Men jag är fortfarande rörd. Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag blev berörd idag.

Jag börjar där.

Två gymnasietjejer hörde av sig till redaktionen.

De håller på med ett projektarbete sista året på gymnasiet. Vi snackar 17 år.

Många gör projektarbeten.

Jag vågar säga att det var mycket hjärta och ambition i just det här projektet.

Hanna och Ellen har ett språkcafé i Röda korsets lokaler på Hagebygatan i Norrköping.

Varje tisdagskväll efter skolan jobbar de helt ideellt med social verksamhet.

Det är så jag rubricerar det.

De borde ha en saftig timlön.

Ahmed, 23, som har flytt utan sin familj, från oroligheter i Somalia kommer dit varje tisdag.

Han missar inte ett enda tillfälle, jag såg det på honom.

Han vill lära sig svenska och lyssnar noggrant på tjejernas svenskalektion.

Och vilken lektion sen.

Jag glömde bort mitt journalistiska uppdrag när jag stod där och tittade på.

För att jag blev så rörd.

Två tjejer, 17 år, framför mig uppträder som två pedagoger i världsklass när de lär ut känslouttryck på svenska.

De gör ett projektarbete om mångfald.

De vill så mycket mer. De vill göra nåt bra för samhället, som de själva uttrycker det.

Jag fick mina bilder och fick ihop min text.

Men jag är fortfarande rörd.

Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag berättade att jag har en bakgrund som lärare.

Jag berättade att jag var såå imponerad av deras lektion.

Det var det minsta jag kunde göra....

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Det var fullsatt i Cloetta Center.

Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.

Det är stort för en elvaåring.

Det är stort för en pappa på 43.

Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.

Jag gillar Idol.

Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.

Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.

Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.

Så fel.

I år är jag kär i Amanda Fondell.

16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.

Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.

Moa Lignell.

Det blev så tydligt när hon tog över scenen.

Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.

Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...

Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.

Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...

Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.

Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.

Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.

De är vinnare båda två.

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Foto: Ulrika Johansson

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Vem fan är Per Holknekt? tänkte jag när jobbet låg på mitt bord.

Ja, just det. Det är ju grabben som fångade Lena PH, kom strax efter.

"Det är många grabbar därute som vill ha min fru", sa han på besöket i Norrköping.

Så sant.

Och lika många grabbar därute undrade vad hon såg hos honom.

Historien kunde ha slutat där. Men den gör inte det.

Under en och en halv timme berörde 51-åringen med sin berättelse om sitt liv.

Det fanns ingen som gick ifrån Skandiateatern oberörd.

Per Holknekt var öppen som en bok och pratade utan manus.

Han berättade om hur han var nere på absoluta botten.

Företaget ville inte ha honom. Inte heller hans fru, eller dotter.

Det hade gått lite för bra och egot hade tagit över dalmasens liv.

Det kostade. Det höll på att kosta honom livet.

Men när han vaknade upp som 39-åring på Mariakliniken i Stockholm, kom vändpunkten.

"Du vill inte leva så här. Jag tror på dig", sa socialsekreteraren.

Per Holknekt fick en chans till.

Jag tror inte han sumpar den igen.

Lena Philipssons man levererade många kloka ord därinne på Skandiateatern.

Han erkände sina bokstäver som bråkat med honom. Han erkände att fem dagar på gymet och fem mil i veckan var receptet för att hålla hjärnan i schack.

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Jag är den första att skriva under på det...

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull...

-Man är lyhörd, på nåt sätt. Man ser alla, säger Jenny blygsamt om att vara lärare.

Jag träffade två mammalediga kollegor från lärartiden på Rambodalskolan.

De lunchade med sina små juveler på stan.

Jenny gick vidare till en chefsposition efter lärarkarriären. Jag är inte förvånad.

Jessica är kvar i skolans värld, längtar till loven och har söndagsångest.

Men hon är jävligt duktig, jag vet det.

Dubbla lönen till Jessica och alla andra lärare, säger jag. Det är inget snack.

Jenny och jag har "låtsasjobben", med namnskylt på dörren.

Javisst, vi har våra uppdrag och vi löser dom.

Jag blir förbannad.

Att det ska vara så svårt att satsa på lärarna. Det är ju de som gör jobbet!

Fullsatta klassrum, se 30 individer, fånga målen, skriva omdömen, vara på topp, respektera, lösa konflikter, ta föräldrar, lärarlyft.....och just det, undervisa.

-Att vara lärare är som att styra en segelbåt i storm, och när loven kommer kliver man i land på en öde ö och vilar...., sa Jenny.

Så sant.

Jessica har glöden kvar, trots allt.

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull.

För hennes egen del hoppas jag att hon får ett "låtsasjobb" med namnskylt på dörren.

För det är hon värd...

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Det ringde på min jobbmobil precis nyss.

Klockan 18, fredag kväll, efter avslutad middag med tända ljus.

Normalt brukar jag inte svara då.

Men jag gjorde det och blev glad.

"Hej, jag heter Inga -Lill Söderberg och är 80 år", sa damen i andra änden.

Hon ursäktade sig för tidpunkten att ringa på.

"Du har väl slutat jobba nu", men jag blev så nyfiken.

Inga-Lill förklarade att hon läst dagens Extra och hittade ett ord hon inte kände igen.

"Chilla, vad betyder det? C-h-i-l-l-a, bokstaverade hon.

Jag hade gjort en text om aktiviteter för höstlovslediga barn i tidningen.

För att ge lite liv till texten frågade jag tre mellanstadieelever vad de skulle göra på lovet.

Två av dem skulle chilla.

Jag visste ungefär vad det betydde men jag bad ungarna själva att förklara.

"Bara va, ta det lugnt och slappa", förklarade de.

En förklaring som jag hade nytta av ikväll när Inga-Lill ringde.

"Tack, jag brukar skriva upp när det dyker upp nya ord, sa Inga-Lill.

Jag vet vem du är, kontrade jag.

Jag har gått i samma klass som ditt barnbarn och jag har varit hemma hos dig flera gånger, för typ 30 år sedan, sa jag.

"Nä, vad roligt", svarade 80-åringen och bekräftade att hon var just den Inga-Lill Söderberg.

Hon ursäktade sig igen för att hon ringde.

Och jag tackade för att hon ringde....

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.

Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.

De satt där i Linneas rum och pratade.

Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.

Vi stod utanför och lyssnade.

Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.

Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.

Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.

Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.

Lilltjejen tröttnade med åren.

"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.

En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.

En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.

Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.

Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.

Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.

Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.

"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.

Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...

Oproffsigt av Norrköpings Tidningar...

Vill bara delge närmast berörda min insändare och kritik mot hur Norrköpings Tidningar oproffsigt, omoraliskt, omotiverat och ojournalistiskt sågade Tamburinens träningsskola i Norrköping.
(En insändare som de inte ville publicera....ännu i alla fall.)

Osmaklig sågning av Tamburinens träningsskola

Jag möttes av tre riktigt ledsna pedagoger på Tamburinens träningsskola. Jag såg uppgivenhet som jag inte har sett tidigare. Och jag förstår dem.
NT har blivit kontaktade av en familj som är besviken på kommunens sätt att hantera sonens skolgång. Resultatet, på ett helt uppslag, i stadens största nyhetstidning ger ett annat budskap.
Här sågas träningsskolan och deras pedagoger utmed fotknölarna. Det är med stor förvåning jag noterar att NT inte har pratat med pedagogerna och inte heller har pratat med andra föräldrar innan man pumpar ut historien från en enda familj.
När jag gick i skolan hette det att journalistik blev så mycket bättre om man pratade med motparten också. Det har man definitivt inte gjort denna gång. Konsekvensen: en hel personalgrupp som känner sig överkörd.
Jag har själv haft min dotter på Tamburinens träningsskola i tio år och är evigt tacksam för den underbara personalen. Träningsskolan startades av två experter på autism och pedagogik. De byggde upp verksamheten under ett antal år med stor framgång. De blev snabbt efterfrågade till liknande verksamheter runt om i landet. Experterna är inte kvar på skolan, men det arbetas fortfarande efter deras modell. Och jag vågar säga att Tamburinens träningsskola fortfarande ligger i det absoluta toppskiktet i landet med sin verksamhet.
Att det för ”Linus” del blev en olycklig placering är jag den första att beklaga. Det är inte lätt att vara förälder till ett handikappat barn. Frustrationen kan lätt gå överstyr. Och det handlar förstås om att man vill ha det bästa för sina barn. Det vill alla föräldrar.
I reportaget framgår att ”Linus” inte har diagnosen autism, och bara där inser man att något har gått snett.
Dessutom har jag inte sett något som liknar en bunker på Tamburinens skola.
Jag har bara sett en väldigt väl fungerande enhet. Och pedagoger i världsklass.
Tack, personalen på Tamburinens träningsskola, ni är bäst!

Thomas Filipsson/ förälder

Länk till artikeln:
http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=7153630

Foto: Pontus Höök

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

-Hej, det är Pernilla.

Samtalet nådde mig strax efter morgonmötet på redaktionen i morse.

Det var Pernilla Wahlgren.

Hon satt på ett fik i New York. Klockan var mitt i natten, lokal tid.

Hon var sprudlande glad och svarade på mina frågor.

Hon och Christer Sjögren är på inspirationsturné på Broadway.

Det är dags för julturné riket runt.

"Det är inte riktigt vår målgrupp", sa Extras nyhetschef.

Jag håller med.

Men julkonserter är stort i Norrköping.

Det blir fulla hus i De Geer-hallen.

Så många kan inte ha fel, tänker jag.

Pernilla gjorde sitt jobb. Att bli intervjuad inför en turné.

Jag gjorde mitt jobb, som budbärare åt eventet.

Vi gjorde det snyggt båda två, tycker jag.

Pernilla räckte över telefonen till dansbandskungen Sjögren.

Hans röst skapar lugn.

-Norrköping är speciellt, sa han.

-Vi fyllde sju hus på tre dagar i De Geer-hallen.

Jag tror honom.

Och jag gillar båda två.

Men jag är mest fascinerad av kommunikationen över Atlanten.

Och att jag fick prata med två kreativa människor.

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

Det var Lisa vi ville ha...

-Det är nåt som inte stämmer.

Orden är hämtade från den 8 maj 1995. På avdelning 14 på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.

Barnläkaren var tydlig och korrekt efter reflexkontrollen.

Orden kan klinga i huvudet på en pappa så här 16 år efter.

Orden skapade kaos och förtvivlan, för två föräldrar.

Barnläkaren hade rätt och fel på samma gång.

Resan har varit lång. Resan har satt spår.

Den lilla flickan fick diagnosen autism. Hon hade inte valt diagnosen själv.

Inte heller hennes föräldrar.

Man har inte autism på önskelistan som nybliven förälder, liksom.

-Lisa lär oss någonting nytt varje dag, sa fröken Marie idag på utvecklingssamtalet.

Jag tror henne. För det är ärligt. Jag ser det.

"Lisa är det bästa som har hänt mig", säger jag för femtioelfte gången på vår föreläsningsturné.

Jag är ärlig och menar varje ord.

Det kan lätt bli känslosamt.

Vi har mycket i bagaget. Det är viktigt att dela med sig.

Det är lätt att dela med sig med lycka i bagaget.

Det är lätt att dela med sig, som pappa till en underbar autistisk flicka.

Hon har tagit kraft, och levererat ännu mera kraft.

Barnläkaren hade rätt i sin bedömning.

Men ändå så fel.

Det var Lisa vi ville ha...

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Juan hällde upp sin 543 251:a öl i baren på Calas de Mallorca.

Poolen vid hotellet, ett stenkast från Medelhavet, hade gjort honom apatisk.

Jag förstår honom. Det spelar ingen roll vilken omgivning du har. Det kan lätt bli för mycket.

Juan, 53, med en frilla som skulle kunna tjänstgöra som mikrofonskydd på SVT, var trött.

Medelhavet med turkost vatten och klarblå himmel kan också bli tristess.

Den söta flickan i restaurangen gick runt som en robot. Hon var ruskigt effektiv.

All inclusive är inte hennes favorituttryck. Hon bara gör sitt jobb.

Fulla tyskar som spelar Bingo och har ett beteende som platsar i förskolan,

fulla, feta engelsmän som dominerar poolområdet, kan få vem som helst att må illa.

Jag vill inte byta med lekledarna på hotellet. De höll god min, de får betalt.

Men alla vi andra som är på semester, har det bra.

Vi hinner tröttna på buffén med pizza-slize, rå lök och gratis öl.

Men Juan i baren och den söta tjejen i restaurangen är inne på månad åtta.

Jag skänker en tanke till dem.

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Det kom en liten tår och ögonen var blanka.

Lisa visste att något var på gång.

-Ändrat, sa hon och gungade fram och tillbaka.

Familjen skulle åka på semester till utlandet. Långt bort.

Lisa, 16, fick inte följa med.

Hon vill inte, hon kan inte.

En tår rullade ned från hennes kind när hon tittade på schemat på hallväggen.

Hon visste att det var något på gång, men inte vad.

Nästa onsdag kommer vi tillbaka, försökte vi förklara tusen gånger.

Men det hjälper inte. Det gör mest ont.

Det blir trots allt semester där vid Medelhavet. För en halv familj.

Men ändå inte.

Lisa är där hemma i skolan och på kortis. Hon fick inte komma till tals. Hon fick inte välja.

Tankar snurrar. Det känns inte bra.

Värmen och avkopplingen lindrar mellan varven.

Flygplanet landar lite vingligt på Skavsta flygplats i septembernatten.

Längtan är obeskrivlig efter den lilla tjejen efter tio långa dagar.

Lisa tog emot med sitt underbara leende och pussarna på handen.

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Nöjet är på min sida, liksom..

Clara, fyra år ser på barnprogram. Hon har bäddat framför tv:n.

Isac, åtta år, bygger hus med Mulle Meck på datorn.

Evelina och Linnea är inne på Stardoll och fixar klädgarderoben.

Micke ringde och frågade om jag kunde vara barnvakt på lördagskvällen.

-Du står överst på listan över tänkbara barnvakter, sa Micke.

Oh, shit, vad glad jag blir, tänkte jag.

Självklart är jag barnvakt till fantastiska ungar.

Jag har varit här förr.

De ser mig knappt, men de vet att jag är här.

Jag har bokat in en fotbollsfight på Playstation med Isac i kväll.

Vi gillar fotboll han och jag. Vi gillar varandra.

Han är sonen jag aldrig fick, men får låna ibland.

Fia har gjort en pizza och ugnen är på.

Jag är barnvakt, men ändå inte.

Nöjet är på min sida, liksom..

Smulan...

Foto: Linnea Filipsson

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked...

- Det bästa jag hade har någon tagit ifrån mig.

Orden kommer i en aula full med gymnasieelever.

Det blir alldeles tyst.

Therese berättar hur hon förlorade sin mamma.

-Jag skulle ge vad som helst för att hon skulle ringa mig.

Therese mamma är inte död.

Men hon är ett vårdpaket och känner inte igen sina egna barn.

En rattfull 22-åring körde på henne och tog flera liv.

Det är så Therese ser det. Det blir en dominoeffekt.

Det krävs mod att berätta om det som inte fick hända.

Det krävs mod att berätta hur hon förlorade sin mamma.

Hon gör det värdigt.

Det blir inte mer avskräckande för en gymnasieelev som får höra berättelsen.

Jag vill tro att bilden sitter kvar när alkoholen gör tokigheter i ett ungt förnuft.

-Lova mig en sak. Om du ser någon sätta sig i en bil på fyllan, säger Therese.

-Ta nycklarna.

Innan Therese lämnar berättar hon att 22-åringen fick tio månader i fängelse.

-Men min mamma fick livstid, lägger hon till.

22-åringen överklagade tingsrättens beslut.

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked.

Han blev bara 24 år.

Kolmårdens nya lejonbebisar

Foto: Ulrika Johansson

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

"Ta på dig långkalsonger, det blir kallt i fartvinden", sa sms:et från farsan i morse.

Ja, tjena, 19 grader varmt och en fart på 30 kilometer i timmen.

Jag svarade med ett "Ok", men lät bli fillingarna.

Det var dags för årets moppetur. Far och son.

Två välvårdade, 48 år gamla mopeder, och två gubbar, hyfsat välvårdade i fula hjälmar.

Det var min tur att visa mina barndomskvarter. Förra gången visade farsan sina.

"Haha, som om jag inte visste var du växte upp", flinade gubben.

Jag guidade genom Hageby där jag bodde fram till tioårsåldern.

Turen gick genom Ljura och skolvägen för en liten parvel i mitten av 1970-talet.

Skolan är riven sedan många år. Det känns tungt. Som om min lågstadietid inte betydde nåt.

Jag letade efter ett monument över mina bravader. En byst hade räckt. Jag såg ingen.

Moppeturen gick genom stan för ett stopp vid Maestro för en kebab.

Vi parkerade snyggt bredvid två stora motorcyklar.

-Ta inte fel maskin när ni åker iväg sen", sa farsan till grabbarna.

Resan gick vidare mot Klockaretorpet där jag huserade fram till 20-årsåldern.

Det finns så mycket att minnas där. Det finns så mycket att berätta.

Men det får bli en annan gång.

Dagens äventyr landade med en kopp kaffe i Snövelstorp.

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen...

Det kom ett mejl till redaktionen i morse.

"Hej, jag vill att ni skriver om mig!"

Ett mejl som normalt läggs i arkivet under skrivbordet.

Men inte det här.

För det fanns rader i mejlet som berörde, starkt.

Jag bokade ett möte med den 38-åriga Norrköpingstjejen.

Hon berättade att första gången hon blev utsatt för övergrepp var hon bara sex år.

Helvetet fortsatte i tio år.

Flickan hade dessutom både ADHD och Damp. Men det förstod ingen då.

Missbruk, utanförskap, skärsår på underarmen och behandlingshem blev tjejens liv.

Tills för två år sedan. Då kom diagnosen på en 36-årig kvinna.

ADHD och Damp.

Hon hade självmedicinerat amfetamin, som hon själv uttrycker det.

Precis den medicinen som du får med diagnosen ADHD.

Hon hade genomlevt ett helvete.

Men ingen förstod. Och ingen satte diagnosen.

"Jag har fått ett liv", säger hon.

Inte en dag för tidigt.

Jag blir berörd.

Men samtidigt besviken. Så lång tid.

"Jag är stolt över mig själv. Det är första gången jag tänker så", säger hon.

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen.

För den ger perspektiv, för vem som helst...

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig....

-Titta, vad glad han är, sa Sofia.

Björna studsade fram på ladugårdsplan med ett leende och ett trallande.

"Thompa, jag vill följa med till Labbemåla och sova över.

Björna är expert på att njuta av livet.

Vi tillbringade helgen på gården som har allt man kan önska.

Kossor, kattungar, gröna ytor, traktorer och ett lugn som går att ta på.

Solen gjorde upplevelsen total där i bondgårdsidyllen, när Itte serverade lamm i trädgårn.

-Thompa, det här måste vi göra om, skrek Björna och rättade till kepsen.

Han hade precis klivit av gräsklipparen av favoritmärket "John Deere".

Han menar varje ord.

Jag vet det, för Björna är alltid ärlig.

Han är rakt igenom en ärlig person, med stort hjärta.

Ett föredöme på många sätt.

Han är min kompis.

Jag har ett rätt juste jobb....

Jag har gått 13 630 steg idag.

Ja, jag vet....

Du har redan avslöjat mig. Jag har skaffat en stegräknare.

99 kronor på Clas Ohlsson, med överfallslarm.

I fall någon skulle attackera mig där på gatan...

Jag har gjort en vanlig dag som reporter. Men jag har gått runt mellan jobben.

Och ändå levererat så att chefen är nöjd med mitt resultat.

Jag tror det i alla fall.

Men jag skulle komma till en annan sak.

Jag går runt i min fantastiska hemstad i solskenet och jagar studenter.

Studenter som inte tar lån, för att de inte behöver det.

Jag skulle ha ett ansikte och en röst till statistiken som säger att färre tar lån från CSN.

Det är så det fungerar i tidningsvärlden. För att få liv i tråkiga siffror, liksom.

Ett angenämt uppdrag, jag lovar.

Jag fick prata med en massa studenter innan jag träffade rätt.

Jag fick en massa tips och mobilnummer.

Trevliga möten och trevliga samtal.

Och det var just då som tanken slog mig.

Jag har ett rätt juste jobb.

13 630 steg, ett 20-tal värdefulla möten, och 1 872 tecken till tidningen...