För den står där på en fin plats på en byrå...

En brun kartong dök upp när jag städade. En kartong med böcker om min dotter. Jag tyckte det var synd att de skulle ligga där i en kartong. De fick en fin plats på en byrå. Jag närmade mig boken.Skulle jag läsa? Det har gått snart sju år sedan boken kom ut. Åtta år sedan orden landade i min dator. Jag tog en bok, satte mig i soffan och började... Tre meningar, tårarna var på väg och jag stängde boken om kärleken till ett annorlunda barn... Det är mina egna ord, skrivna under en jobbig tid. Jag är glad att orden finns där i boken. För boken lever fortfarande. Livet med en autistisk flicka är tidlös på något sätt. Två studenter från universitetet tog kontakt. De skulle skriva en c-uppsats. Jag finns där för frågor. Jag har gjort resan och kan svara på frågor. Men det tog emot att läsa mina egna ord om en svår tid. Jag kommer att närma mig boken flera gånger, jag vet det. För den står där på en fin plats på en byrå...

Hon har en del att berätta och jag är redan imponerad...

Hon är ensamstående med två barn.
Den stora killen är 10 år och har en cp-skada.
Den lilla är ett och ett halvt år.
Mamman är 32 och stark.
Det är i alla fall vad jag ser.
Hon är illustratör och är aktuell med boken "Mr Tourette on tour".
Det är uppföljaren till "Mr Tourett och jag" med Pelle Sandstrak.
"Du är 97 procent handikappad....."
Det är första raderna i boken. Orden kommer från en läkare.
Han har gästat Skavlan och har en grym resa bakom sig.
Hon har fått uppdraget att illustrera boken. Det är ingen tillfällighet, jag har sett hennes teckningar.
Hon har också en grym resa bakom sig.
Man undrar var pappan tog vägen.
Hon är ensamstående med två barn, varav en kräver mycket.
Jag kan inte annat än att bli nyfiken.
Jag ska få en intervju med mamman som är från Linköping.

Hon har en del att berätta och jag är redan imponerad...

Vi hatar helger i den här familjen...

-Bara hemma, bara hemma, bara hemma.
Hon upprepar sig och skakar oroligt på huvudet.
Vi är på väg till skolan efter påskhelgen.
Vi börjar skolveckan med en tisdag.
Det blir fel i en autistisk värld.
Jag sträcker bak handen i bilen för att lugna. Hennes små händer är svettiga.
Vi hatar helger i den här familjen.
Vår lilla tjej mår så dåligt när hennes värld rasar.
När inte varje vecka går att förutse. När en måndag är en röd dag.
Hon somnade i min säng i går kväll. Som en liten bebis.
Som för 15 år sedan.
-Bara hemma, bara hemma.
Hon vill bara vara hemma.
Lisa kan egentligen inte säga det.
Men hon vill det så mycket att orden kommer.
Hur ska man förklara för en liten bebis att vissa måndagar är röda och skolan är stängd?
Hur ska man förklara för en liten bebis att man måste gå i skolan, även fast man har autism?

Vi hatar helger i den här familjen...