Jag tar vilken utmaning som helst...

Det är en balansgång.
Hela livet är en balansgång.
Jag tror att alla har ett behov av att berätta.
Just nu är det tufft att vara pappa till ett autistiskt barn.
Jag hade skrivit spaltmeter i min dagbok, men jag har ingen.
Så jag skriver här.
Jag skriver här för att jag vet att många som läser min blogg känner igen sig.
De vet vad jag pratar om. För de är i samma situation.
Ni andra får läsa om ni vill. Det kanske ger er perspektiv.

Varje sekund de senaste dagarna har varit en väntan på kaos.
Det blir många miljoner sekunder.
Lisa är i obalans, och då snackar vi obalans.
En kaffekopp gick i bitar, två symaskiner åkte i golvet, en tavla demolerades.
Jag fick allt löst kastat på mig.
Lisa slog och klöste mig i ansiktet med full kraft.
Blodet fick Lisa att stanna upp, en liten stund.
Sedan full kraft igen, sedan tårar och förtvivlan.
-Pappa ledsen?
Några minuter av lugn...
Det är svårt att hantera, jag vet inget svårare.

Det gäller att behålla lugnet.
Ingen kan ta över.

Det kostar kraft. Men det ger också kraft.
Det ger en insikt....
...att ingenting är omöjligt i den vanliga världen.
Jag tar vilken utmaning som helst.
Du har mitt ord på det.