Den kostar. Det kan jag ta.

Den där vill jag ha! Tanken slog mig direkt. Gymnasiegrabbarna hade tagit fram precis den prylen som jag vill ha. Det var uppfinnartävling på Campus Norrköping idag. Mitt uppdrag var att bevaka och ta bilder. Efter en snabb skanning av utställarnas innovationer fastnade jag speciellt för en. -Det var inte bättre förr, sa generalen för tävlingen. Han var lite äldre än jag och konstaterade att det finns en framtid. Ungdomarna idag är "openmainded", sa han. Jag är den första att hålla med. Jag har sagt det förr. Jag är inte orolig för framtiden. Jag har träffat för många starka gymnasieungar. Jag är inte orolig för att ligga där på långvården med begränsat rörelsemönster. Kommande generation löser det där. De är kreativa. Tillbaka till prylen jag bara ska ha. Bergsprängare anno 1980, fast lättare, miljövänlig med solceller. Vikt endast nio kilo och ett fantasiskt ljud. Bara koppla in mobilen, och dra ner på stranden. Men det fanns en detalj till. Man kan koppla till en kylare. En kylare till ölen. Ja, du fattar. Det fanns bara en prototyp. Gör en till mig, innan juni, sa jag. Den kostar. Det kan jag ta.

Det är inte utan att man blir imponerad...

En fotograf följde henne på jobbet. Hon var punktlig till sitt arbete, för exakt 08.00 kollade hon igenom dagens uppgifter. Det var ett pressat schema. Det var skrivbordsjobb och många möten inbokade. Fotografen fångade henne när hon bytte till rena handdukar i fikarummet. Fotografen var dessutom närvarvande när hon dukade fram lunch till sig själv och en kollega. Man undrar hur hon kan hålla humöret uppe. Alltid vara glad. Just den här måndagen i mars var ett 20-tal punkter uppsatta i almanackan. Men mitt uppe i allt tar hon en paus. Hon lyssnar på en bok. Hon vet att det är viktigt. Hon sätter av tid för en promenad i det fina vårvädret också. Förmodligen för att orka en hel arbetsdag. För det kommer mer. Efter jobbet väntar arbetsuppgifter där hemma. Hon behåller lugnet trots en tuff dag. Hon lägger sig tidigt. Bara för att landa på något sätt. Hon somnar inte direkt. Det är mycket att bearbeta från arbetsdagen. Det är inte utan att man blir imponerad. Tjejen är 15 år och är autistisk. Hon är min dotter.

På måndag är de på redaktionen igen. Och gräver...

Det är gala. Det är 600 journalister på Växjö konserthus. Janne Josefsson var i fin form. Sådär lagom salongsberusad. Det var liksom givet att den granskade journalisten skulle stå där med Guldspaden. Han är liksom ansiktet för avslöjanden och obekväma intervjuer. Det var sju Guldspadar som skulle ut till granskade journalister. Det var galastämning, det var nomineringar. Hanna Hellquist, känd röst i radio och aktuell med SVT:s Jakten på lyckan. Hon var programledaren. Hon gjorde det snyggt. Hon är sådär förvirrat tokig som i tv. Hon var handplockad för uppdraget. Melody Club inledde. Janne Josefsson avslutade. Allt var i sin ordning. Det är uppförsbacke för 600 journalister idag. Dansgolvet stängde när klockan skulle fram en timme för sommartid. På måndag är de på redaktionen igen. Och gräver. Nytt journalistår. Nya avslöjanden.

Vadsomhelst, bara inte fler kvinnor kommer i hans väg...

Niklas Eliasson.
Jag vill knappt skriva namnet.
Tredje rättegångsdagen är över i Örebro tingsrätt.
Han är misstänkt för x antal våldtäkter på kvinnor.
Han har ingen ånger och håller inte med om att tårgasen i hennes ögon var misshandel.
Han är landets värste serievåldtäktsman genom tiderna.
Grabben är inte bara man, han är sjuk också.
Det är nästan bara män som beter sig så här.
Man undrar varför. Det är så sjukt.
Jag tror inte jag är ensam om att det blir lite obekvämt att vara man.
Obekvämt att vara man, när man läser om djuren därute.
Man vill göra något, men vad?
Farsan brukar säga att de struliga grabbarna oftast saknar en pappa därhemma under uppväxten.
Pappor som inte klarar av att vara pappor och drar.
Farsan brukar ha rätt och jag köper teorin.
Eliasson lär sakna en manlig förebild i sin uppväxt, om vår teori håller.
Men det här är förstås extremt. Grabben är sjuk också.
Låt oss hoppas att han blir dömd, eller vårdad.

Vadsomhelst, bara inte fler kvinnor kommer i hans väg.

Det är, liksom just det, som är viktigast.....

Lillkorv, det är så jag kallar henne.
Hon heter egentligen Lisa och sitter här bredvid.
Hon är i balans, glad och lycklig.
Det är inte alldeles givet för en flicka som är 15 år och har fått diagnosen autism.
Det är krafter som styr som vi har svårt att förstå.
Det är krafter som styr, som Lisa inte själv förstår.
Men när den lilla tjejen springer omkring i huset och är lycklig, blir allt så vackert.
Lillkorv har hittat sin mamma efter många år.
Mamma Cina är glad, och lycklig förstås.
Jag har väntat på det.
De är fina ihop. Och Lisa är lycklig.
Det var min högsta önskan när jag satt där med den lilla tjejen på BB.
Med den lilla tjejen, inlindad i en filt i mitt knä. Och jag var pappan.
En fin vårdag 1995.
Hoppas du blir lycklig, tänkte jag när hon snuttade på mitt lillfinger.
När mamma Cina var på operation, bara minuter efter förlossningen.
Jag visste inte då att min lilla dotter var annorlunda.
Jag fick veta det dygnet efter och jag vet det nu.
Och hon är lycklig.

Det är, liksom just det, som är viktigast.....

Jag förstår vad han menar, när han pratar om policiär katastrof...

Han har träffat Libyens diktator Khadaffi. Han var nära vän med Olof Palme.
Han var en av de första på plats för att föreviga mordplatsen där hans vän sköts till döds.
Han var en av de första på plats för polismorden i Malexander.
Kai Rehn har varit pressfotograf i närmare 40 år.
Han är en av Sveriges mest erkända fotograf med många priser hemma i bokhyllan.
Det är med full beundran och full respekt jag trycker hans hand.
Jag får en guldstund tillsammans med honom.
Han berättar för mig bakgrunden till alla hans fantastiska bilder på utställningen.
Det är bilder i svart-vitt.
Det är bilder av historiska ögonblick som alla i min ålder känner igen.
Han var där, och han fångade ögonblicket.
-Största policiära katastrofen i svensk historia, säger han och pekar på sin bild.
Bilden från mordplatsen där statsminister Olof Palme sköts till döds.
På bilden ses två män spola bort blodet från asfalten.
Spola bort allt bevismaterial. Det är fyra timmar efter mordet.
-Jag åkte från Gränna när jag fick ett samtal om att Olof var skjuten, berättar han.
02.00 är han på plats.
Han kunde åka med sin bil hela vägen fram till mordplatsen.
Det fanns inga avspärrningar.
Bara en sån sak.

Jag förstår vad han menar, när han pratar om policiär katastrof...

Foto: Björn Rosvall

Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen...

Hon äntrade scenen iförd endast en minimal bikini.
Hon har fött två barn och hon har ritat med svart tusch på magen.
Det är markeringar för lyftet.
Lyftet av en dallrig mage.
-Hon är ju jättefin i kroppen, säger min kvinnliga bänkgranne.
Jag kan bara hålla med.
Mia Skäringer bjuder oss på en resa.
En resa om hur det är att var tjej, kvinna, mamma och älskarinna.
Men också en resa i baksidan, stressen, pressen att vara den perfekta kvinnan.
Hon bjuder på sig själv. Så in i helvete , för att vara tydlig.
Mia Skäringer bjuder på sitt liv inför 1500 kvinnor i publiken.
Det är igenkännande skratt. Det är skratt som fastnar i halsen.
Hon sågar manssläktet.
Men hon gör det fint, om man nu kan säga så.
Hon gör oss, cirka två procent män i publiken, till neanderthalare.
Jag tar det, inga problem.
För det är underhållning i världsklass.

Jag vet inte om jag ska skriva imponerande.
För det är som om jag hade förväntat mig något annat.

Så jag skriver att jag inte är förvånad.

För jag har aldrig tvekat på att kvinnan är det starka könet.
Med några undantag förstås.

Konstigt vore det annars....

Jag har en ny idol...

-Äter ni fullkornspasta?
-Ja.
-Varför då?
Konversationen utspelade sig mellan Paolo Roberto och 400 gymnasieungdomar.
Den förre proffsboxaren, halvgangstern och tv-profilen hade blivit inbjuden.
Inbjuden att föreläsa på Hagagymnasiets "Må-bra-dag".
Och bättre handledare är svårt att få.
42-åringen har fightats i Stockholms kriminella värld.
42-åringen är flerfaldig mästare i olika kampsporter och har fått duktigt med stryk i boxningsringen.
Nu är han gift och har två barn.
-Ni blir så jävla lurade av den kommersiella världen, säger han.
-GI-metoden, Nutrilette och fullkornspasta, ni blir så lurade.
-Ingen frukost, chokladkaka och läsk till mellanmål och hamburgare till lunch.
-Det är klart som fan att ni blir feta, säger han.
Roberto går på hårt i den fullsatta aulan i Norrköping.
Det är tystnad. Det är eftertanke.
Han gör det snyggt. Ruskigt snyggt.
Han kör en kaxig dialog i nästan två timmar.
Han är obekväm och jag blir imponerad.

Jag har en ny idol.

Paolo Roberto.

Han gör kalsonggreppet på dig!

-Du får inte svära pappa.
Varför?
-Då kommer du inte till himlen när du dör.
Hur ser det ut där?
-Det är som jättestora villor, de som dör hamnar på nedervåningen, sedan flyttas man upp en våning.
Var kommer jag då, när jag svär?
-Dit ner.
-Till helvetet?
-Ja.
Hur ser det ut där?
-Han är blå i ansiktet.
Djävulen?
-Ja.
Vad gör han med mig då?
-Han gör kalsonggreppet på dig!
För att jag svär?
-Ja.

(Linnea, 10 år berättar för pappa Thomas, 43, om konsekvenser av sitt handlande...)

Kissa och gå och lägg er!

Den norske skidkungen Petter Northug skojade lite på målgången när guldet var i hamn.
Hela sportmediasverige rasar.
Vänta här nu.
Har jag missat nåt?
Nej, jag tror inte det.
Svenske konkurrenten Marcus Hellberg var på behörigt avstånd.
Northug bromsade vid mållinjen och promenerade i sidled i mål.
SVT-krönikören Jonas Karlsson kallar norrmannen för "en gris som driver med sina konkurrenter".
Jag skummar igenom alla texter.
För att hitta grejen.
Grejen som upprör så.
Jo, han nämner Stenmark och Borg i norska tv-kameror.
Det är inga ord som föranleder en förundersökning direkt.
Det är bara bus och kaxighet från norrmannens sida.
Jag gillar det. Det är ju bara en sport.
Är du kung på banan, så är du. Enkel ekvation.
Och de svenska skidlöparna verkar ta allt med en gäspning.
Så sportmediasverige i allmänhet och Sportbladet i synnerhet:
Kissa och gå och lägg er!

Det är fint och stort på samma gång...

Efter maten tog hon bort sin tallrik.
Hon sköljde av disken och ställde in i diskmaskinen.
Sen torkade hon av bordet och bänken och la på duken.
Ingen hade sagt åt henne att göra så.
Hon gjorde det på eget initiativ.
Händelsen utspelade sig på ett korttidshem.
Berättelsen finns beskriven i dagboken.
Flickan i fråga är 15 år och har diagnosen autism.
Flickan heter Lisa och är min dotter.

Orden i dagboken värmde mer än nån förstår.
Det är min dotter som är så duktig.

Det är lätt att känna stoltheten.
Som en rysning utmed ryggraden.

Det är fint och stort på samma gång...

"Hoppas vi ses till hösten...."

"Här kommer en hälsning från IB på Katedralskolan i Linköping.
Hos oss får du chansen till en engelskspråkig utbildning som öppnar dörrar till hela världen.
Hoppas vi ses i höst..."
Brevet kom idag, adresserat till Lisa.
Lisa kan räkna till fem, är bra på att sortera plastflaskor.
Hon är en lycklig tjej, när allt är som vanligt.
När vi andra har strukturerat hennes tillvaro. När mamma är nära.
Hon kräver inte så mycket, och är kanske lyckligare än många andra.
Lisa välkomnas till det internationellt erkända gymnasieprogrammet i Linköping.

Fint så.

Ont i hjärtat?

Ja, lite...