Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.
Det är stort för en elvaåring.
Det är stort för en pappa på 43.
Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.
Jag gillar Idol.
Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.
Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.
Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.
Så fel.
I år är jag kär i Amanda Fondell.
16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.
Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.
Moa Lignell.
Det blev så tydligt när hon tog över scenen.
Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.
Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...
Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.
Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...
Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.
Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.
Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.
De är vinnare båda två.
Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar