-Fan, det var vår bästa tid, brukar Ricky säga...

Det fanns en annan tid därborta.
Det fanns en tid då Ricky och jag satt på balkongen på Albrektsvägen.
Det var Carlsberg på flaska.
Det var vår, det var grabbarna, det var gitarrspel.
Barnen var små. Papporna fick de där viktiga stunderna. Bortom vardagen.
Vi cyklade ner till krogen för eftersläckning.
-Fan, det var vår bästa tid, brukar Ricky säga.
I går var det familjemiddag. De äldsta är tonåringar.
Det har gått fort. Alldeles för fort.
Det var mat, prat och ruskigt familjärt.
Det var Fifa, Singstar och en och annan återblick på gamla tider.
Jargongen lever kvar, mellan Ricky och mig.
Det är hugg, pikar och gapskratt, som mellan bröder.
Det är kärlek, på grabbars vis.
-Nej, det där känns inte bra, sa Ricky och såg obekväm ut.
Jag hade råkat lägga armen på ryggstödet bakom honom.
Ja, det är lite läskigt det där.
Vi kan vara nära varandra, vi grabbar.
Så länge det inte blir för fysiskt.

Det är så vi funkar...