Vi ses på andra sidan året...

Det hände en massa saker 2010.
För min del är inte nyheterna och händelserna det primära.
Höjdpunkterna är alla möten med fantastiska människor under året.
Jag har återupptäckt Plura, September och Petter genom fyndigt programformat.
Jag har intervjuat Mia Skäringer och stöter på Marcus Birro på gymet med jämna mellanrum.
Mia Skäringer var lite svårmodig på nåt sätt. Men jag gillar hennes uttryck.
Och hon är fantastisk på att få oss att känna igen sig.
Det är Birro också.
Det är nog därför jag gillar dem.
Deras formuleringar ger bilder av igenkännande.
Som när Birro "stoppar strumporna över långkalsongerna för att det inte ska korva sig..."
Det är vardagligt, humoristiskt och öppet i samma mening.
På det personliga planet är jag nog mest glad att jag hittade kusin Therese
efter sisådär 30 år.
Jag hade saknat henne. Det kändes direkt.
Vi fortsätter att hålla kontakten.
Men det mest fantastiska mötet i år är definitivt att Lisa har hittat tillbaka till mamma Cina.
De är fina ihop, när de sitter och pussar på varandra.

Sen är det förstås mötet med er!
Det är så roligt att ni läser.
Jag vill vara vardaglig, öppen och lite busig i mina inlägg.
Precis som mina förebilder Skäringer och Birro.
Fast på mitt eget vis förstås...

Vi ses på andra sidan året...

Det ser fint ut på pappret...

De går på godis och choklad, tjejerna.
-Pappa, jag vill ha nåt gott, ekar mellan väggarna oftare än klockan slår.
Det finns gömställen överallt med godsaker därhemma.
Stora tjejen, mellantjejen och lilltjejen går på socker och godsaker.
Jag säger inget, jag har också mina laster.
Jag går på öl, snus och snabbmat. Inte hela tiden förstås.
Konstigt att kroppen funkar, eller kanske just därför.
Ingen har forskat på den kombinationen.
Öl, snus och hamburgare.
Men det kommer väl!? Livsfarlig kombination, skriker rubrikerna.
Jag fortsätter så länge jag kan, att njuta av livets goda.
Vem gör inte det?
Och så några varv till gymet, för att kunna njuta av godsakerna.
Jag tror att vi funkar så.
I alla fall jag.
Fibrer, träning, grönsaker, alger och total avsaknad av godsaker i all ära.
Det ser fint ut på pappret.
Men näe, jag är en livsnjutare.

Då ingår lite godsaker...

Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter...

Jag är en slowstarter.
Jag hade en t-shirt med budskapet "Vi behöver varandra" i fyran.
Jag hade blåa manchesterbyxor med muddar i sjuan.
Ingen annan hade det.
Jag har aldrig varit inne, trendsättare eller först med nåt. Jag är en tänkare.
Tre år. Det är snittet, som jag har legat efter.
Jag hittade Winnerbäck, tre år efter alla andra.
Men nu, är jag såld.
När alla andra lyssnar på annat som är inne.
Jag skiter i det. Inte på ett kaxigt sätt.
Jag bara inser att jag är sen. Jag är helt såld på Linköpingsgrabbens texter och låtar.
De tre dvd:erna är sönderspelade, typ.
Jag trodde att det skulle gå över, men det gör inte det.
Varje gång huset är tomt rullar tonerna, från en av landets största, faktiskt.
Jag känner igen tankarna, jag kan identifiera mig med texterna.

Just nu återupplever jag sommarens underbara konsert från Stångebro.
Jag ser sommaren, ljuset och minnena.
"Jag får en doft av sommarens sista dagar....."

Det är vackert så här i vintermörkret.

Det är så jag vill ha det...

Nyhetschef idag. Undrar när dom ska avslöja mig.
Men chefen har förtroende och släpper styrspakarna.
Jag har kanske största kravet på mig själv, så det får gå för denna gång.
Kommer från en underbar massage på jobbet.
Kroppen behöver det där. Och själen.
-En del tycker inte om beröring, säger massage-Sussi. Det gör jag.
Avslappnad och fin kom jag hem till ett tomt hus. Tjejerna är på andra äventyr.
En fantastisk känsla. Det händer inte så ofta.
Tre vilda tjejer brukar dominera syret i villan.
Tyst och tomt. Ovant men underbart.
Friheten finns där, att göra vad jag vill.
Det behöver inte bli så dramatiskt, men möjligheten finns. Det är gott nog.
En ensamhet med guldkant. Den är bäst.
Den ofrivilliga ensamheten, över tid, skulle jag aldrig klara av.
Men om ett par dagar är de tillbaka. Tjejerna.
Det går från 0-100 på 2 sekunder.
Det är hormoner. Det är bokstäver.
Det är det jag är van vid.

Det är så jag vill ha det.

Hon är van. Hon har gjort det förr...

Ett litet nedslag i den autistiska familjen.
Juldagen 2010. Lisa är hemma.
Oroligare än vanligt, jag har sagt det förr.
Jag tror att p-sprutan är boven. Vi får kolla det.
"Vill inte ha pappa", säger Lisa och slår hårt i mitt ansikte, för tionde gången idag.
Det är mamma som gäller nu. Det är bra på nåt sätt. Jag är glad för mamma Cinas skull.
Linnea mitt i kaoset, till synes oberörd.
Vill du åka till farmor och farfar? så du får det lite lugnt, frågar jag.
Näe, det är lugnt, säger hon och tittar vidare på filmen.
Jag tror att hon påverkas och jag ger henne chansen.
Men hon är cool.
Du struntar i att Lisa är orolig, eller hur? frågar jag.
Ja, svarar hon med ett leende.
Men du får det lite lugnare om du är hos farmor och farfar.
Ja, jag kan gå dit, säger hon och packar väskan.
Hon är van. Hon har gjort det förr.
Men hon är trygg.
Hon är så självupptagen, och tror att universum har henne som mittpunkt.
Jag tror att det var meningen, att hon fick den styrkan.
Jag är glad för det.

"Jesus struntar i snopp och snippor....."

Jesus föddes idag, för några tusen år sedan, säger dom.
Jag är inte troende på det sättet, men jag är troende.
Jag tror på kärleken, precis som Jesus.
Jag fastnade i Richard Söderbergs debattartikel i Aftonbladet.
"Jesus struntar i snopp och snippor", var rubriken.
Han menar att Jesus var för gränslös kärlek, men kyrkan är emot.
Och det är där jag blir lite religiös, eller nåt.
Söderberg, själv bög, som han skriver, är för gränslös kärlek.
Det är jag med och jag håller med varje ord han skriver.
"Jesus omgav sig av 12 män i lättöppnade kaftaner....."
Och säkert x antal frodiga kvinnor...
Jag bara undrar var det gick snett i historieskrivningen?
Jag bara undrar vem som bestämmer vem man får älska, och älska med?
Vem skrev raderna som förbjöd gränslös kärlek?
Jag bara undrar.

Och med de raderna önskar jag alla därute
en riktigt God Jul!

Med gränslös kärlek, i Jesu namn.

Amen och skål.

"Jag vill ha Jessica Alba i ett paket...."

Morgonmöte på redaktionen.
Det var inget överflöd av nyhetsstoff.
Det är så ibland.
CSN presenterar en undersökning idag.
Lotten föll på mig att göra jobbet. En fullängdare med faktaruta, snack med kåren och snack med studenter.
Tråkigt jobb, en dålig dag.
Men reporter Filipsson var i form, glad, inspirerad och lite busig.
Fick tag i ett gäng tjejer på Campus som levererade citaten jag behövde.
Stämningen var på topp, på gränsen att likna en förfest.
Jag behövde inte ens fråga om de ville vara med på bild.
Det gick av sig självt på nåt sätt.
Det handlar om tajming och dagsform.
Nästa jobb gick av bara farten.
Fråga fem Norrköpingsbor vad de vill ha i julklapp i form av enkät och bild.
-Jag vill ha Jessica Alba i ett paket, sa 15-åringen.

Citatet skrevs snabbt ner i mitt block.

Citatet var pricken över i:et, en ovanligt bra dag som reporter.

Hon är värd det, precis som du och jag...

Lisa var ivrig när jag hämtade henne på skolan idag.
Hon ville berätta nåt.
Hon tog mig hårt i handen och gick mot schemat.
Lisa tog hjälp av fröken Hanna för att berätta för pappa.
-Hästen, sa Lisa, pekade på bilden och väntade på svar från Hanna.
Hästen betyder promenad till stallet.
-Hunden är inne, sa Hanna snabbt.
Hon visste precis vad Lisa ville prata om, och bearbeta.
-Annars, replikerade Lisa.
-Ja, var är hunden annars? frågade Hanna.
-I koppel, sa Lisa och skrattade.
Det var ett skratt av lättnad.
Det var ett skratt av lycka.
Lisa är livrädd för hundarna på skolans promenader.
Lösa hundar är opålitliga och rena skräcken för en autistisk flicka.
Nu har Lisa hittat ett sätt att bekräfta att hunden inte utgör ett hot.
Antingen inne, eller kopplad.
Det var lycka att kunna sätta ord på sin rädsla.
Jag kunde ta på lyckan.
Lyckan som gör att Lisa är lite mindre rädd på promenaderna.
Hon är värd det.


Precis som du och jag.

Vi är ju bara män...

Pojkar är pojkar.
Det kan inte hjälpas.
Fyra män i sina bästa år träffades för lek.
Och blodigt allvar.
JAS 39-Gripen, ett av världens mest avancerade stridsflygplan.
Simulatorn i Linköping blev lekplatsen för dagen.
Esko hade varit nervös. Han var rädd att krascha planet.
Rädd att förlora sin manlighet.
Det funkar så. Vi män vill klara det svåra.
Att manövrera ett stridsflygplan i strid.
Det är kanske det mest manliga vi kan tänka oss.
Esko klarade striden. Han klarade att styra planet över östgötaslätten.
Han klarade att landa många ton av stridsflygplan på Malmen.
Flygsimulatorn i Linköping blev vår busfabrik under en lördagstimme i december.
Fyra grabbar (läs gubbar) hade fri lek.
Esko klev av cockpit med äran i behåll efter 15 minuter i hetluften.
Farsan född -45 landade snyggast av oss alla.
Han har det i blodet, men tog segern med ödmjukhet.
Det var prestige, ingen kan ta det ifrån oss.
Det var fight, lek och blodigt allvar i samma moment.
Vi funkar så, vi män.
Vi vill vara manliga.
Det kan inte hjälpas.
Och inget kan bli manligare än att manövrera ett stridsflygplan.
Vi kom till flygvapenmuséet som pojkar.
Vi lämnade som stolta män.
Att landa ett JAS 39 Gripen på Malmen efter en luftstrid är stort.
Låt oss tycka det.
Vi är ju bara män.

Gratis är gott...

-Det är på gränsen till kriminellt, skrek krimreporter Daniel.
Han gillar det där att bevaka polis, åtal och domar.
Men den här gången handlade det inte om något brott.
Det var julbord idag, signerat NTM-media.
Journalister från hela koncernen, bjudna på ett storslaget julbord.
-Det är på gränsen till kriminellt, syftade på kollega Velanders val på tallriken.
Han hade plockat på sig tre stora kokta potatisar ihop med allt gott på bordet.
Jag hade också noterat felsteget med förvåning, men var inte lika rakt på som krim-Danny.
Men visst fan håller jag med.
Inte fyller man magen med potatis, när läckerheterna på bordet skriker om uppmärksamhet!
Jo, det gör man i Norrland, Västergötland och Värmland.
Det fick vi veta av våra kollegor som kommer därifrån.
Okej, skyll er själva.
Vi östgötar äter det gottaste.

I synnerhet när det är gratis.

Tror hon klarar sig utan orden...

Linnea har hunnit bli 10 år.
Det är svårt att förstå när hon nyligen låg där på skötbordet.
Ja, det känns så.
Hon har blivit en sån där lagom typisk mellanstadietjej.
Kläder väljs med stor omsorg och spegeln är den mest besökta platsen i huset.
Poserna gör sig fint i hallmörkret.
Likt en popstjärna rör hon sig, som om hon redan hade vunnit finalen i Idol.
Det finns ett självförtroende där som jag gillar.
"Vad duktig du är Linnea, fliker jag in, när hon packar sin skolväska."
"Undrar var det kommer ifrån? hinner jag med innan hon lämnar huset för en ny skoldag.
-Ja, inte kommer det från er i alla fall, säger hon och ler kaxigt.

Rätt svar, är orden jag tänkte skicka med 10-åringen, men då har hon redan dragit iväg.

Tror hon klarar sig utan orden.
Hon har redan självförtroendet.

Hälften hade varit gott nog.

Mindfulness. Ordet är fint. Innebörden ännu bättre...

Lilla tjejen är för tillfället i balans.
Då passar jag på att utveckla mina tankar från veckan.
Mindfulness. Ordet är fint.
Innebörden ännu bättre.
Det handlar om närvaro här och nu.
Det handlar om att stanna upp och notera vad som händer.
Jag har en obotlig drift av att utveckla och beskriva det där. Här och nu.
Jag är inte så intresserad av ämnet som det pratas om.
Jag är mera intresserad av hur det framförs, och vilka reaktionerna blir.
Kroppsspråk, spänningar och spontana reaktioner.
Det där som gör oss till människor.
Jag fick min dos av det när jag besökte De Geergymnasiet i veckan.
Jag lånade fem minuter av tre elever för en enkel fråga.
Frågan blev underordnad i sammanhanget.
Ungdomarna imponerade mest med kloka tankar, ödmjukhet och närvaro.
Jag fick fem minuter av deras tankar och blev glad.

Jag har sagt det förr.
Jag har träffat alldeles för många kloka ungdomar för att oroa mig för framtiden.
Gör ett besök på en gymnasieskola.

Då förstår du vad jag menar.

Långt ifrån fredagsmys...

Fredagsmys. Näe.
Ögonen var oroliga, när jag hämtade tjejen på skolan.
Det brukar vara ett tecken på en tuff helg.
Långt ifrån fredagsmys.
Vi är mer beroende av dagsform än vad almanackan berättar om veckodag.
Aj, ont i magen, säger lilltjejen och är på helspänn.
Det flyger några prylar genom luften. Vi håller andan.
Allt kan hända. Glasrutan är nyss bytt. Det kan gå en ny i helgen.
Det är lätt att bli besviken.
Det är lätt att bli avundsjuk på en vanlig familj.
En vanlig familj, med tacos och fredagsmys...
Vi är ingen vanlig familj, vi kommer aldrig att bli det.
Vi tar vårt fredagsmys på en onsdag, om allt funkar.
Det är inte bara nackdelar. Det finns fördelar också.
Vi lär oss flexibilitet.
Vi lär oss att inte ta något för givet.
Vi ställer om snabbare än lönen försvinner.
Från kaos till fest.
Från fest till kaos.

Vi hittar det där lilla.
Och vi blir ruskigt bra på det.

Alltid nåt.

Så nu har jag ätit sushi två gånger...

Så har det hänt.
Sådär en fem år efter att det blev trendigt att äta sushi.
Jag brukar vara så. Jag är lite antitrend.
I Konsumbutiken låg förpackningen och liksom skrek på mig.
"Fegis, prova då!"
60 kronor fattigare dukade jag upp fatet, alldeles ensam på redaktionen.
Kallt ris och rå fisk, blandat med någon vinägersörja.
"Hur kan du inte tycka om fisk?", är frågan jag har svarat på några tusen gånger.
Jo, rökt och gravad lax funkar, och rökt sik. Men sen är det stopp.
Sushin ville liksom aldrig ta slut på fatet.
När kommer det goda, undrade jag i min ensamhet...
Det kom inte.
Så nu har jag ätit sushi två gånger.
Första och sista.
Gäsp.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

-Lisa måste sluta hos oss till sommaren.
Orden kom till oss på utvecklingssamtalet.
Regeringen har gjort om skolplanen.
Det är kort varsel. Vi hade räknat med en längre bromssträcka.
En bromssträcka för att göra Lisas största förändring, nånsin.
Att byta Lisas största trygghet, mot ett oskrivet blad.
Vi blev snuvade på ett helt år, snabbare än snöflingan landar i vintermörkret.
Särskolans elever ska behandlas som alla andra, säger dom.
Det är nio år i grundskolan som gäller. Punkt.
Jag klandrar inte Björklund. Han gör så gott han kan.
Han har inte många rätt i skolfrågor, men det är en annan historia.
Han vill att skolk ska synas i betyget.
Välkommen tillbaka till 1940-talet.
Vi andra som vet hur skolan fungerar vet att elever som redan har det svårt inte behöver straff.
De behöver nåt annat. De behöver nån som bryr sig, men det kostar pengar.
Jag hade gärna tagit debatten, med utbildningsministern.
Men jag har viktigare saker för mig.
Jag ska försöka ställa in en autistisk flicka på ett nytt liv.
Och vi är vana att ta stora utmaningar.

Man blir liksom rätt bra på det, som förälder till ett autistiskt barn...

Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar...

Hon kan räkna till fem.
Hon kan nästan klä på sig själv och är ganska busig.
Utvecklingssamtalet berättade om Lisas mål och färdigheter.
Hon är inte två år och går på förskolan.
Hon är 15 och går på världens bästa autismenhet.
Att Lisa tycker om snygga grabbar stod inte i dokumentet.
Men det framkom ändå.
-Hon har bra smak, sa Trumman -Viktoria. Trumman-Jenny höll med, med ett leende.
De har tränat både på skolan och kortis.
De har tränat på att flörta med grabbarna under långa promenader.
Lisa vet vilka grabbar hon gillar och blinkar med hela ansiktet.
-Är han snygg? frågar Trumman-Jenny och vänder blicken mot en byggjobbare.
Lisa skakar på huvudet, och blinkar sen vackert när den snygga byggjobbaren dyker upp.
Den byggjobbare som Lisa tyckte var snygg.
Jag blir glad.
Jag vill höra om det där.
Jag vill höra om när Lisa flörtar och är lycklig.
Det är nog så viktigt.
Lilltjejen är 15 och älskar snygga grabbar.
Det är högst normalt.

Marie och Lena är mina idoler för dagen...

Jag såg Marie därinne i trafikledningscentralen.
Hon pratade oavbrutet i sitt headset. Samtidigt som skärmarna framför var fullproppade med aktuell trafikinformation.
Hon noterade min ankomst med ett leende, mitt i samtalet.
Jag kom hem, det kändes så. Lena tog emot med en kram.
De hade fullt upp, verkligen.
De leder kollektivtrafiken i hela Östergötland.
Informationschefen pratade om att läget var extremt idag, kanske värre än nånsin.
Samtalen strömmar in från förare, resenärer. Listan tar aldrig slut på skärmen.
Snön och kylan gör situationen närmast kaotisk.
Marie får ett par mackor i handen av en kollega. Hon kan inte gå ifrån.
Vi får inte krascha, säger Lena om den stressiga situationen.
Det handlar om ansvar, kyla och lojalitet. Men kanske mest av allt, värme.
Jag har jobbat i flera branscher. Jag har haft förmånen att jobba med de här fantastiska människorna på Veolia i Norrköping.
Jag vet att de är unika.
Det finns en värme där, kollegor emellan, som slår allt.
Marie och Lena är mina idoler för dagen.
Mitt i vardagen.
Mitt i vinterkylan.

Med en värme som gör mig glad.

Men det bästa är ju gratis...

Jag måste erkänna en sak.
Det tar emot, men jag tror jag vågar.
Jag ser på "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker".
Det är med skräckblandad förtjusning.
Jag lider med några och gläds med andra.
Det är pinsamt och kittlar på samma gång.
Jag har dock dragit en egen slutsats efter mycket eftertanke.
En slutsats som du förmodligen dragit långt innan tanken slog mig.
Det är ingen ultimat dejt, där framför kameran.
Alla tre singelmammor fick....ja just det, inget hugg.
Bönderna trampar i ovisshet och hamnar i konflikt med sina kandidater.
Näe, visst är det väl så, att kärleken ramlar på när man minst anar!?
Inte i en välproducerad dokusåpa.
Inte heller via en väldigt matchande profil på E-kontakt.
Det tjänas pengar, jo visst.
Men det bästa är ju gratis...
Det som kommer av sig självt.

Det som bara säger klick.

Tröja på...det är kallt!

Dvärgschnauzern Isa på promenad i Norrköping.