tisdag 21 juli 2009


Rör för fan ingenting!

Stockholmskortet tog oss till Liljevalchs utställning om Ikea.
Kul, tänkte jag, det finns säkert en massa gamla möbler man känner igen. Lite kittlande nostalgi alltså.
Men icke. Det var inte mer upphetsande än en åktur med lokaltrafiken en regnig julidag.
3 miljoner kostade utställningen att göra, betalt av företaget självt.
Möbler, förstås, utställt med minimal fantasi och en massa tråkiga citat på väggarna.
"Rör inte föremålen", skrek en stroppig guide i 25-årsåldern när mina fingrar ville känna på en byrålåda.
Det stog visserligen ungefär 35 miljoner skyltar på utställningen, som uppmanade besökaren att hålla fingrarna borta.
Men mina fingrar kunde inte låta bli...
I ett annat rum, en kvart senare, stöter jag på guiden igen, fingrandes på ett par lådor.
"Rör inte föremålen", sa jag.
Min mun kunde inte låta bli...

onsdag 15 juli 2009


Vattenhålet i Snövelstorp...

De kämpar, de kämpar uppför mördarbacken mitt i Snövelstorp.
Det blir lite prestige för alla cykeltokar som ska cykla utmed kanalen. Att orka hela mördarbacken utan att leda cykeln.
När backen planar ut sig, uppenbarar sig familjen Filipssons gråblå hus. Och det är då, precis då som törsten i värmen blir som mest påtaglig.
Jag har sagt till Linnea att det är lätta pengar att sälja saft till tokarna som är törstiga. Hon lär komma på det snart!
Lisa har ett annat nöje när de kommer dragandes på sina cyklar.
Hon ropar Hej, högt och tydligt, och får oftast...inget svar.
Det är ju inte så normalt i vårt land att vi hälsar så ljudligt, och de slutkörda ser ut som fågelholkar.
Jag älskar scenen, och tycker inte det minsta synd om semesterflanörerna.

söndag 12 juli 2009


Äventyr i vildmarken...

Världens vilda djur på nära håll! Det är helt unikt!
Tre timmar på Kolmårdens Djurpark skapar intryck. Intryck för lilla Wilgot, två år, som är mest fascinerad av traktorer och blåbär. Intryck för Linnea, åtta år, som älskar djur. Men intryck också för Thomas, 41 år, som har varit i djurparken ungefär en miljon gånger. Denna gång fastnar minnet av mamman som tillrättavisar sin son, som är cirka tre år.
Han springer i full fart nerför en asfalterad backe. Han springer av lycka.
Olyckan är framme och lillkillen ramlar pladask och skrapar sitt knä.
"Vad var det jag sa?, skrek mamman duktigt! Vi pratade om det där igår!", var förmodligen det sista grabben behövde!
Man slutar aldrig att förvånas.

torsdag 9 juli 2009


Starka krafter...

Hon är 14 år och har inte en aning om att hon är annorlunda. Hon lever i nuet, hela tiden. En skål med körsbär som farfar kommer med kan skapa ett glädjerus. Hon hoppar och skrattar och lyckan är total.
Nästa sekund är hon arg. Hon vet inte varför. Det tar på krafterna att vara riktigt arg. Det tar sin tid. Det går inte att styra. Sedan blir hon glad, jätteglad igen.
Hon vill bara väl, den lilla tjejen. Ibland tar krafterna över och allt blir fel. Hon vill, men kan inte styra, när krafterna tar över.
Den lilla tjejen har bara ett krav. Att alla runt omkring henne är tydliga. Tydliga med vad som ska göras, när det ska göras och med vem det ska göras.
Hon lägger inte kraft på relationer, klimatförändringar eller hur det ska bli om två år.
Hon är en förebild på många sätt.
Hon är helt enkelt bäst och hon är min.

tisdag 7 juli 2009


Historien upprepar sig...

Det var julen 1976. Lill-Thompa hade fått ett Merklintåg i julklapp. Det var som en dröm och lillkillen var lycklig.
Pappa Christer var om möjligt ännu lyckligare och monterade omsorgsfullt rälsen på en spånskiva i sovrummet.
Han hade placerat groggen mitt på byggplatsen. Den lille Thompa, som snart skulle fylla åtta år, satt tyst bredvid på golvet och väntade och väntade...
I garaget sommaren 2009 återföddes tåget. Linnea, åtta år, ligger på golvet och styr det elektriska tåget med stor iver.
Pappa Thomas, 41, har inte någon grogg på golvet.
Inte ens en öl faktiskt...

onsdag 1 juli 2009


Kändistätt på Statoil...

Tommy "Öppna din dörr" Nilsson stog och tankade sin svarta Volvo på Statoil vid Norsholm. Han såg sådär sommarledig ut som bara han kan. Vit skjorta och vita bomullsbrallor fladdrade i vinden. Han såg inte alls sliten ut.
"Tommy Nilsson on tour" glänste i vitt på framskärmen.
Tänkte be honom sjunga en sång för mig när han stog där med slangen i näven.
Eller, förresten, vem vill sjunga offentligt med slangen i näven?
Så jag tog min Statoilpåse och hoppade in i min, aningen äldre, Volvo.
"Thomas Filipsson on tour", på min framskärm?
Ja, varför inte.