Kan du byta en lampa på rum 454?, frågade hon...

Hon jobbade i hotellreceptionen.
Hon var bland det snyggaste jag sett.
Jag var 17 år och jobbade extra som vaktmästare på hotellet i centrala Norrköping.
Hon var säkert tio år äldre än jag. Hon såg mig inte.
När det pep till i min sökare var jag där på mindre än en sekund.
Det pirrade i magen och jag gjorde allt för att dölja min förtjusning.
-Kan du byta en lampa på rum 454?, frågade hon.
-Självklart, sa jag och log det vackraste jag kunde.
Hon såg inte leendet.
Extrajobbet pågick ett par år på helgerna under gymnasietiden.
Jag längtade till helgerna.
Jag längtade till att få en skymt av den snygga tjejen i receptionen.

Det gick ungefär 15 år.
Min kompis och jag stod och hängde i baren.
Jag fick en blick av en tjej på andra sidan.
Varje gång jag tittade upp, log hon mot mig.
Det var hon.
Innan jag ens tänkt tanken stod hon bredvid.
-Är du singel? frågade hon.
-Nej, jag är gift och har två barn, svarade jag snabbt.

...så det kan bli...

Börja visa lite respekt för elever, lärare och skolledare runt om i landet...

Nytt förslag: Eleverna ska kunna överklaga sina betyg.
Uppdraget stod på morgonlistan.
Snacka med gymnasieelever, lärare och facket. Jag tog jobbet.
Jag visste utslaget redan när jag såg rubriken.
Nu har utredarna dåligt med sysselsättning.
Nu dammar en gammal utredare igen på sitt kontor.
Ge gubben ett uppdrag, vad ska vi hitta på?
Kolla om vi kan göra nåt med betygen...
Låt eleverna få chansen att...

Okej, nu ska jag sluta att göra mig lustig och prata klartext!
Låt skolan, eleverna och lärarna vara i fred!
De gör ett kanonjobb och har fullt upp!
Ge fan i att gräva fram problem i skolan...
...de finns där ändå!
Och de som jobbar där är bäst lämpade.
Skicka istället utredarna på ett studiebesök i skolans värld om de är sysslolösa.
Jag är säker på att de kommer få en ny upplevelse, och somnar sött på kvällen av alla intryck.
Hur det gick med mitt skrivjobb?
Jo, eleverna undrade, lärarna undrade och till och med Björklund undrade:
Vad skulle det där vara bra för?
Jag hade lätt kunnat skriva hela artikeln i förväg.
Men jag gjorde mitt jobb....

Låt mig avsluta så här:

Börja visa lite respekt för elever, lärare och skolledare runt om i landet...
...och använd pengarna på bättre sätt!

Tjip!

Man undrar ibland var kraften kommer ifrån...

Det är ombytta roller.
Lisa vill inte jobba med sin pappa som har varit så given i många år.
Det blir hårda slag i ansiktet. Jag tar det, men lider med Lisa som inte mår bra.
Jag åkte in till jobbet och skrev en ansökan.
En ansökan om att få ha kvar Lisa på skolan ett år till.
Regeringen har ändrat skollagen.
Det extra tionde skolåret är borta.
Det extra tionde skolåret, som var så bra för de annorlunda.
För de som utvecklas lite långsammare.
Regeringen tar ingen hänsyn till ett hem i kaos.
De har inte en aning, och varför skulle de?
Men för oss, med en autistisk tjej, kan det vara förödande.
Cina kämpar därhemma med att hålla den lilla flickan lugn.
Det är många timmar på en helg....
Jag skriver på en ansökan för att kanske, kanske få ett lugnare år för Lisa.
För att få en juste överlämning till en ny värld för en autistisk flicka.
Oberoende av regeringens snabba beslut, och med Lisas bästa i första rummet.
Det är inte självklart. Det krävs arbete och smarta drag.
Man undrar varför det krävs. Man tänker: har vi inte tillräckligt? men vi är vana.
Lillasyster Linnea är placerad hos kusinerna för att slippa se röran.
Cina kämpar genom helgen.
Lisa kämpar genom helgen och längtar efter struktur på skolan och Trumman i morgon.
I morgon är dagen då vi landar lite på varsitt håll.
Linnea i skolan. Lisa i skolan.
Cina och jag på jobbet.
Det är måndag.
Kanske veckans bästa dag för oss.

Man undrar ibland var kraften kommer ifrån...

Jag stannar här så länge jag kan...

Autismen var hanterbar fram till lunch.
Sovmorgon, balans och frukost.
Lisa och jag tog en liten biltur, kom hem efter en timme och åt mellis.
Allt är tillrättalagt. Allt.
Linnea packar för besök hos kusinerna.
Världens bästa kusiner som är som hennes syskon.
Lisa blir orolig, förändring på gång.
Linnea och jag smyger ut till bilen mellan två utbrott.
Vi är på väg till en av våra stödfamiljer. De får inte betalt, men betyder så mycket.
-Tack för att Linnea får vara hos er!
-Det är klart, säger mamma Fia, som om det var det mest självklara.
Det känns lite konstigt, men ändå så självklart.
Linnea har en frizon där hos kusinerna och den varma familjen.
Lisa blev lugn så fort vi lämnade huset. Cina rapporterade lugnet via sms.
När jag kom hem smög jag in och satte mig i vardagsrummet.
Jag hörde Lisas ljud från sovrummet. Jag känner igen ljuden.
Lyckliga ljud, ingen oro.
Jag stannar kvar i vardagsrummet och lyssnar på de lyckliga ljuden.
Jag stannar här så länge jag kan.

För snart brakar det loss.

Jag vet det.

Skrattet liksom bubblar och varje tand syns i backspegeln...

Lisa skrattade plötsligt högt i bilen på väg hem.
Jag känner igen skrattet.
Anne berättade om en bra skoldag.
Skrattet liksom bubblar och varje tand syns i backspegeln.
-Tänker du på bus Lisa? frågar jag och skrattet bubblar igen.
-Får man busa? frågar jag och lilltjejen bryter ihop i baksätet.
Och det är då tugget börjar. Lisa älskar bus. Och älskar att prata om bus.
-Kyo, skrattar Lisa. Det betyder slita upp kylsåpsdörren och sno nått gott.
-Får man?
-Ha ha näeee, skriker Lisa högt och når bristningsgränsen.
-Vad händer dååå....?
-Det blir sängen...ha ha ha...
-Du är en riktig liten busunge Lisa.

-Ha ha jaaaaaa

Idag glittrade Lisas ögon mot mig igen...

Skolan var mörk och tom. Utom autismavdelningen.
Jag smög in och hittade Lisa vid datorn.
-Det har varit väldigt upp och ned idag, sa Hanna när Lisa tog mig i handen.
Jag vet vad hon menar.
Jag vet att Hanna har haft att göra då.
Jag är alltid lika tacksam mot tjejerna som tar hand om min tjej.
För jag vet, att det inte bara är att ställa in skorna.
Idag glittrade Lisas ögon mot mig igen.
Hon har haft en period, då jag har varit i vägen för henne.
Jag har fått stryk och saker kastade emot mig.
Det är svårt att hitta någon orsak. Det är svårt att bli ratad.
Men idag berättade Lisas ögon att jag fick komma nära min älskade tjej igen.
Hon ville sitta i knät och pussa på mina händer.
Hon ville ligga bredvid i sängen och hålla i pappas hand.
Precis som hon brukar.

Ordningen är återställd för den här gången.

Det blir inte så mycket bättre än så...
...för en pappa till en autistisk flicka...

Jag vill också vara en vanlig pappa...

Det var bara Linnea och jag hemma.
Hon är min dotter och är 10 år.
Jag programmerade, kopplade sladdar, skapade struktur på elprylarna.
Det där som männen gör därhemma.
Linnea gjorde snögrotta utanför.
Hon ropade ibland, ville att jag skulle kolla bygget.
Jag är inte van vid det där.
Jag brukar ta hand om lilla Lisa. Det tar all tid, all kraft.
Det är bara att glömma de manliga sysslorna.
Det tog många år att acceptera.
Men jag landade tillslut i att jag inte kunde vara en vanlig pappa.
Men nu, idag, kände jag mig som en vanlig pappa.
Jag höll på med mitt, parallellt med Linnea.
Det är större än du tror.
Jag vill också vara en vanlig pappa.
Jag är det ibland.

Då njuter jag.

För det är jag bra på.

Året började med ett fint möte...

Jag hamnade bakom den gamla damen i kassan på ICA.
Hon var 80 år-minst.
Varuvagnen var fylld till kanten.
Den gamla damen hade veckohandlat såsom om hon hade fyra hungriga tonårsbarn därhemma.
Hon plockade raskt och metodiskt upp varorna på bandet.
Den mörkblå kappan var inte av årets snitt, men väl hel och fräsch.
Precis som hela den gamla damen.
Välsminkad och mössan snyggt på det mörkfärgade håret.
Potatisgratäng, tillbehör och ett sexpack Mariestad 3,5 rullade förbi.
Jag blev nyfiken på damen framför mig.
Otroligt skrynklig. Otroligt vital.
Hon berättade tydligt för expediten att bonosen skulle dras på ett kort.
Maten skulle betalas med ett annat.
Hon hade ett halvt bibliotek av kreditkort i plånboken och fingrarna knappade koder som om de tillhörde en tonåring.
Jag kom på mig själv stå och iaktta den gamla damen och bli imponerad.
Jag räckte över rosorna som hon lagt åt sidan.
Oh, tack, jag la dem där så de inte skulle bli krossade, sa hon med ett glittrande leende.
Jag vill också bli en sån där krutgumma när jag blir gammal.
Eller krutgubbe.

Jag börjar med en Mariestad i kväll...

Vi ses på andra sidan året...

Det hände en massa saker 2010.
För min del är inte nyheterna och händelserna det primära.
Höjdpunkterna är alla möten med fantastiska människor under året.
Jag har återupptäckt Plura, September och Petter genom fyndigt programformat.
Jag har intervjuat Mia Skäringer och stöter på Marcus Birro på gymet med jämna mellanrum.
Mia Skäringer var lite svårmodig på nåt sätt. Men jag gillar hennes uttryck.
Och hon är fantastisk på att få oss att känna igen sig.
Det är Birro också.
Det är nog därför jag gillar dem.
Deras formuleringar ger bilder av igenkännande.
Som när Birro "stoppar strumporna över långkalsongerna för att det inte ska korva sig..."
Det är vardagligt, humoristiskt och öppet i samma mening.
På det personliga planet är jag nog mest glad att jag hittade kusin Therese
efter sisådär 30 år.
Jag hade saknat henne. Det kändes direkt.
Vi fortsätter att hålla kontakten.
Men det mest fantastiska mötet i år är definitivt att Lisa har hittat tillbaka till mamma Cina.
De är fina ihop, när de sitter och pussar på varandra.

Sen är det förstås mötet med er!
Det är så roligt att ni läser.
Jag vill vara vardaglig, öppen och lite busig i mina inlägg.
Precis som mina förebilder Skäringer och Birro.
Fast på mitt eget vis förstås...

Vi ses på andra sidan året...

Det ser fint ut på pappret...

De går på godis och choklad, tjejerna.
-Pappa, jag vill ha nåt gott, ekar mellan väggarna oftare än klockan slår.
Det finns gömställen överallt med godsaker därhemma.
Stora tjejen, mellantjejen och lilltjejen går på socker och godsaker.
Jag säger inget, jag har också mina laster.
Jag går på öl, snus och snabbmat. Inte hela tiden förstås.
Konstigt att kroppen funkar, eller kanske just därför.
Ingen har forskat på den kombinationen.
Öl, snus och hamburgare.
Men det kommer väl!? Livsfarlig kombination, skriker rubrikerna.
Jag fortsätter så länge jag kan, att njuta av livets goda.
Vem gör inte det?
Och så några varv till gymet, för att kunna njuta av godsakerna.
Jag tror att vi funkar så.
I alla fall jag.
Fibrer, träning, grönsaker, alger och total avsaknad av godsaker i all ära.
Det ser fint ut på pappret.
Men näe, jag är en livsnjutare.

Då ingår lite godsaker...

Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter...

Jag är en slowstarter.
Jag hade en t-shirt med budskapet "Vi behöver varandra" i fyran.
Jag hade blåa manchesterbyxor med muddar i sjuan.
Ingen annan hade det.
Jag har aldrig varit inne, trendsättare eller först med nåt. Jag är en tänkare.
Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter.
Jag hittade Winnerbäck, tre år efter alla andra.
Men nu, är jag såld.
När alla andra lyssnar på annat som är inne.
Jag skiter i det. Inte på ett kaxigt sätt.
Jag bara inser att jag är sen. Jag är helt såld på Linköpingsgrabbens texter och låtar.
De tre dvd:erna är sönderspelade, typ.
Jag trodde att det skulle gå över, men det gör inte det.
Varje gång huset är tomt rullar tonerna, från en av landets största, faktiskt.
Jag känner igen tankarna, jag kan identifiera mig med texterna.

Just nu återupplever jag sommarens underbara konsert från Stångebro.
Jag ser sommaren, ljuset och minnena.
"Jag får en doft av sommarens sista dagar....."

Det är vackert så här i vintermörkret.

Det är så jag vill ha det...

Nyhetschef idag. Undrar när dom ska avslöja mig.
Men chefen har förtroende och släpper styrspakarna.
Jag har kanske största kravet på mig själv, så det får gå för denna gång.
Kommer från en underbar massage på jobbet.
Kroppen behöver det där. Och själen.
-En del tycker inte om beröring, säger massage-Sussi. Det gör jag.
Avslappnad och fin kom jag hem till ett tomt hus. Tjejerna är på andra äventyr.
En fantastisk känsla. Det händer inte så ofta.
Tre vilda tjejer brukar dominera syret i villan.
Tyst och tomt. Ovant men underbart.
Friheten finns där, att göra vad jag vill.
Det behöver inte bli så dramatiskt, men möjligheten finns. Det är gott nog.
En ensamhet med guldkant. Den är bäst.
Den ofrivilliga ensamheten, över tid, skulle jag aldrig klara av.
Men om ett par dagar är de tillbaka. Tjejerna.
Det går från 0-100 på 2 sekunder.
Det är hormoner. Det är bokstäver.
Det är det jag är van vid.

Det är så jag vill ha det.

Hon är van. Hon har gjort det förr...

Ett litet nedslag i den autistiska familjen.
Juldagen 2010. Lisa är hemma.
Oroligare än vanligt, jag har sagt det förr.
Jag tror att p-sprutan är boven. Vi får kolla det.
"Vill inte ha pappa", säger Lisa och slår hårt i mitt ansikte, för tionde gången idag.
Det är mamma som gäller nu. Det är bra på nåt sätt. Jag är glad för mamma Cinas skull.
Linnea mitt i kaoset, till synes oberörd.
Vill du åka till farmor och farfar? så du får det lite lugnt, frågar jag.
Näe, det är lugnt, säger hon och tittar vidare på filmen.
Jag tror att hon påverkas och jag ger henne chansen.
Men hon är cool.
Du struntar i att Lisa är orolig, eller hur? frågar jag.
Ja, svarar hon med ett leende.
Men du får det lite lugnare om du är hos farmor och farfar.
Ja, jag kan gå dit, säger hon och packar väskan.
Hon är van. Hon har gjort det förr.
Men hon är trygg.
Hon är så självupptagen, och tror att universum har henne som mittpunkt.
Jag tror att det var meningen, att hon fick den styrkan.
Jag är glad för det.

"Jesus struntar i snopp och snippor....."

Jesus föddes idag, för några tusen år sedan, säger dom.
Jag är inte troende på det sättet, men jag är troende.
Jag tror på kärleken, precis som Jesus.
Jag fastnade i Richard Söderbergs debattartikel i Aftonbladet.
"Jesus struntar i snopp och snippor", var rubriken.
Han menar att Jesus var för gränslös kärlek, men kyrkan är emot.
Och det är där jag blir lite religiös, eller nåt.
Söderberg, själv bög, som han skriver, är för gränslös kärlek.
Det är jag med och jag håller med varje ord han skriver.
"Jesus omgav sig av 12 män i lättöppnade kaftaner....."
Och säkert x antal frodiga kvinnor...
Jag bara undrar var det gick snett i historieskrivningen?
Jag bara undrar vem som bestämmer vem man får älska, och älska med?
Vem skrev raderna som förbjöd gränslös kärlek?
Jag bara undrar.

Och med de raderna önskar jag alla därute
en riktigt God Jul!

Med gränslös kärlek, i Jesu namn.

Amen och skål.

"Jag vill ha Jessica Alba i ett paket...."

Morgonmöte på redaktionen.
Det var inget överflöd av nyhetsstoff.
Det är så ibland.
CSN presenterar en undersökning idag.
Lotten föll på mig att göra jobbet. En fullängdare med faktaruta, snack med kåren och snack med studenter.
Tråkigt jobb, en dålig dag.
Men reporter Filipsson var i form, glad, inspirerad och lite busig.
Fick tag i ett gäng tjejer på Campus som levererade citaten jag behövde.
Stämningen var på topp, på gränsen att likna en förfest.
Jag behövde inte ens fråga om de ville vara med på bild.
Det gick av sig självt på nåt sätt.
Det handlar om tajming och dagsform.
Nästa jobb gick av bara farten.
Fråga fem Norrköpingsbor vad de vill ha i julklapp i form av enkät och bild.
-Jag vill ha Jessica Alba i ett paket, sa 15-åringen.

Citatet skrevs snabbt ner i mitt block.

Citatet var pricken över i:et, en ovanligt bra dag som reporter.

Hon är värd det, precis som du och jag...

Lisa var ivrig när jag hämtade henne på skolan idag.
Hon ville berätta nåt.
Hon tog mig hårt i handen och gick mot schemat.
Lisa tog hjälp av fröken Hanna för att berätta för pappa.
-Hästen, sa Lisa, pekade på bilden och väntade på svar från Hanna.
Hästen betyder promenad till stallet.
-Hunden är inne, sa Hanna snabbt.
Hon visste precis vad Lisa ville prata om, och bearbeta.
-Annars, replikerade Lisa.
-Ja, var är hunden annars? frågade Hanna.
-I koppel, sa Lisa och skrattade.
Det var ett skratt av lättnad.
Det var ett skratt av lycka.
Lisa är livrädd för hundarna på skolans promenader.
Lösa hundar är opålitliga och rena skräcken för en autistisk flicka.
Nu har Lisa hittat ett sätt att bekräfta att hunden inte utgör ett hot.
Antingen inne, eller kopplad.
Det var lycka att kunna sätta ord på sin rädsla.
Jag kunde ta på lyckan.
Lyckan som gör att Lisa är lite mindre rädd på promenaderna.
Hon är värd det.


Precis som du och jag.

Vi är ju bara män...

Pojkar är pojkar.
Det kan inte hjälpas.
Fyra män i sina bästa år träffades för lek.
Och blodigt allvar.
JAS 39-Gripen, ett av världens mest avancerade stridsflygplan.
Simulatorn i Linköping blev lekplatsen för dagen.
Esko hade varit nervös. Han var rädd att krascha planet.
Rädd att förlora sin manlighet.
Det funkar så. Vi män vill klara det svåra.
Att manövrera ett stridsflygplan i strid.
Det är kanske det mest manliga vi kan tänka oss.
Esko klarade striden. Han klarade att styra planet över östgötaslätten.
Han klarade att landa många ton av stridsflygplan på Malmen.
Flygsimulatorn i Linköping blev vår busfabrik under en lördagstimme i december.
Fyra grabbar (läs gubbar) hade fri lek.
Esko klev av cockpit med äran i behåll efter 15 minuter i hetluften.
Farsan född -45 landade snyggast av oss alla.
Han har det i blodet, men tog segern med ödmjukhet.
Det var prestige, ingen kan ta det ifrån oss.
Det var fight, lek och blodigt allvar i samma moment.
Vi funkar så, vi män.
Vi vill vara manliga.
Det kan inte hjälpas.
Och inget kan bli manligare än att manövrera ett stridsflygplan.
Vi kom till flygvapenmuséet som pojkar.
Vi lämnade som stolta män.
Att landa ett JAS 39 Gripen på Malmen efter en luftstrid är stort.
Låt oss tycka det.
Vi är ju bara män.

Gratis är gott...

-Det är på gränsen till kriminellt, skrek krimreporter Daniel.
Han gillar det där att bevaka polis, åtal och domar.
Men den här gången handlade det inte om något brott.
Det var julbord idag, signerat NTM-media.
Journalister från hela koncernen, bjudna på ett storslaget julbord.
-Det är på gränsen till kriminellt, syftade på kollega Velanders val på tallriken.
Han hade plockat på sig tre stora kokta potatisar ihop med allt gott på bordet.
Jag hade också noterat felsteget med förvåning, men var inte lika rakt på som krim-Danny.
Men visst fan håller jag med.
Inte fyller man magen med potatis, när läckerheterna på bordet skriker om uppmärksamhet!
Jo, det gör man i Norrland, Västergötland och Värmland.
Det fick vi veta av våra kollegor som kommer därifrån.
Okej, skyll er själva.
Vi östgötar äter det gottaste.

I synnerhet när det är gratis.

Tror hon klarar sig utan orden...

Linnea har hunnit bli 10 år.
Det är svårt att förstå när hon nyligen låg där på skötbordet.
Ja, det känns så.
Hon har blivit en sån där lagom typisk mellanstadietjej.
Kläder väljs med stor omsorg och spegeln är den mest besökta platsen i huset.
Poserna gör sig fint i hallmörkret.
Likt en popstjärna rör hon sig, som om hon redan hade vunnit finalen i Idol.
Det finns ett självförtroende där som jag gillar.
"Vad duktig du är Linnea, fliker jag in, när hon packar sin skolväska."
"Undrar var det kommer ifrån? hinner jag med innan hon lämnar huset för en ny skoldag.
-Ja, inte kommer det från er i alla fall, säger hon och ler kaxigt.

Rätt svar, är orden jag tänkte skicka med 10-åringen, men då har hon redan dragit iväg.

Tror hon klarar sig utan orden.
Hon har redan självförtroendet.

Hälften hade varit gott nog.

Mindfulness. Ordet är fint. Innebörden ännu bättre...

Lilla tjejen är för tillfället i balans.
Då passar jag på att utveckla mina tankar från veckan.
Mindfulness. Ordet är fint.
Innebörden ännu bättre.
Det handlar om närvaro här och nu.
Det handlar om att stanna upp och notera vad som händer.
Jag har en obotlig drift av att utveckla och beskriva det där. Här och nu.
Jag är inte så intresserad av ämnet som det pratas om.
Jag är mera intresserad av hur det framförs, och vilka reaktionerna blir.
Kroppsspråk, spänningar och spontana reaktioner.
Det där som gör oss till människor.
Jag fick min dos av det när jag besökte De Geergymnasiet i veckan.
Jag lånade fem minuter av tre elever för en enkel fråga.
Frågan blev underordnad i sammanhanget.
Ungdomarna imponerade mest med kloka tankar, ödmjukhet och närvaro.
Jag fick fem minuter av deras tankar och blev glad.

Jag har sagt det förr.
Jag har träffat alldeles för många kloka ungdomar för att oroa mig för framtiden.
Gör ett besök på en gymnasieskola.

Då förstår du vad jag menar.

Långt ifrån fredagsmys...

Fredagsmys. Näe.
Ögonen var oroliga, när jag hämtade tjejen på skolan.
Det brukar vara ett tecken på en tuff helg.
Långt ifrån fredagsmys.
Vi är mer beroende av dagsform än vad almanackan berättar om veckodag.
Aj, ont i magen, säger lilltjejen och är på helspänn.
Det flyger några prylar genom luften. Vi håller andan.
Allt kan hända. Glasrutan är nyss bytt. Det kan gå en ny i helgen.
Det är lätt att bli besviken.
Det är lätt att bli avundsjuk på en vanlig familj.
En vanlig familj, med tacos och fredagsmys...
Vi är ingen vanlig familj, vi kommer aldrig att bli det.
Vi tar vårt fredagsmys på en onsdag, om allt funkar.
Det är inte bara nackdelar. Det finns fördelar också.
Vi lär oss flexibilitet.
Vi lär oss att inte ta något för givet.
Vi ställer om snabbare än lönen försvinner.
Från kaos till fest.
Från fest till kaos.

Vi hittar det där lilla.
Och vi blir ruskigt bra på det.

Alltid nåt.

Så nu har jag ätit sushi två gånger...

Så har det hänt.
Sådär en fem år efter att det blev trendigt att äta sushi.
Jag brukar vara så. Jag är lite antitrend.
I Konsumbutiken låg förpackningen och liksom skrek på mig.
"Fegis, prova då!"
60 kronor fattigare dukade jag upp fatet, alldeles ensam på redaktionen.
Kallt ris och rå fisk, blandat med någon vinägersörja.
"Hur kan du inte tycka om fisk?", är frågan jag har svarat på några tusen gånger.
Jo, rökt och gravad lax funkar, och rökt sik. Men sen är det stopp.
Sushin ville liksom aldrig ta slut på fatet.
När kommer det goda, undrade jag i min ensamhet...
Det kom inte.
Så nu har jag ätit sushi två gånger.
Första och sista.
Gäsp.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

-Lisa måste sluta hos oss till sommaren.
Orden kom till oss på utvecklingssamtalet.
Regeringen har gjort om skolplanen.
Det är kort varsel. Vi hade räknat med en längre bromssträcka.
En bromssträcka för att göra Lisas största förändring, nånsin.
Att byta Lisas största trygghet, mot ett oskrivet blad.
Vi blev snuvade på ett helt år, snabbare än snöflingan landar i vintermörkret.
Särskolans elever ska behandlas som alla andra, säger dom.
Det är nio år i grundskolan som gäller. Punkt.
Jag klandrar inte Björklund. Han gör så gott han kan.
Han har inte många rätt i skolfrågor, men det är en annan historia.
Han vill att skolk ska synas i betyget.
Välkommen tillbaka till 1940-talet.
Vi andra som vet hur skolan fungerar vet att elever som redan har det svårt inte behöver straff.
De behöver nåt annat. De behöver nån som bryr sig, men det kostar pengar.
Jag hade gärna tagit debatten, med utbildningsministern.
Men jag har viktigare saker för mig.
Jag ska försöka ställa in en autistisk flicka på ett nytt liv.
Och vi är vana att ta stora utmaningar.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar...

Hon kan räkna till fem.
Hon kan nästan klä på sig själv och är ganska busig.
Utvecklingssamtalet berättade om Lisas mål och färdigheter.
Hon är inte två år och går på förskolan.
Hon är 15 och går på världens bästa autismenhet.
Att Lisa tycker om snygga grabbar stod inte i dokumentet.
Men det framkom ändå.
-Hon har bra smak, sa Trumman -Viktoria. Trumman-Jenny höll med, med ett leende.
De har tränat både på skolan och kortis.
De har tränat på att flörta med grabbarna under långa promenader.
Lisa vet vilka grabbar hon gillar och blinkar med hela ansiktet.
-Är han snygg? frågar Trumman-Jenny och vänder blicken mot en byggjobbare.
Lisa skakar på huvudet, och blinkar sen vackert när den snygga byggjobbaren dyker upp.
Den byggjobbare som Lisa tyckte var snygg.
Jag blir glad.
Jag vill höra om det där.
Jag vill höra om när Lisa flörtar och är lycklig.
Det är nog så viktigt.
Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar.
Det är högst normalt.

Marie och Lena är mina idoler för dagen...

Jag såg Marie därinne i trafikledningscentralen.
Hon pratade oavbrutet i sitt headset. Samtidigt som skärmarna framför var fullproppade med aktuell trafikinformation.
Hon noterade min ankomst med ett leende, mitt i samtalet.
Jag kom hem, det kändes så. Lena tog emot med en kram.
De hade fullt upp, verkligen.
De leder kollektivtrafiken i hela Östergötland.
Informationschefen pratade om att läget var extremt idag, kanske värre än nånsin.
Samtalen strömmar in från förare, resenärer. Listan tar aldrig slut på skärmen.
Snön och kylan gör situationen närmast kaotisk.
Marie får ett par mackor i handen av en kollega. Hon kan inte gå ifrån.
Vi får inte krascha, säger Lena om den stressiga situationen.
Det handlar om ansvar, kyla och lojalitet. Men kanske mest av allt, värme.
Jag har jobbat i flera branscher. Jag har haft förmånen att jobba med de här fantastiska människorna på Veolia i Norrköping.
Jag vet att de är unika.
Det finns en värme där, kollegor emellan, som slår allt.
Marie och Lena är mina idoler för dagen.
Mitt i vardagen.
Mitt i vinterkylan.

Med en värme som gör mig glad.

Men det bästa är ju gratis...

Jag måste erkänna en sak.
Det tar emot, men jag tror jag vågar.
Jag ser på "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker".
Det är med skräckblandad förtjusning.
Jag lider med några och gläds med andra.
Det är pinsamt och kittlar på samma gång.
Jag har dock dragit en egen slutsats efter mycket eftertanke.
En slutsats som du förmodligen dragit långt innan tanken slog mig.
Det är ingen ultimat dejt, där framför kameran.
Alla tre singelmammor fick....ja just det, inget hugg.
Bönderna trampar i ovisshet och hamnar i konflikt med sina kandidater.
Näe, visst är det väl så, att kärleken ramlar på när man minst anar!?
Inte i en välproducerad dokusåpa.
Inte heller via en väldigt matchande profil på E-kontakt.
Det tjänas pengar, jo visst.
Men det bästa är ju gratis...
Det som kommer av sig självt.

Det som bara säger klick.

Tröja på...det är kallt!

Dvärgschnauzern Isa på promenad i Norrköping.