Det är 30 år sedan spårvagnarna nådde en ny stadsdel i Norrköping.
Jävlar! Ja, jag tänkte så.
Förra gången var 1980 och stadsdelen var Klockaretorpet.
Jag var 12 år och hade flyttat in i ett sprillans nytt radhus.
I en sprillans ny stadsdel.
Jag stod där och kollade invigningen av den nya dragningen.
Idag bevakade jag nästa steg, 30 år senare, i bild och text.
Den här gången som journalist.
Den här gången i Hageby, där jag föddes.
Men jag vill tillbaka till barndomens Klockaretorpet och den lille grabbens tid.
Åtminstone i den här texten.
"Vi tar tricken till stan!"
Hur många gånger sa vi inte det?
Blöje (han hatar mig för att jag skriver hans smeknamn) och jag ,tog tricken tusentals gånger till stan. Vi hade inget ärende, vi hade inget mål.
Bara: "Vi tar tricken till stan".
Det är nostalgi. Det finns så många minnen.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det.
Men det blir en annan gång.
Spårvagnen är en given del i min uppväxt.
Som luften jag andades.
Som hyssen i Klockaretorpet.
Som att våren kommer igen.
Om 30 år skriver en journalist om hur han sulade efter spårvagnen i Hageby som tolvåring.
Jag blir den första att läsa.
Jag blir den första att minnas.
Minnas en barndom med bus som drivkraft.
Haha, vilka smeknamn vi hade, Blöje, momas, Placke, Gurkan o Bokis det var säkert många fler men det kan vara så att det var smeknamn som inte alla visste att dom hade....O visst blir man nostalgisk med spårvagnen, jag kommer ihåg när jag flyttade till klockartorpet 1975 o spårvagnen bara gick till folketspark, då fick man vackert gå därifrån o hem./maria
SvaraRaderaHa ha, jag känner igen mig. Vi sa alltid spånken;-)
SvaraRaderaJa fina smeknamn Maria! Det var en roligt tid!
SvaraRadera