Vi har laddat batterierna på varsitt håll ett par dagar.
Det var ett kärt återseende.
Vi behövde inte prata om vår jobbiga helg.
Det var glädje igen.
Och integritet.
Jag har hjälpt Lisa att klä på sig i 15 år.
Efter badet slet hon pyamasen ur mina händer och klädde på sig själv.
Hon stötte bort mig med en bestämd knuff och log.
-Kan du själv? frågade jag.
Ett stolt leende besvarade min fråga.
Hon har blivit stor. Det är lätt att glömma bort.
Det är ett fantastiskt stort steg i rätt riktning.
Alla har rätt att att testa vingarna och flyga på egen hand.
En del flyger snabbt.
Andra behöver längre startbana.
Men snart flyger Lisa själv.
På sitt sätt.
Det känns som att det har hänt många stora framsteg den senaste tiden. Tänker på nattblöjan som ofta är torr, på hur bra hon klarade motorstoppet i Linköping med den oplanerade långa väntstunden, och så detta; att klä på sig själv... Häftigt! Kan det vara också därför den lugna perioden har ändrats till en mer stormig? Att utvecklas och lära sig mer känns ju inte alltid enbart positivt utan är en jobbig process på alla plan. Gläds i vilket fall så mycket åt hennes framsteg, men allra mest över att hon får känna sig stolt. Det är hon så väl värd!! Måste kännas fantastiskt att få ta del av. Stora kramar!!
SvaraRaderaÅh så härlig känsla. Grattis och kram.
SvaraRaderaTack och kram!
SvaraRadera/Thomas