Det är då jag förstår att jag är snickare...

Den nya sågen rev fint genom virket.
Snickarbältet satt så fint.
Det var länge sen nu.
Det tråkiga grovjobbet med plintarna var redan avklarat.
Finjobbet kvar.
Altanens konturer tog form, när det blåste som mest.
Sommaren visste inte riktigt var den skulle ta vägen.
Bubblan på vattenpasset ville gärna dra sig emot mitten.
Det är så vackert.
Orden kan ligga så fint på tangentbordet, men det räcker inte.
Det räcker inte för att hitta adrenalinet.
När spiken når botten med hammaren, efter noggrant förarbete.
När sågen glider, precis utmed blyertssträcket, när skruvdragarn har det rätta drivet.
När allt, tillslut, blir som planerat.
Det är då jag förstår att jag är snickare.
Jag har har provat några yrken...men...
Inget ger mig så mycket som att snickra.

Allt faller på plats...liksom.

Björna och kändisarna...

8 000 hästkrafter släpps loss på Mantorp Park.
Det är Europas största racingbana.
Björna älskar dragracing. Samtidigt som han är livrädd och trycker hårt på hörselskydden.
-Thompa, det är Mantorp i morrn, säger han med förtjusning i telefonen.
Björna har William syndrom. Det är ovanligt.
Björna är en ovanligt underbar kille.
Vi har varit kompisar i 20 år snart.
Varje år i slutet på juli drar vi mot Mantorp på Europas största dragracingfestival.
I år blev det händelserikt.
Sveriges första kvinnliga dragracingförare Rosie Millberg, 57 år, gjorde comeback.
Björna gled in mitt i bland filmteamet.
Bygglovs-Willy drog i trådarna för Mälar-Vision.
-Tja! jag brukar se dig på tv, sa Björna och räckte fram näven.
Bygglovs-Willy gillade Björna och de växlade några ord.
Racing-Rosie föll också för Björna och gav honom hennes tid.
För dryga 30 år sedan födde hon ett handikappat barn.
Det tog all tid. Hon var tvungen att sluta med sitt största intresse.
Men nu är det dags igen.
Dags att släppa loss 8 000 hästkrafter.
Tjejen, jag säger tjejen, är 57 år, och kan knappt vänta på comebacken.
Hon ser ut som 37, och är mer laddad än nånsin.

Mitt i tumultet bland tv-team och kändisar upptäckte Björna att han hade tappat sin mobiltelefon.
Vi tog det med ro.
Vi hittar den, sa vi i kör, och började att leta över hela området.
Och om vi inte hittar den, så är det ju bara en mobiltelefon, var vi överens om.
Efter dryga timmen hittade vi den och kunde se de sista racingloppen på banan.
Det var en bra dag.
Om ett år är vi där igen.

Nakenbadet avklarat...

Dalbystrand var fullsatt. Det var liksom inte läge.
Vi rörde oss ut mot klipporna istället.
Metarberget var nästan tomt.
Ricky var först i vattnet och skrek att det var kallt.
Shit, inget nakenbad, tänkte jag.
Men efter några minuter i vattnet log den sjunkande solen mot mig.
Ricky började skratta, han visste vad som var på gång.
Några i vattnet, några på klippan, några i båtarna ett stenkast bort.
Ingen visste vad som var på gång.
Ricky visste och svalde halva Slätbaken när han skrattade.
Jag såg hans huvud guppa där i vattnet.
Jag vet inte vad som var roligast.
Kanske tanken på den lilla makaronen som krymper i kallt vatten.
Kanske var det mitt hot om att visa en vit liten röv vid vattenytan.
Vi skrattade gott ihop.
-Visa badbrallorna, skrek Ricky!
Med fullt av trampat vatten under fötterna höll jag upp beviset över vattenytan.
Ett par svarta badshorts med vit innerbyxa.
Och där, precis där, kom så den underbara känslan av den nakna kroppen i havsvatten.
Sen kom problemet.
Hur fan ska jag få på badbrallorna i vattnet igen?
Jag hade ju liksom inte informerat omgivningen om mitt nakenbad...
Efter en kvart, och några klunkar bräkt vatten, satt de äntligen på plats.

Bak och fram? Ut och in?
Jag skiter i vilket.

För få saker slår ett nakenbad mitt i sommaren.

Hon vill så gärna göra rätt, den lilla tjejen...

Jag frågade Lisa om hon hade sett mina glasögon.
Jag fick ett leende till svar.
Lisa har svårt att läsa våra rutiner, vårt sätt att leva, vår verklighet.
Men hon gör sina försök och det blir så vackert.
Lisa gör det som står på bildschemat.
Hon gör det utan att protestera.
Bara det är stort.
När jobbet är klart, nästa jobb.
Hemma kan vi inte ha den strukturen.
Lisa famlar lite i ingemansland.
Det går inte att ha samma struktur hemma som i skolan.
Vi har försökt, vi har slitit vårt hår, vi vet.
Lisa gör ändå sina försök att göra rätt.
Glasögonen låg i kylskåpet.
Jag blev tårögd.
Hon trodde att det skulle vara så...

Och så ibland, så blir det så rätt.
Lisa vet att pappa tycker om öl.
Hon kommer ibland, med famnen full med öl, från kylskåpet.
Hon lägger dem bredvid mig på sängen.
Hon vet att hon gör rätt då, och försvinner från sovrummet med ett stolt skratt.
Hon vet att pappa blir glad då.
Hon vet att hon har gjort rätt.
Hon vill så gärna göra rätt, den lilla tjejen.

Det kan inte vara lätt att leva i en konstig värld.
Men hon gör det så bra, min lilla goding.

Sommaren dyker upp som en dagslända...

Sommaren har levererat sina bästa dagar.
Det går fort.
Inget flyger förbi som sommaren.
Det är väntan, det är förväntningar.
Sommaren dyker upp som en dagslända.
Det är nog meningen.
Sommaren är kort, sjunger Ledin.
Han hade mer rätt än han kunde ana när han skrev alla somrars största plåga.
Du väntar och väntar, och så plötsligt är det slut.
Jag har sagt det förr:
Ta vara på varje sekund.
Det är ditt förbannade ansvar.
Du kan inte skylla på nån annan om sommaren tog slut för fort.
"Nu är den här, så ta för dig, solen skiner idag...."
Men det finns en tröst.
Den kommer igen.
Själv har jag sett sommarens konsert med Winnerbäck, jag har skådat lilltjejens framsteg på simskolan.
Jag har inte badat naken än.
Men det kommer.
För min sommar är inte över förrän jag har badat naken.

Lisa är i harmoni och är som ett vanligt barn...

Pojkarna väckte oss 08.00.
Blöjbyte, runda mackor och kaffe.
Det ser likadant ut varje morgon.
Lisa har lärt sig att hålla sig lite och kissar massor på toaletten på morgonen.
Det går inte att missa det stolta leendet när det skvalar.
Kaffet ska vara "finast".
Det innebär perfekt blandning mellan kaffe och mjölk.
Minsta felblandning och kaffet åker i slasken.
-Gammalt.
Tandborstning, hårborstning och påklädning i racerfart.
Sedan ut på biltur ett par timmar. Lisa i balans och sjunger.
Kolmården, Lindö och pappas jobb.
Lördag betyder M-dossi.
Med sallad i, som Lisa säger.
Mc-Donaldslunch i bilen.
-Åka hem, säger Lisa, innan sista tuggan har landat i magen.
Det finns ingen väntan.
Lisa vill ha allt snabbt uppklarat.
Hon har fått det av mig, tror jag.
Jag hatar dötid.
Hemma fyller vi schemat med fri lek, middag, bad, tandborstning och pyamas.
Under väl valda sekunder, ja vi pratar sekunder, packar jag kortisväskan, bäddar sängarna, fyller diskmaskinen och hänger upp tvätt.
Det blir en sport på nåt sätt.
Varje sekund tas viktiga beslut.
Ett tokigt valt beslut kan leda till ett krossat glas, matrester på golvet, eller blomkrukor i kras.
Det liknar ett jobb.
Ett alldeles underbart jobb.
Det ställer höga krav, men ger så mycket tillbaka.
Lönen kommer när Lisa ligger bredvid och är klar.
Klar för dagen och utnyttjar bonustid med pappa i dubbelsängen.
Tv:n surrar, Lisa är i harmoni och är som ett vanligt barn.
Eller bättre egentligen.
För vilken 15-åring ligger bredvid sin pappa, håller handen och är alldeles lycklig?

Lycklig för att ännu en dag har gått bra.

Hon var värd varje sekund i rampljuset...

Hultabadet invaderades av barn.
Barn som har ägnat sommarlovet åt simskola.
Det var avslutning.
Det var en av många avslutningar i den vackra slänten ner mot Järnlunden.
Simskole-Lasse höll tal.
Han är 55 och har skolat tusentalet barn.
Han pratade om de dystra drunkningssiffrorna.
Barnen måste bli bekanta med vattnet. Inte bara bada, sa han.
Han vet vad han pratar om.
Simskole-Lasse har sedan länge ersatts av nya fantastiska ungdomar som för traditionen vidare.
Traditionen att bli bekant med vattnet, som kan bli så farligt.
Att vägleda de små.
Märkena blir sporren.
Det är iver, det är mål hos de små liven.
-Pappa, jag har tagit järnmagistern!
Stoltheten går att ta på.
Men bakom ligger nåt så mycket större.
Att bli bekant med vattnet.
Carro och de andra ledarna gör ett fantastiskt jobb.
Det är vackert att skåda för en pappa.
En pappa som har sett sin dotter göra stora framsteg och räknar märken.
Höjdpunkten var ändå lilla Emma.
Emma som fick "Droppen".
En utmärkelse för extra slit och vilja.
Hon sprang nerför hela slänten till varma applåder.
Hon var värd varje sekund i rampljuset.
Jag är säker på det.

Hon är fin, den lilla tjejen...

Lisa ligger bredvid mig i dubbelsängen.
Det har varit några intensiva timmar.
Några krukor har gått och lilltjejen är nybadad.
-Pappas rum? frågar hon, och vill få bekräftat att det inte är läggdags än.
Ögonlocken orkar inte riktigt.
Hon ligger alldeles stilla.
Hon pussar min hand.
Och det är då jag vet att hon mår bra.
Hon följer tv:n där i taket.
Hon förstår inte, men är lugn.
En motorcykel sveper förbi utanför det öppna fönstret.
-Jag hör? säger Lisa.
-Bäsen, ropar Lisa.
En liten bebis skymtar på tv:n.
Några pomfrittes ligger kvar på golvet.
Gott.
En 15-årig autistisk flicka har snart gjort ytterligare en dag.
Hon är så duktig. Hon klagar aldrig.
Hon håller mig i handen.
Hon är fin, den lilla tjejen.

Jag är stolt att vara hennes pappa...

Och det är då grabbarna A, börjar jobbet igen...

-Gomorron! Back in business?
-Ja, det är ett hårt jobb.
Klockan hade precis passerat 10.
Systembolaget slog upp portarna på Drottninggatan.
Och det är då grabbarna A, börjar jobbet igen.
Ett hårt jobb.
Jakten har börjat på kronorna.
Jakten som till slut leder till den så efterlängtade ölen.
Ölen som ska få den skakande handen i balans för en stund.
Handslaget och leendet säger så mycket.
De har koll på varandra. De måste samarbeta för att överleva.
Det finns en värme i allt elende.
De är trasiga.
De har något traumatiskt i bagaget.
De lever för dagen, och jagar kronorna, som stillar abstinensen och lindrar ångesten.
Eftermiddagen, kvällen och natten vet vi inget om.
Men i morgon är de där igen.
Exakt klockan 10.

Alla som har klarat natten.

Ni är få, ni är utvalda, ni är älskade!

Anne var en av de första som tog hand om Lisa på skolan.
Lisa var sju år och Anne var knappt fyllda 20.
Anne hade en tuff start med Lisa.
Lisa testade, men Anne stog emot och visade sina kvalitéer.
Kvalitéer som få har.
Anne har distansen, hon har värmen och kärleken.
Till den lilla Lisa som har speciella behov, men är enkel om man knäcker hennes kod.
Anne är en av dem som knäckt Lisas kod.
De har hängt ihop i snart nio år...
Anne är en av dem som betyder så mycket för oss.
Anne gör sitt jobb, och jag vill tro att hon förstår, hur mycket vi uppskattar hennes jobb.
Jag hoppas att vi förmedlar det...
Jag hoppas att det går fram, lyckan vi känner, när ni tar hand om våra barn.
Våra barn, som kräver det där lilla extra, som inte alla fixar!
Ni är få, ni är utvalda, ni är älskade!

Bort med Anders Lundin!

Det var länge sen nu.
Men nu gör jag det igen.
Lägger mig i de stora frågorna i samhällsdebatten.
Jag har alltit tyckt att Alex Schulman är en av de största töntarna i medievärlden.
Idag.
Men bara idag, tar jag tillbaka det.
I Aftonbladet ifrågasätter han Anders Lundins vara eller icke vara i Allsång på Skansen.
"Han verkar helt enkelt inte så intresserad av det där programmet längre", skriver Schulman.
Och där tycker jag precis likadant.
Allsång på Skansen är sådär lagom somrigt för min smak.
Ibland blekt, som sist, men lättsamt somrigt.
Och då duger inte en programledare som bara ställer in skorna!
Näe, in med nån mer taggad!
Typ...Carolina Gynning, eller nåt!
Jag tror faktiskt att hon skulle göra det jävligt bra!

I samma blaska, Aftonbladet alltså, sågar vältrimmade Peter Siepen, 47, alla feta gubbar på badstranden som har struntat i sin kropp sedan de blev stadgade.
Hjäsp...
Ja, vi vet att du är vältrimmad...
Sådärja...

De stora frågorna...;-)

Hon kunde ha varit en vanlig tjej...

"Lisa Filipsson är välkommen att deltaga i Naturlek på lördagar."
Brevet landade i brevlådan när Lisa var fem.
När Lisa var 13 kom foldern.
Foldern från Socialstyrelsen i samarbete med Systembolaget.
Där stod allt om hur Lisa kunde undvika alkoholens faror.
Strax därefter kom så inbjudan till konfirmationsundervisningen.
Ingen av dem som skickar ut informationen vet att Lisa är en annorlunda tjej.
Ingen av dem vet att de inte skulle kunna vägleda Lisa mer än tre minuter.
Ingen skam över dem.
De går på personnummer.
Och där finns inget som beskriver status.
Status på personen som har tilldelats personnumret.
Men.
Det kan vara ett hårt slag för den förälder som får brevet på posten.
Det blir ett slags bevis på att just jag har ett barn som inte passar in.
Ett barn som inte är ett givet inslag i samhället.
Det är blandade känslor.
Ibland skrattar man bort situationen.
Ibland gör det ont.
Hon kunde ha varit en vanlig tjej...

Jag tror vi är rätt bra på det, Lisa och jag....

Vi hade en tuff dag igår.
Det går alltid över.
Vi vet det, både Lisa och jag.
Vi säger inget.
Vi bara vet, att i morgon ska vi göra ett bättre jobb, båda två.
Jag toppade formen och Lisa gjorde samma.
Det är, i och för sig, betydligt större, och mer imponerande, när hon gör det.
Efter frukost rullade vi ut mot vackra Strandvägen, mot Kolmården.
Det är bara vi i den vackra julisolen utmed Bråviken.
Två själar i ro.
"På promenad...genom stan..." med Gessle på radion.
Vi gillar den båda två och sjunger med.
Leendet i backspegeln gör min dag.
Hon är glad, den lilla tjejen.
Det är vackert.
Det blir inte vackrare för en pappa med en autistisk flicka.
En flicka som är ett enda stort leende.
Hon kräver inte så mycket egentligen.
Men gränsen är hårfin.
Det kan braka loss när som helst.
Det gäller att ta vara på de små, fantastiska stunderna.
Jag tror vi är rätt bra på det, Lisa och jag....

Läckage tog mig till ett beslut...

Lillklutt sket ner sig fullständigt.
Klockan var inte mer än 11.30.
Det var en orolig själ.
Hon vägrade byta blöja.
Jag behöll lugnet.
Försökte några gånger.
Stressad tjej.
Läckage tog mig till ett beslut.
Sanering.
Med försiktigt våld.
Jag fick stryk.
Jag fick duktigt med stryk.
Vi klarade oss ur fighten utan blodvite.
Det blev stökigt, men vi klarade oss.
Du hade inte velat följa dramat.
Nu har vi städat tillsammans.
Två själar i balans igen.
Det krävs mod, det krävs styrka.
Nu är Lisa glad igen.
Och pappan.

För det blir inte mer sommar än så här...

Sommarkväll.
8 juli 2010.
Det kan, rent av, vara den ultimata sommarkvällen.
Drygt 9 000 hängivna fans kan inte ha fel.
Det pratas om melankoli.
Det pratas om djupa texter.
Det pratas om sorgliga texter.
Skitsnack.
Lars Winnerbäck sjunger om livet.
Det finns en stor portion livsglädje i hans ord.
Serverat med stor finess och distans.
När sommaren är som bäst, när picknickkorgarna är fyllda, när vindarna smeker den solbrända huden.
Då blir allt komplett med en Winnerbäck redo att leverera.
Leverera på hemmaplan.
När den kompakta massan längst fram sjunger med i "Kom änglar" så stannar liksom tiden.
Det är vackert.
Det är rysningar.
Och det är precis det ögonblicket jag tar med mig in i höstmörkret.
För det blir inte mer sommar än så här...

Och visst har han rätt gubben...

-Tänk att den här lilla motorn så lätt drar iväg med mig, skrek farsan och satte full fart med sin totalrenoverade Crescent från 1963.
Vi lämnade Snövelstorp för en moppetur längs vackra Göta Kanal.
Far och son.
Det blir inte så ofta nuförtiden.
Men nog så viktigt.
Jag tog rygg på gubben med hans andra klenod.
Ytterligare en Crescent från 1963, i orört originalskick.
Det är nostalgi för Silverryggen.
Han hade en sån som grabb, nån gång i slutet på förra århundradet...
Han har tjatat om sina mopeder.
-Det är fint att glida fram i naturen, säger han och får nåt religiöst i blicken.
Och visst har han rätt gubben.
Vid Brådtom sluss, en bit från Norsholm tog han fram kaffe och macka från läderväskan.
Och det var en upplevelse för kontorsråttan, som helst åker fint i sin 965:a.
Det var en härlig känsla att puttra fram i 30 med kohagar och segelbåtar i nära sällskap.
-Du får ta den röda, sa Fille, när vi startade i morse.
Nu förstår jag.
Den var lite snabbare.
Han vill ha det så.
Jag kan ta det.
Tack farsan för moppeturen!
Vi är snart där igen.

Jubileumsskriften från NOC:s 10-årsjubileum.

Det blir starkt, det blir svårt att ta in...

Koriander, knappt tre år, låg på sin pappas mage utanför konferensrummet.
Pappan tatuerad över hela kroppen och med rakat huvud.
Koriander har en ovanlig kromosomavvikelse.
Han har problem att få kroppen att fungera.
Pappan håller sin mobiltelefon intill Korianders öra.
Det är hårdrock.
Koriander är svår att få kontakt med, men han älskar hårdrock.
-Han sprattlar så här då, säger pappan och gestikulerar för visa hur det ser ut.
Bilden är stark.
Mamman och pappan har fått en tuff resa.
De har separerat.
Pappan berättar att han aldrig kan koppla av.
-Jag kan inte släppa mobilen. Det kommer sms hela tiden när han är hos sin mamma.
"Nu äter han inte, nu funkar inte magen."
"Jag har inte sovit på två och ett halvt år."
Det blir starkt, det blir svårt att ta in.
Korianders pappa missade vår föreläsning "Kärleken till ett annorlunda barn".
Han tog hand om sin son.