, framför mig uppträder som två pedagoger i världsklass när de lär ut känslouttryck på svenska.

De gör ett projektarbete om mångfald.

De vill så mycket mer. De vill göra nåt bra för samhället, som de själva uttrycker det.

Jag fick mina bilder och fick ihop min text.

Men jag är fortfarande rörd.

Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag berättade att jag har en bakgrund som lärare.

Jag berättade att jag var såå imponerad av deras lektion.

Det var det minsta jag kunde göra....

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Det var fullsatt i Cloetta Center.

Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.

Det är stort för en elvaåring.

Det är stort för en pappa på 43.

Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.

Jag gillar Idol.

Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.

Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.

Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.

Så fel.

I år är jag kär i Amanda Fondell.

16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.

Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.

Moa Lignell.

Det blev så tydligt när hon tog över scenen.

Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.

Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...

Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.

Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...

Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.

Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.

Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.

De är vinnare båda två.

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Foto: Ulrika Johansson

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Vem fan är Per Holknekt? tänkte jag när jobbet låg på mitt bord.

Ja, just det. Det är ju grabben som fångade Lena PH, kom strax efter.

"Det är många grabbar därute som vill ha min fru", sa han på besöket i Norrköping.

Så sant.

Och lika många grabbar därute undrade vad hon såg hos honom.

Historien kunde ha slutat där. Men den gör inte det.

Under en och en halv timme berörde 51-åringen med sin berättelse om sitt liv.

Det fanns ingen som gick ifrån Skandiateatern oberörd.

Per Holknekt var öppen som en bok och pratade utan manus.

Han berättade om hur han var nere på absoluta botten.

Företaget ville inte ha honom. Inte heller hans fru, eller dotter.

Det hade gått lite för bra och egot hade tagit över dalmasens liv.

Det kostade. Det höll på att kosta honom livet.

Men när han vaknade upp som 39-åring på Mariakliniken i Stockholm, kom vändpunkten.

"Du vill inte leva så här. Jag tror på dig", sa socialsekreteraren.

Per Holknekt fick en chans till.

Jag tror inte han sumpar den igen.

Lena Philipssons man levererade många kloka ord därinne på Skandiateatern.

Han erkände sina bokstäver som bråkat med honom. Han erkände att fem dagar på gymet och fem mil i veckan var receptet för att hålla hjärnan i schack.

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Jag är den första att skriva under på det...

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull...

-Man är lyhörd, på nåt sätt. Man ser alla, säger Jenny blygsamt om att vara lärare.

Jag träffade två mammalediga kollegor från lärartiden på Rambodalskolan.

De lunchade med sina små juveler på stan.

Jenny gick vidare till en chefsposition efter lärarkarriären. Jag är inte förvånad.

Jessica är kvar i skolans värld, längtar till loven och har söndagsångest.

Men hon är jävligt duktig, jag vet det.

Dubbla lönen till Jessica och alla andra lärare, säger jag. Det är inget snack.

Jenny och jag har "låtsasjobben", med namnskylt på dörren.

Javisst, vi har våra uppdrag och vi löser dom.

Jag blir förbannad.

Att det ska vara så svårt att satsa på lärarna. Det är ju de som gör jobbet!

Fullsatta klassrum, se 30 individer, fånga målen, skriva omdömen, vara på topp, respektera, lösa konflikter, ta föräldrar, lärarlyft.....och just det, undervisa.

-Att vara lärare är som att styra en segelbåt i storm, och när loven kommer kliver man i land på en öde ö och vilar...., sa Jenny.

Så sant.

Jessica har glöden kvar, trots allt.

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull.

För hennes egen del hoppas jag att hon får ett "låtsasjobb" med namnskylt på dörren.

För det är hon värd...

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Det ringde på min jobbmobil precis nyss.

Klockan 18, fredag kväll, efter avslutad middag med tända ljus.

Normalt brukar jag inte svara då.

Men jag gjorde det och blev glad.

"Hej, jag heter Inga -Lill Söderberg och är 80 år", sa damen i andra änden.

Hon ursäktade sig för tidpunkten att ringa på.

"Du har väl slutat jobba nu", men jag blev så nyfiken.

Inga-Lill förklarade att hon läst dagens Extra och hittade ett ord hon inte kände igen.

"Chilla, vad betyder det? C-h-i-l-l-a, bokstaverade hon.

Jag hade gjort en text om aktiviteter för höstlovslediga barn i tidningen.

För att ge lite liv till texten frågade jag tre mellanstadieelever vad de skulle göra på lovet.

Två av dem skulle chilla.

Jag visste ungefär vad det betydde men jag bad ungarna själva att förklara.

"Bara va, ta det lugnt och slappa", förklarade de.

En förklaring som jag hade nytta av ikväll när Inga-Lill ringde.

"Tack, jag brukar skriva upp när det dyker upp nya ord, sa Inga-Lill.

Jag vet vem du är, kontrade jag.

Jag har gått i samma klass som ditt barnbarn och jag har varit hemma hos dig flera gånger, för typ 30 år sedan, sa jag.

"Nä, vad roligt", svarade 80-åringen och bekräftade att hon var just den Inga-Lill Söderberg.

Hon ursäktade sig igen för att hon ringde.

Och jag tackade för att hon ringde....

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.

Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.

De satt där i Linneas rum och pratade.

Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.

Vi stod utanför och lyssnade.

Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.

Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.

Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.

Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.

Lilltjejen tröttnade med åren.

"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.

En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.

En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.

Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.

Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.

Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.

Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.

"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.

Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...

Oproffsigt av Norrköpings Tidningar...

Vill bara delge närmast berörda min insändare och kritik mot hur Norrköpings Tidningar oproffsigt, omoraliskt, omotiverat och ojournalistiskt sågade Tamburinens träningsskola i Norrköping.
(En insändare som de inte ville publicera....ännu i alla fall.)

Osmaklig sågning av Tamburinens träningsskola

Jag möttes av tre riktigt ledsna pedagoger på Tamburinens träningsskola. Jag såg uppgivenhet som jag inte har sett tidigare. Och jag förstår dem.
NT har blivit kontaktade av en familj som är besviken på kommunens sätt att hantera sonens skolgång. Resultatet, på ett helt uppslag, i stadens största nyhetstidning ger ett annat budskap.
Här sågas träningsskolan och deras pedagoger utmed fotknölarna. Det är med stor förvåning jag noterar att NT inte har pratat med pedagogerna och inte heller har pratat med andra föräldrar innan man pumpar ut historien från en enda familj.
När jag gick i skolan hette det att journalistik blev så mycket bättre om man pratade med motparten också. Det har man definitivt inte gjort denna gång. Konsekvensen: en hel personalgrupp som känner sig överkörd.
Jag har själv haft min dotter på Tamburinens träningsskola i tio år och är evigt tacksam för den underbara personalen. Träningsskolan startades av två experter på autism och pedagogik. De byggde upp verksamheten under ett antal år med stor framgång. De blev snabbt efterfrågade till liknande verksamheter runt om i landet. Experterna är inte kvar på skolan, men det arbetas fortfarande efter deras modell. Och jag vågar säga att Tamburinens träningsskola fortfarande ligger i det absoluta toppskiktet i landet med sin verksamhet.
Att det för ”Linus” del blev en olycklig placering är jag den första att beklaga. Det är inte lätt att vara förälder till ett handikappat barn. Frustrationen kan lätt gå överstyr. Och det handlar förstås om att man vill ha det bästa för sina barn. Det vill alla föräldrar.
I reportaget framgår att ”Linus” inte har diagnosen autism, och bara där inser man att något har gått snett.
Dessutom har jag inte sett något som liknar en bunker på Tamburinens skola.
Jag har bara sett en väldigt väl fungerande enhet. Och pedagoger i världsklass.
Tack, personalen på Tamburinens träningsskola, ni är bäst!

Thomas Filipsson/ förälder

Länk till artikeln:
http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=7153630

Foto: Pontus Höök

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

-Hej, det är Pernilla.

Samtalet nådde mig strax efter morgonmötet på redaktionen i morse.

Det var Pernilla Wahlgren.

Hon satt på ett fik i New York. Klockan var mitt i natten, lokal tid.

Hon var sprudlande glad och svarade på mina frågor.

Hon och Christer Sjögren är på inspirationsturné på Broadway.

Det är dags för julturné riket runt.

"Det är inte riktigt vår målgrupp", sa Extras nyhetschef.

Jag håller med.

Men julkonserter är stort i Norrköping.

Det blir fulla hus i De Geer-hallen.

Så många kan inte ha fel, tänker jag.

Pernilla gjorde sitt jobb. Att bli intervjuad inför en turné.

Jag gjorde mitt jobb, som budbärare åt eventet.

Vi gjorde det snyggt båda två, tycker jag.

Pernilla räckte över telefonen till dansbandskungen Sjögren.

Hans röst skapar lugn.

-Norrköping är speciellt, sa han.

-Vi fyllde sju hus på tre dagar i De Geer-hallen.

Jag tror honom.

Och jag gillar båda två.

Men jag är mest fascinerad av kommunikationen över Atlanten.

Och att jag fick prata med två kreativa människor.

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

Det var Lisa vi ville ha...

-Det är nåt som inte stämmer.

Orden är hämtade från den 8 maj 1995. På avdelning 14 på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Barnläkaren var tydlig och korrekt efter reflexkontrollen.

Orden kan klinga i huvudet på en pappa så här 16 år efter.

Orden skapade kaos och förtvivlan, för två föräldrar.

Barnläkaren hade rätt och fel på samma gång.

Resan har varit lång. Resan har satt spår.

Den lilla flickan fick diagnosen autism. Hon hade inte valt diagnosen själv.

Inte heller hennes föräldrar.

Man har inte autism på önskelistan som nybliven förälder, liksom.

-Lisa lär oss någonting nytt varje dag, sa fröken Marie idag på utvecklingssamtalet.

Jag tror henne. För det är ärligt. Jag ser det.

"Lisa är det bästa som har hänt mig", säger jag för femtioelfte gången på vår föreläsningsturné.

Jag är ärlig och menar varje ord.

Det kan lätt bli känslosamt.

Vi har mycket i bagaget. Det är viktigt att dela med sig.

Det är lätt att dela med sig med lycka i bagaget.

Det är lätt att dela med sig, som pappa till en underbar autistisk flicka.

Hon har tagit kraft, och levererat ännu mera kraft.

Barnläkaren hade rätt i sin bedömning.

Men ändå så fel.

Det var Lisa vi ville ha...