Vi är glada att vi finns i deras liv...

50 år. Det låter gammalt.
Det kan vara så, men det är inte givet.
För tio år sedan vaknade jag av banderollen "Thomas 40 år".
Det var inte jag, för jag var bara 34 då.
Jag trodde att jag hade sovit i sex år och gratulerades på min 40-årsdag.
Det var inte jag, det var den nya grannen Thomas Nockmar.
En fantastisk granne med en fantastisk familj.
Vi var grannar i nästan tio år.
Jag brukar inte slösa med superlativen.
Vi hittade varandra direkt på något sätt.
Vi blev en del av deras fina grabbars uppväxt.
De blev en del av vardagen med vår Lisa.
"Jag vaknade klockan 7 en lördag morgon av ett glädjevrål, det var Lisa som gungade", sa Thomas.
Det var början på en lång vänskap.
en vänskap som är så viktig, men inte given.
Igår firade vi Thomas Nockmar 50 år.
Det var fint, vi var snygga.
Snyggast var nog Thomas 50.

Bakom framgången står Lena, 27 och två underbara söner.

Vi är glada att vi finns i deras liv...

Det är det minsta jag kan göra...

Min klasskompis Maria hörde av sig.
"Jag har en tjej här som gör ett arbete om autism, och jag tänkte på dig", sa Maria.
Självklart, jag är på, svarade jag.
Långt nere i Norrköpings hamn ligger Jobbfabriken.
Jag fick fick en bild av vår välfärd, på nära håll.
Vi snackar fas 3. Ett ord på ett papper, skapat av vår välfärd.
Men att få se det i verkligheten, bakom rubrikerna är fint.
Jag vill ändå tro någonstans att politiker, oavsett färg gör sitt bästa.
Tjejen är 32, är ensamstående med tre barn, varav en utreds för autism.
"Jag är lite nervös", sa hon när jag kom.
Efter tre minuter kunde jag konstatera.
Att den ensamstående mamman kämpar långt utöver vad som är normalt.
Jag kunde konstatera att ännu en pappa hade dragit när det blev jobbigt.
Den 32-åriga mamman fick min bok, min berättelse om ett annorlunda liv.
Den 32-åriga mamman fick mina råd till hjälp som hon så väl behöver.

Det är det minsta jag kan göra...

För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...

Lisa fick allt svårare att andas. Cina ringde och sa att jag måste komma hem.
Jag hann inte mer än att se lilltjejen för att överväga 112.
Andningen gick trögt och stora trötta ögon vädjade på nåt sätt.
Inga ord, bara en vädjan om hjälp.
AT-läkaren därinne fick en snyting av en stressad autistisk tjej som bara ville andas.
Med ofullständig utredning blev slemlösande utskrivet i all hast.
Andningen blev sämre och jag ringde vårdcentralen på morgonen, efter en orolig natt.
-Kan ni göra ett hembesök? var min fråga efter att ha beskrivit situationen.
-Nej, vi gör inte hembesök, men jag ska försöka försöka fixa lite avsvällande medicin, svarade sjuksköterskan.
Lisa blev bättre i andningen, men hostade illa hela natten.
Oro och panik i det lilla autistiska hemmet.
Och så kom vändningen.
Jag fick tag i Lisas skolsköterska och beskrev problemet.
-Vi skulle behöva någon som kan komma hem och bedöma Lisas allmäntillstånd. Vi är lite oroliga och hon blir sämre.

- Var bor ni? jag kommer, sa hon.
Det var orden som kom så fint.
Det var orden som gjorde vändningen.

För en liten tjej utan språk.

För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...

Bonusbild 1

Bonusbild 2

Foto och styling: Linnea Filipsson

Och då, efter öppenhjärtligt delgivande på Facebook kom så kraven...

Det kan lätt bli så, med två öl i kroppen en fredagskväll.
Att man vill berätta allt.
Att man vill berätta små söta historier från vardagen.
Jag hyllar normalt det, för delad glädje är dubbel glädje, som min kloka mor säger.
Det innebär i sin tur att man får ta ansvar för sitt handlande, som min kloka far säger.
Så nu tar jag mitt ansvar och publicerar bilden på en stylad 44-åring.
Stylad av sin 11-åriga dotter.
Jag vet inte om det blev någon större skillnad, men vi hade roligt i alla fall.
Någon i familjen, jag kommer inte ihåg vem, jämförde mina ögonbryn med Juholts...
Nåväl, här är upprinnelsen till publiceringen:
"Pappa, du ser lite sliten ut! Kom så ska jag styla dig", sa lilltjejen.
Efter en knapp timma på toan med frisyrgele, brunkräm och för mig en del andra okända komponenter blev jag föremål för kameran....".

Och då, efter öppenhjärtligt delgivande på Facebook kom så kraven.

Kraven på bildbevis.

"Det kan va så..."

-Det hände en liten olycka idag, berättade fröken Marie när jag hämtade sötis idag.
-Lisa halkade och fick matvagnen på sin onda fot.
Hon har haft ett köttigt skavsår på ena hälen i veckan.
Och precis där hamnade matvagnen.
En tår, blod och omplåstring av fröken Marie.
Och det är så det brukar se ut.
Lilla Lisa, utan språk klagar aldrig.
Vem vet hur ont hon har. Hon säger ju inget.
"Det kan va så", säger hon.
För det är en fras hon har hört.
Jag vet inte om hon förstår vad hon säger, men det blir ju så rätt.
Som om det blir förklaringen till det som gör ont.
Jag hade hoppats att hon åtminstone kunde säga att hon har ont, men hon gör inte det.
Har du ont Lisa? frågar jag.

"Det kan va så", får jag till svar.