-Du är snygg pappa, men jag är snyggare...

Jag ringde farsan.
Vi löspratade en liten stund.
Sedan kom frågan.
-Ville du något speciellt?
-Nej, skulle kolla läget lite bara, svarade jag.
-Kom ner på en öl, kontrade gubben.
Det är inte ofta det händer. Det är fullt upp.
Jag tog Linneas cykel och var på plats på mindre än en minut.
Vi pratade gamla minnen, från min barndom.
Det är enkelt och värdefullt.
Jag är glad att de finns där, mina föräldrar på behörigt avstånd.
Men ändå så nära.
Mamma tog diskret en liten longdrink på burk.
Hon rättade gubben, när han skarvade lite på sanningen.
Precis som förr.
Gubben skarvar och mamma rättar.
Jag är en del av båda. Jag är glad för det.
De har bra och dåliga egenskaper, båda två.
Jag fick deras bästa egenskaper, om du frågar mig.
Det ska nog vara så.
Min dotter säger lika dant...
-Du är snygg pappa, men jag är snyggare, säger hon.

Jag gillar det där...

Vi längtar och vi väntar. Det är nog så det är....

Det rullar på. Jag undrar ibland.
En lång väntan på våren. En lång längtan och väntan på något där fram i tiden.
Nu är våren här. Det blir bara bättre.
Det blir inte så mycket bättre än när björkarna slår ut.
Vi är snart där.
Det går snabbare än lönen försvinner på kontot.
Det går från ljusgrönt till mörkgrönt på bara några dagar.
Man måste hänga med.Man måste hänga med att njuta.
Annars är man lost, och midsommar passerar.
Att det ska vara så svårt att stanna upp när vardagen rullar.
Man väntar på nästa steg, liksom.
"Jag längtar till snön", säger Linnea mitt i sommaren.
"Jag längtar till sommaren", säger Linnea mitt i vintern.
Det är nog så det är.
Vi längtar och vi väntar.
Jag har en stolpe där mitt i sommaren.
Det är mitt nakenbad innan sommaren tar slut.
Ett nakenbad i havet, i en sjö eller i värsta fall i kanalen.
Det spelar ingen roll. Jag har hållt på med det i många år.
Det är min väntan och längtan.
Undrar om de går med på mitt krav, där på hemmet när jag har passerat 80!?
"Mitt nakenbad", skriker jag...

Haha,vi får se...

Det kan skapa rubriker....

Det är skolbyte för vår lilla tjej.
Det är stort och omvälvande för vanliga barn.
Det är en gigantisk förändring för en autistisk tjej.
Efter tio trygga år bryts allting upp.
Det kan gå bra. Det kan vända upp och ned på hela vår tillvaro.
"Det är jobbigast för föräldrar", sa dom.
Vi vet det, men det är svårt att ta in.
"Ändrat", säger den lilla tjejen och rycker på axlarna.
Hennes oro går att ta på, när något ändras.
Hon kan inte förmedla sina tankar. Hon kan inte påverka.
Vi skulle vilja ha med henne i processen, men vi pratar olika språk.
Vi står där med besluten.
Besluten om hennes vardag.
Vardagen för vår älskade autistiska tjej.
Hon ska åka taxi, med vilt främmande män mellan kortids och skola.
Det är svårt att slå bort rubrikerna.
Det är svårt att slå bort rubrikerna där oskyddade handikappade barn faller offer för konstiga män.
Jag tänker kräva kvinnliga taxiförare till min dotter!
Jag kan bli först med det.
Det kan skapa rubriker.

Så gärna...

Kaninis...

Min sötis...

Win-win...jag gillar det...

Det var syskongrupp på habiliteringen.
Ett initiativ för syskon till autistiska barn.
Så enkelt. Så viktigt.
Att de små barnen som har växt upp i ett kaotiskt hem får ett eget forum.
Att se att det finns flera av samma sort.
Ett forum där de får ta plats och stå i centrum. Fint så.
-Har de skött sig? frågade en av mammorna.
-Ja, de är underbara, svarade ledaren.
-De har fått med sig det på något sätt, svarade mamman snabbt och spontant.
En annan av mammorna tittade lite på mig där i väntrummet.
Som om hon ville säga något.
Strax innan vi skulle gå kom orden.
-Är du Lisas pappa?
-Ja.
-Jag har lyssnat på flera av dina föreläsningar och jag läser din blogg ibland, sa hon och ursäktade sig.
Ursäktade sig för att hon frågade.
-Jag är mormor och går in och läser din blogg för att få tröst, sa hon.
-Tvärtom. Jag är glad att du berättar, svarade jag.

Du gjorde mig glad.
Och kanske, kanske blev du glad att jag såg dig som mamma, istället för mormor.

Win-win.

Jag gillar det.


-

Det räcker för mig. Och för Lisa...

Jag snurrade ner stolen i botten.
Det var dags att förnya körkortet med en bild i automat.
Förra gången kostade det 15 kronor. Nu ville automaten ha åtta guldpengar.
Tanken gick till den då misstänkte Palme-mördaren Christer Petersson, när bilderna ramlade ur automaten.
Av någon anledning har jag svårt att le där ensam men kameralinsen.
Det är ju inte helt naturligt att le mot en glasruta i en automat.
Lilltjejen Linnea fick vara med på en bild. Den blev bäst.
Pappa och dotter, tätt ihop.
När den minst dåliga bilden hade fastnat på dokumentet som ska vara mitt körkort i tio år, blev en bild över.
Den tog Lisa.
Hon har burit runt på bilden i timmar nu.
Hon tycker om sin pappa som han är.
Hon bryr sig inte om att hennes pappa ser allvarlig ut på bilden.
Hon bryr sig inte om att pappan i fråga förmodligen har sett bättre ut på bild.

Det räcker för mig. Och för Lisa.