Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren..

Vi blev invinkade till kanten av en polisman på Kungsgatan.
Det var en av många bilturer.
Pappa i fram vid ratten, och Lisa därbak.
Polismannen slet upp Lisas dörr och påpekade att bältet satt fel.
-Stäng dörren, annars får du stryk, sa jag.
För man får det. Man sliter inte upp Lisas dörr, liksom.
Och trär man in huvudet lite fånigt på Lisas revir, har man bäddat för en snyting.
I samma veva slog det mig.
Jag hade uppmanat en polisman att stänga dörren, annars får du stryk.
Jag log lite åt händelsen.
Jag fick ett leende tillbaka i backspegeln.
Från tjejen därbak.
Min söta dotter.

Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har...

Det var målet som sammanfattade våra vildaste fantasier.
Det var Buster, Rekord-Magasinet, Kriminal-Journalen och Piff och Raff på samma gång.
Orden kommer från Aftonbladets Peter Wennman.
Det handlar om Wayne Rooney´s mål i derbyt mot City.
Det är fotbollskonst som känns i varje cell i kroppen.
Grabben gör ett konstmål som ekar i hela fotbollsvärlden.
Jag har själv fått den där träffen på bollen, en på tusen.
Jag spelade i en annan division, men jag har känt känslan som går genom kroppen.

Nu är det andra känslor som motsvarar fullträffen mitt i kryssen.
Som när en sjuk Lisa, efter dygn av oro i kroppen.
Efter dygn med virus som bara bråkar.
Efter dygn av frågor, vad gör de med mig egentligen?
Så kom leendet. Så kom buset i blicken, som bara Lisa har.

Precis som ett skott i krysset. Fast bättre.

Lisa är på banan igen...

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

Jag har hört Jenny, Jenny med Lasse Berghagen.
Vi snackar 1970-tal.
Jag har haft Carolas autograf på underarmen efter "Främling".
Vi snackar 1980-tal.
Det har varit ett vårtecken bättre än nånting annat genom åren.
Eller ja, ett viktigt sådant i alla fall.
"Vilket skit", skrek farsan efter förra veckan av Melodifestivalen.
-Lugn farsan, sa jag, det är alltid en besvikelse första omgången.
Som för att försvara ett av mina säkraste vårtecken.
Men nu säger jag, lägg ner skiten!
Och det kommer spontant.
Melodifestivalen har på nåt sätt överlevt sig själv, med konstgjord andning.
Det funkar ett tag.
Det funkade till Lena PH:s Det gör ont.
Det hjälper inte med en vacker Marie Serenholt.
Det hjälper definitivt inte med sex burkar Björnebrygg för att se lite dimmigt...
(Jag dricker inte Björnebrygg och klarar max tre öl på en kväll)
Skiten har spelat ut sin roll...

Melodifestivalen är död och begraven för mig!
Jag skriver 2011-02-12. (20.50 för att vara exakt)
Eller som kollega Jensen skriker varje år:
Nu är schlagerhelvetet här igen!
Jag trodde inte jag skulle skriva under på det...
...men nu jävlar är bläcket varmt!

Jag får hitta ett bättre sätt att välkomna våren...

Solnedgång i

Snövelstorp...

Med all rätt. Han är skön, den grabben...

Redaktionen har varit i extas några dagar.
Orsak: Håkan Hellström inledde sin turné i Linköping igår.
Det har varit svårt att få tag i vikarier, då 80 procent av redaktionen
skulle njuta av den store Hellström, på plats i Cloetta Center.
Det började för några veckor sedan.
Kollega Angelica hade bokat telefonintervju med flickfavoriten.
Samtalet kom i bilen. "Hej, det är Håkan Hellström".
Angelica blev alldeles till sig där bredvid i sätet.
Med all rätt. Han är skön, grabben.
Han är inte min favorit, men jag förstår hans storhet. Så många kan inte ha fel, liksom.
Jag själv är smått mobbad på redaktionen för att jag håller Winnerbäck högst.
Ja, förutom Angelica då, och nyhetschefen.
Därför var det roligt att läsa Aftonbladets recension från gårdagskvällen.
"Publiken blir förstås alldeles till sig när stadens egen Lars Winnerbäck
kommer upp och tar varannan vers i "För sent för Edelweiss".
Två stora grabbar, en vintrig februarikväll i Linköping.
Det är stort.

Det går inte att komma ifrån...

Hon kan inte berätta var hon har ont...

Det var feber, det var gråt.
Det var sådär hopplöst förtvivlat sjuk som bara en tioåring kan vara.
Linnea beskrev symptomen där bredvid i telefonsamtalet med vårdcentralen.
Vi fick en tid.
I samma veva ringde skolan och berättade att Lisa var sjuk.
Feber, orkeslös och hängiga ögon.
-Du kan ju i alla fall berätta var det gör ont, sa jag till Linnea när Lisa stapplade in till sängen.
Orden kom utan speciell tanke.
Det blev tyst. Vi sa inget, Linnea och jag.
Vi tittade ut i tomrummet och tänkte samma sak.
Jag vet det.
Vi tänkte att vi ska vara glada att kunna berätta var vi har ont.
Det känns så mycket bättre då.
Lisa kan inte det.
Hon har autism.

Hon kan inte berätta var hon har ont...

Storbrand i Norrköping

Foto: Thomas Filipsson

De finns där när vi behöver dom....

Jag fick en dag på brandstationen i Norrköping.
Det går inte att komma ifrån. Brandman. Det blir inte så mycket manligare.
Jag fick det bekräftat på Centralbadet i Norrköping.
Linus, en gammal elev till mig. Eller gammal förresten.
Han är 26, snygg, och har en kropp man skulle döda för.
Och brandman.
Tjejerna som simmade motionssim på andra sidan hade svårt att dölja sin förtjusning.
Linus var där för dykövning med grupp 3, dödens grupp.
Namnet har de fått för att de har varit med om dödsbränder, svåra trafikolyckor, och senast tågolyckan i Kimstad.
De är trimmade, de är trevliga och de räddar liv.
För mig är de hjältar på nåt sätt.
-Det är som vilket jobb som helst, säger Linus.
Javisst, tänker jag.
Men det är inte vilka grabbar eller tjejer som helst.
De finns där när vi behöver dom.
Det är stort. Jävligt stort.

Men hon hade nåt mer....

Hon dök upp i mitt liv i slutet på 1960-talet.
Ja, så gammal är jag.
Hon var vacker som en dag, och söt som socker.
Man kan tro att hon var populär bland grabbarna.
Men hon hade nåt mer. Hon stod mig nära och jag förstod att hon även hade ett stort hjärta.
-Bra Thomas, du är så duktig, sa hon.
När det blev jobbigt stod hon alltid där.
Hon var inte närgången, men alltid närvarande.
Åren har gått. Vi träffas allt mer sällan.
Ibland kommer ett vykort, när jag har namnsdag.
Det är värme rakt igenom.
Vi blir aldrig så djupa när vi träffas. Det behövs inte.
Vi förstår varandra ändå.
Som en kemireaktion där allt ramlar på plats.
Hon sprider värme och omtanke runt sig.
Jag beundrar det.

Hon har också sina svåra stunder, som alla andra.
Men hon tänker alltid positivt.
-Det ordnar sig, säger hon.

Hon är ett föredöme på nåt sätt.

Och det bästa av allt, hon är min mamma...

Tack ÖB, ni räddade kaoset denna gång...

-Har ni gröna glassar?, frågade jag och måttade storleken mellan pekfingret och tummen.
-Nej, men kolla i vår produktkatalog, svarade tjejen i godisbutiken.
Jag hade varit i 12 (!) godisbutiker i stan. Det tog ett par timmar.
De har en miljon olika godisar därute, men inga gröna glassar.
Gröna glassar är skumgodis som ser ut som en strutglass.
De kanske har försvunnit ur sortimentet.
Lisa är autistisk och älskar gröna glassar.
Det vill säga, hon äter bara gröna glassar, när det är dags för godis.
Det begränsar och kräver planering, letande och frågande efter gröna glassar.
De dök upp på ÖB av alla ställen.

Tack ÖB, ni räddade kaoset denna gång...

Varför får inte jag, som man, hävda kvinnokönets överlägsenhet......?

"Kissnödigt genustrams som slår en könslös knut på sig själv".
Orden kommer från krönikören Malin Wollin.
Det handlar om könsdiskussioner som går över styr.
Orden kunde ha varit mina.
Jag återkommer till det.

Jag har på kort tid roat mig med att läsa två böcker, skrivna av kvinnor.
Mia Skäringer och Ann Söderlund har legat på mitt nattduksbord.
Det är en intressant resa där två moderna kvinnor bjuder på filosofiska tankegångar.
Och ger en bild av mannens tillkortakommanden...
Det är givande läsning.
För att kvinnor (jag generaliserar) är bättre på att uttrycka sig än män.
Det försigår en maktkamp därute, inte minst i min bransch.
"Idag har vi mer män än kvinnor i tidningen".
Jaså, har vi?, säger jag som inte tänker så....
Nästa dag (läs varje dag) får jag höra:
Har du intervjuat tjejer, nu igen?
-Ja, säger jag. Några killar, men mest tjejer.
-Tjejer är lättare att intervjua. De är mer verbala, och mer intressanta, säger jag.
Förbjudna ord!
Men lik förbannat. "Vi har inte tillräckligt med tjejer i tidningen".
Jag får inte ihop ekvationen, men jag är ju bara man...

Citatet i början skulle kunna vara mina ord, men de är skrivna av en kvinna.
Det funkar.
Men om jag säger att det pågår genustrams därute, så får jag springa och gömma mig.
"Tjejer och killar är olika, och jag gillar det....", är mina ord som stannar i tanken.

Enligt Bonniers ordbok betyder feminism:
"Kvinnorörelse som hävdar kvinnokönets överlägsenhet".
Och det är då jag undrar:

Varför får inte jag, som man, hävda kvinnokönets överlägsenhet......?

När det är som en saftig räkmacka att riva av åtta timmar på jobbet.

Torsdag morgon. Lisa vaknade på fel sida.
Det kan du och jag också göra.
Men har du diagnosen autism....så...
Ja, jag vet inte vad jag ska säga.
Det måste upplevas.
När ordet kaos inte räcker till. Med frustrationen, att inte veta vad man ska göra.
När man bara hoppas att ingen kommer till skada.
När klockan tickar, och minsta tecken på stress gör att man får börja om.
Börja om från ruta ett.
När morgonmötet på redaktionen känns som en befrielse.
När det är som en saftig räkmacka att riva av åtta timmar på jobbet...
Dagens skrivjobb, med lilla Lisa tankarna. Hoppas hon mår bra i skolan.
Det var tankarna som surrade parallellt.
En glad tjej välkomnade mig till skolan efter jobbet.
Lugnet, lyckan håller i sig, såhär två timmar senare.
Lilltjejen är i balans.
Det är lite för bra för att vara sant.
Det är svårt att sätta ord på det där.
Det kan ta slut vilken sekund som helst.

"Himlen skulle inte vara något utan helvetet", sa Oscarsson.

Så sant.

Som att sitta fast och inte komma loss...

Jag har varit orolig ett tag.
Dom kommer skriva det i dagboken. Jag vet det.
Det är något som kryper i kroppen. Som att få panik.
Det är jättejobbigt.
"Lisa har varit lite orolig idag", skriver dom.
Det blir så svårt när jag inte kan berätta. Jag kan inte deras språk.
Pappa hämtade mig i skolan idag.
"Lisa mår bra, men det är lite oroligt under ytan", sa Anki.
Hon har helt rätt. Jag tycker om Anki.
Jag tycker om att vara med mamma nu. Hon håller mig runt magen när jag blir orolig.
Det känns lite bättre då.
Men pappa kör mig i bilen. Det tar en kvart att komma hem. Det är jobbigt.
Dom bygger om vägen hemma.
En gubbe visade en röd lampa och alla bilarna bromsade.
Jag fick panik. Som att sitta fast och inte komma loss...
Jag slog pappa. Jag vill egentligen inte göra det.
Men jag måste få bort alla monster.
Mamma höll om magen när jag kom hem.
Nu ska jag snart sova.
Jag tycker det är jobbigt. Inte att sova alltså, men att bryta mönster.

Dom säger att det tillhör mitt handikapp.
Autism, konstigt ord.

Lisa

Och en del ägnar hela sitt liv åt att sänka sina medmänniskor...

Marcus Birro flyr landet.
Han tar med familjen till Italien.
"En slags flykt", säger han i sin senaste krönika i Expressen.
Jag vet inte om det är därför han flyttar.
Om det är så, är det riktigt tragiskt.
Han har älskat att skriva. Han har en talang som många skulle döda för.
Men det finns en avundsjuka därute.
Den tar pinsamma uttryck.
Alla kan publicera idag. Det krävs ingen begåvning.
Alla kan kommentera bloggar.
Det är bra, ibland mindre bra.
Alla har rätt till sin åsikt, javisst.
Men när det går så långt att en genialisk skribent blir tyst, är det förjävligt!
Jag tjatar med Birro på gymet ibland.
Han är en ovanligt vanlig människa, men han kan uttrycka sig i skrift.
Kultureliten har svårt att att acceptera Birro.
Den är lite för fin för att ta till sig en vanlig människa som bjuder på sig själv.
Jag mår illa.
Men å andra sidan har jag duktigt svårt för de som tror att de är lite finare...
Jag hoppas och tror att Marcus Birro skiter i belackarna.
Skiter i dom fina.

För vi är ju människor allihop.
En del kan skriva, en del kan bygga en bil.

Och en del ägnar hela sitt liv åt att sänka sina medmänniskor...

Det är i grunden synd om dom.
Men är det några jag har svårt att känna empati för, så är det just dom.
De som tror att de är lite finare, och de som vill sänka andra...

Man orkar en dag till. Och en till...

-Vi tänker på er, ska ni veta.
Micke säger det varje gång vi ses.
Han syftar på livet med vår autistiska flicka.
Jag beundrar er och fårstår inte hur ni orkar, säger han.
Orden ger kraft på vägen. Det kostar så lite, men betyder så mycket.
Ibland önskar man att alla skulle få se. Inte för att tycka synd om oss, utan mest för att se.
Idag var en sån dag, som jag önskade att fler skulle se.
Lisa och jag tog bilen utmed Bråviken.
Vägen, som vi har åkt i femton år, för att vila lite.
Plötsligt blev Lisa arg, kopplade loss bältet och gav sig på mig.
Hon var helt hysterisk och drog mig hårt i håret och klöste mig i ansiktet.
Jag vände bilen och fighten fortsatte.
Det börjar bli trafikfarligt i snömodden. Men vi måste hem.
En snyting till, och en till.
Kilometerna hem känns långa. Vi klarar oss.
Nån säger:
Sådär kan ni inte ha det.
Nej, så här kan vi inte ha det.
Det går en dag, och en till.
Man vill inte lämna bort sitt barn.
-Det finns internat, säger dom.
Det närmaste är 15 mil bort.
Nej, man lämnar inte en handikappad flicka med en mental ålder på tre, till vilt främmande människor 15 mil bort.

Man orkar en dag till. Och en till.

Foto: Thomas Filipsson

På fredag röstar jag på dig, var så säker!

-Jag kan komma upp till redaktionen efter träningen, sa Helena.
Träningen, var dansträning med Jonathan i Let´s dance.
Helena Lundbäck försvarar östgötafärgerna på bästa sändningstid i TV4.
-Jag ringer dig när jag skjutsat Jonathan till tåget, sa hon.
In kom en tjej full av energi.
-Säg vad jag ska göra, sa hon framför kameran.
Jag fotade, vi snackade och jag blev helt tagen.
Tagen av en tjej som är ryttarinna i världsklass.
Tagen av en tjej som tar uppmärksamheten med en klackspark.
Det är så jävla roligt, säger hon och glittrar.
Det är en salig blandning av glädje, energi och ödmjukhet.
Hon vet vad det innebär att jobba hårt.
Hon vet hur det känns när kroppen värker och hästarna måste ha sin träning i vinterkylan.
Nu njuter hon av lyxen på glasgolvet i högklackade skor. Framför kameran.
Jag kan nästan ta på hennes energi och blir glad.
Shit, vad hon bjuder på sig själv, var orden som dök upp.
Och det är mer äkta än en originalmålning av Picasso.

Tack, Helena, för en uppvisning i världsklass.
En uppvisning i hur man kan vara människa, och njuta av det.

Din energi sitter kvar i väggarna här på redaktionen.
På fredag röstar jag på dig, var så säker!

Det är ju helt fantastiskt....!

Hm...vad ska vi ta...? Vi tar lösull....

I serien registreringskyltar följer nu...

...lösull, från Norrköping i mitten av december...

Jorå....

-Fan, det var vår bästa tid, brukar Ricky säga...

Det fanns en annan tid därborta.
Det fanns en tid då Ricky och jag satt på balkongen på Albrektsvägen.
Det var Carlsberg på flaska.
Det var vår, det var grabbarna, det var gitarrspel.
Barnen var små. Papporna fick de där viktiga stunderna. Bortom vardagen.
Vi cyklade ner till krogen för eftersläckning.
-Fan, det var vår bästa tid, brukar Ricky säga.
I går var det familjemiddag. De äldsta är tonåringar.
Det har gått fort. Alldeles för fort.
Det var mat, prat och ruskigt familjärt.
Det var Fifa, Singstar och en och annan återblick på gamla tider.
Jargongen lever kvar, mellan Ricky och mig.
Det är hugg, pikar och gapskratt, som mellan bröder.
Det är kärlek, på grabbars vis.
-Nej, det där känns inte bra, sa Ricky och såg obekväm ut.
Jag hade råkat lägga armen på ryggstödet bakom honom.
Ja, det är lite läskigt det där.
Vi kan vara nära varandra, vi grabbar.
Så länge det inte blir för fysiskt.

Det är så vi funkar...

Ska jag vara ärlig, så skötte sig allt av sig självt...

"Du kan se nyheterna efter filmen", sa Clara, tre år, och bad mig följa med.
"Vi ska se Shrek först"; sa hon.
Kan du vara barnvakt på fredag? frågade Fia.
Hm...javisst!
Fyra väluppfostrade barn mellan tre och elva år...
Jo, det borde funka.
Kan gå bra, kan gå mindre bra.
De stora tjejerna gjorde pizza själva i köket.
Lillkillen guidade mig i Fifa 2011.
"Du spelar fult", sa han och flinade efter mitt fjärde gula kort.
Clara somnade i soffan. Storasyster satte på pyamas.
Det poppades popcorn.
Vi såg på Let´s dance, när mamma Fia kom hem.
Tiden gick fort.
Det var inte så svårt att vara barnvakt den här gången.
Ska jag vara ärlig, så skötte sig allt av sig självt.
Jag tror föräldrarna har en del i det.
Jag kommer gärna tillbaka och njuter av fantastiska ungar...

Det ger så mycket.

Kan du byta en lampa på rum 454?, frågade hon...

Hon jobbade i hotellreceptionen.
Hon var bland det snyggaste jag sett.
Jag var 17 år och jobbade extra som vaktmästare på hotellet i centrala Norrköping.
Hon var säkert tio år äldre än jag. Hon såg mig inte.
När det pep till i min sökare var jag där på mindre än en sekund.
Det pirrade i magen och jag gjorde allt för att dölja min förtjusning.
-Kan du byta en lampa på rum 454?, frågade hon.
-Självklart, sa jag och log det vackraste jag kunde.
Hon såg inte leendet.
Extrajobbet pågick ett par år på helgerna under gymnasietiden.
Jag längtade till helgerna.
Jag längtade till att få en skymt av den snygga tjejen i receptionen.

Det gick ungefär 15 år.
Min kompis och jag stod och hängde i baren.
Jag fick en blick av en tjej på andra sidan.
Varje gång jag tittade upp, log hon mot mig.
Det var hon.
Innan jag ens tänkt tanken stod hon bredvid.
-Är du singel? frågade hon.
-Nej, jag är gift och har två barn, svarade jag snabbt.

...så det kan bli...

Börja visa lite respekt för elever, lärare och skolledare runt om i landet...

Nytt förslag: Eleverna ska kunna överklaga sina betyg.
Uppdraget stod på morgonlistan.
Snacka med gymnasieelever, lärare och facket. Jag tog jobbet.
Jag visste utslaget redan när jag såg rubriken.
Nu har utredarna dåligt med sysselsättning.
Nu dammar en gammal utredare igen på sitt kontor.
Ge gubben ett uppdrag, vad ska vi hitta på?
Kolla om vi kan göra nåt med betygen...
Låt eleverna få chansen att...

Okej, nu ska jag sluta att göra mig lustig och prata klartext!
Låt skolan, eleverna och lärarna vara i fred!
De gör ett kanonjobb och har fullt upp!
Ge fan i att gräva fram problem i skolan...
...de finns där ändå!
Och de som jobbar där är bäst lämpade.
Skicka istället utredarna på ett studiebesök i skolans värld om de är sysslolösa.
Jag är säker på att de kommer få en ny upplevelse, och somnar sött på kvällen av alla intryck.
Hur det gick med mitt skrivjobb?
Jo, eleverna undrade, lärarna undrade och till och med Björklund undrade:
Vad skulle det där vara bra för?
Jag hade lätt kunnat skriva hela artikeln i förväg.
Men jag gjorde mitt jobb....

Låt mig avsluta så här:

Börja visa lite respekt för elever, lärare och skolledare runt om i landet...
...och använd pengarna på bättre sätt!

Tjip!

Man undrar ibland var kraften kommer ifrån...

Det är ombytta roller.
Lisa vill inte jobba med sin pappa som har varit så given i många år.
Det blir hårda slag i ansiktet. Jag tar det, men lider med Lisa som inte mår bra.
Jag åkte in till jobbet och skrev en ansökan.
En ansökan om att få ha kvar Lisa på skolan ett år till.
Regeringen har ändrat skollagen.
Det extra tionde skolåret är borta.
Det extra tionde skolåret, som var så bra för de annorlunda.
För de som utvecklas lite långsammare.
Regeringen tar ingen hänsyn till ett hem i kaos.
De har inte en aning, och varför skulle de?
Men för oss, med en autistisk tjej, kan det vara förödande.
Cina kämpar därhemma med att hålla den lilla flickan lugn.
Det är många timmar på en helg....
Jag skriver på en ansökan för att kanske, kanske få ett lugnare år för Lisa.
För att få en juste överlämning till en ny värld för en autistisk flicka.
Oberoende av regeringens snabba beslut, och med Lisas bästa i första rummet.
Det är inte självklart. Det krävs arbete och smarta drag.
Man undrar varför det krävs. Man tänker: har vi inte tillräckligt? men vi är vana.
Lillasyster Linnea är placerad hos kusinerna för att slippa se röran.
Cina kämpar genom helgen.
Lisa kämpar genom helgen och längtar efter struktur på skolan och Trumman i morgon.
I morgon är dagen då vi landar lite på varsitt håll.
Linnea i skolan. Lisa i skolan.
Cina och jag på jobbet.
Det är måndag.
Kanske veckans bästa dag för oss.

Man undrar ibland var kraften kommer ifrån...

Jag stannar här så länge jag kan...

Autismen var hanterbar fram till lunch.
Sovmorgon, balans och frukost.
Lisa och jag tog en liten biltur, kom hem efter en timme och åt mellis.
Allt är tillrättalagt. Allt.
Linnea packar för besök hos kusinerna.
Världens bästa kusiner som är som hennes syskon.
Lisa blir orolig, förändring på gång.
Linnea och jag smyger ut till bilen mellan två utbrott.
Vi är på väg till en av våra stödfamiljer. De får inte betalt, men betyder så mycket.
-Tack för att Linnea får vara hos er!
-Det är klart, säger mamma Fia, som om det var det mest självklara.
Det känns lite konstigt, men ändå så självklart.
Linnea har en frizon där hos kusinerna och den varma familjen.
Lisa blev lugn så fort vi lämnade huset. Cina rapporterade lugnet via sms.
När jag kom hem smög jag in och satte mig i vardagsrummet.
Jag hörde Lisas ljud från sovrummet. Jag känner igen ljuden.
Lyckliga ljud, ingen oro.
Jag stannar kvar i vardagsrummet och lyssnar på de lyckliga ljuden.
Jag stannar här så länge jag kan.

För snart brakar det loss.

Jag vet det.

Skrattet liksom bubblar och varje tand syns i backspegeln...

Lisa skrattade plötsligt högt i bilen på väg hem.
Jag känner igen skrattet.
Anne berättade om en bra skoldag.
Skrattet liksom bubblar och varje tand syns i backspegeln.
-Tänker du på bus Lisa? frågar jag och skrattet bubblar igen.
-Får man busa? frågar jag och lilltjejen bryter ihop i baksätet.
Och det är då tugget börjar. Lisa älskar bus. Och älskar att prata om bus.
-Kyo, skrattar Lisa. Det betyder slita upp kylsåpsdörren och sno nått gott.
-Får man?
-Ha ha näeee, skriker Lisa högt och når bristningsgränsen.
-Vad händer dååå....?
-Det blir sängen...ha ha ha...
-Du är en riktig liten busunge Lisa.

-Ha ha jaaaaaa

Idag glittrade Lisas ögon mot mig igen...

Skolan var mörk och tom. Utom autismavdelningen.
Jag smög in och hittade Lisa vid datorn.
-Det har varit väldigt upp och ned idag, sa Hanna när Lisa tog mig i handen.
Jag vet vad hon menar.
Jag vet att Hanna har haft att göra då.
Jag är alltid lika tacksam mot tjejerna som tar hand om min tjej.
För jag vet, att det inte bara är att ställa in skorna.
Idag glittrade Lisas ögon mot mig igen.
Hon har haft en period, då jag har varit i vägen för henne.
Jag har fått stryk och saker kastade emot mig.
Det är svårt att hitta någon orsak. Det är svårt att bli ratad.
Men idag berättade Lisas ögon att jag fick komma nära min älskade tjej igen.
Hon ville sitta i knät och pussa på mina händer.
Hon ville ligga bredvid i sängen och hålla i pappas hand.
Precis som hon brukar.

Ordningen är återställd för den här gången.

Det blir inte så mycket bättre än så...
...för en pappa till en autistisk flicka...

Jag vill också vara en vanlig pappa...

Det var bara Linnea och jag hemma.
Hon är min dotter och är 10 år.
Jag programmerade, kopplade sladdar, skapade struktur på elprylarna.
Det där som männen gör därhemma.
Linnea gjorde snögrotta utanför.
Hon ropade ibland, ville att jag skulle kolla bygget.
Jag är inte van vid det där.
Jag brukar ta hand om lilla Lisa. Det tar all tid, all kraft.
Det är bara att glömma de manliga sysslorna.
Det tog många år att acceptera.
Men jag landade tillslut i att jag inte kunde vara en vanlig pappa.
Men nu, idag, kände jag mig som en vanlig pappa.
Jag höll på med mitt, parallellt med Linnea.
Det är större än du tror.
Jag vill också vara en vanlig pappa.
Jag är det ibland.

Då njuter jag.

För det är jag bra på.

Året började med ett fint möte...

Jag hamnade bakom den gamla damen i kassan på ICA.
Hon var 80 år-minst.
Varuvagnen var fylld till kanten.
Den gamla damen hade veckohandlat såsom om hon hade fyra hungriga tonårsbarn därhemma.
Hon plockade raskt och metodiskt upp varorna på bandet.
Den mörkblå kappan var inte av årets snitt, men väl hel och fräsch.
Precis som hela den gamla damen.
Välsminkad och mössan snyggt på det mörkfärgade håret.
Potatisgratäng, tillbehör och ett sexpack Mariestad 3,5 rullade förbi.
Jag blev nyfiken på damen framför mig.
Otroligt skrynklig. Otroligt vital.
Hon berättade tydligt för expediten att bonosen skulle dras på ett kort.
Maten skulle betalas med ett annat.
Hon hade ett halvt bibliotek av kreditkort i plånboken och fingrarna knappade koder som om de tillhörde en tonåring.
Jag kom på mig själv stå och iaktta den gamla damen och bli imponerad.
Jag räckte över rosorna som hon lagt åt sidan.
Oh, tack, jag la dem där så de inte skulle bli krossade, sa hon med ett glittrande leende.
Jag vill också bli en sån där krutgumma när jag blir gammal.
Eller krutgubbe.

Jag börjar med en Mariestad i kväll...