Det här inlägget blir en hyllning och ett tack....

Sommarlovet hade precis landat. Bubbelbadet nedfält i altandäcket.

Solen bjöd på dryga 30 grader. Exteriören, bättre än Bygglov åstadkommer sina bästa dagar.

"Den här altanen tål en jordbävning", sa Anders.

Jag hade ingen anledning att säga emot.

Det var välbyggt. Det var bättre än det proffsen levererar.

Det var minst en dimension för mycket, men snyggt.

Det möra köttet på grillen höll världsklass. Nyhämtad Carlsberg från Pråmen gjorde inte sommarkvällen mindre unik.

Det är svårt att inte känna efter, en junikväll, när allting faller på plats.

När Anneli bjuder på turkisk peppar i bubbelpolen.

När yngsta dottern Amanda charmar allt och alla.

När sonen Andreas levererar smarta sanningar, och ett lugn som smittar.

Och när pappa Anders liksom har koll på allt.

De har något gemensamt.

De heter Morath i efternamn.

Det här inlägget blir en hyllning och ett tack.

Ett tack för värme på alla plan.

Jag kan inte beskriva det bättre...

Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.

Tre hönor pickar på tomten.

Det är fascinerande. De är märkliga och lite läskiga.

Jag minns en dag för sådär åtta år sedan.

Jag var ensam hemma med mina två döttrar. Tre och åtta år.

Den ena autistisk och den andra busig.

Det var dags för mat.

Vad vill ni ha? frågade jag.

-Pannkakor, sa de i en mun.

Lugnt, tänkte jag och öppnade kylskåpet. Inga ägg.

Ja, just det, vi har ju hönor.

Där låg tre ägg, nyvärpta som på beställning.

Det blev pannkakor, och jag blev såld på hönorna.

Nu går de där igen och pickar och värper.

Lisa skrattar.

De är busiga tycker hon, när de går fritt på tomten.

Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.

Men häftiga, enkla och driftsäkra.

Tre ägg per dag.

Det är fint.

Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

Jag slog mig ner i skinnfåtöljen med mitt Pressbyråkaffe.

Det var mitt i city, i ett varuhus.

Det var ett stycke lunchpaus med eftertanke.

Det är skönt att landa och titta på folk.

"Det där ser gott ut", sa en gammal farbror i skinnfåtöljen bredvid.

Ja, kaffet är från Pressbyrån därborta, sa jag.

Han hostade illa, den gamla farbrorn.

"Det är en arbetsskada", förklarade han och beskrev de lömska kemikalierna.

De lömska kemikalierna från fotorummet, där bilderna tog form.

Han hade varit fotograf i hela sitt liv.

Och plötsligt kände jag igen honom.

För 30 år sedan tog han en bild på Borgsmoskolan.

När videofilmning var nytt, och lilla jag gick i sjuan.

Vi var den första skolan som använde videokamera.

Året var 1981 och Folkbladet gjorde ett uppslag med stor bild.

Vi fick en pratstund i lunchruschen.

Han kom ihåg fotouppdraget på Borgsmoskolan.

Minnen dök upp, för den gamla mannen, och för mig.

Allt tack vare hans fråga om kaffet.

Möten. Det skapar något speciellt

Det är inte farligt att prata med till synes främmande människor...

...kanske har man något gemensamt.

Eller inte.

Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

Reidar Svedahl.

Han pratade om vinsten med att våga misslyckas...

Jag fick en halvtimma med den galna norrmannen.

"Tack för en effektiv och trevlig pratstund", skrev han i ett mejl..

Han kom till Norrköping 1995 och satte fart på tråkiga infödingar.

Under sina fem år som hotelldirektör gjorde han mer än de flesta av oss gör på en livstid.

Han är kanske mest känd för att han satte världens största tomteluva på Rådhuset.

Bara en sån sak.

Men det finns en sak till. Kanske det viktigaste. Han har roligt. Och är ödmjuk.

Han pratade om framgång. Han pratade om vinsten med att våga misslyckas.

Reidar Svedahl levererade sanning efter sanning under vårt korta möte.

Han refererade till Ingemar Stenmark:

"Ju skickligare man är desto oftare har man tur".

Han pratade också om fotbollslirarna som håller världsklass.

Det är ingen tillfällighet.

"Om man behärskar klacksparken, så gör man inte den vid varje tillfälle som bjuds".

"Men man gör den när man vet att man lyckas".

Där har du skillnaden mellan amatörer och proffs, var budskapet från en Norrman med lite tur och mycket skicklighet.

Ett faktum som kan överföras till vardagen och arbetslivet.

Jag känner igen fenomenet.

Jag känner verkligen igen fenomenet...

Jag hittade henne!

För ett par månader skrev jag här i bloggen om en speciell elev.

Alla mina elever var speciella och satte guldkant på min lärartid.

Elin gjorde nånting mer.

"Kreativ, klurig och framförallt viljestark".

Det är hennes egna ord om sig själv så här i efterhand, sådär en tolv år efter...

Jag hade inte sagt det bättre själv.

Jag undrade var hennes unika kreativitet hade tagit henne i livet.

Häromdagen landade ett mejl i min dator.

Hej Thomas!

Ryktet har nått mig att du minns vår överenskommelse!

Otroligt roligt att höra från dig, jag blev både glad och rörd av ditt blogginlägg.

Du har alltid haft en speciell plats i mitt minne och mitt hjärta, och jag har tänkt på dig också under åren och undrat hur du har det.

Självklart ska vi ses som vi bestämde, även att vi nu har missat det utsatta datumet med ett par år.

Jag minns att vi sa 17 maj, för det skulle vara soligt och varmt.

Jag bor kvar i Norrköping, numera ihop med min sambo Alexander (japp, en kille!) sen tre år tillbaka.

Det här skulle kunna bli ett långt mejl känner jag direkt, finns ju massor att berätta, men jag kanske ska spara mitt livs historia till dejten.

Kram

Elin

Sommarlovsfin...

Det är hennes frihet, att allt är precis som vanligt....

Tusentals elever går ut nian i morgon.

De får en doft av friheten. De går från tvång till eget val på nåt sätt.

Ett gymnasieval, en inriktning i livet, för första gången ett eget val.

Men först väntar ett långt sommarlov.

Ett sommarlov med kollo, fotbollsläger och kanske en resa utomlands.

Min äldsta dotter går också ut nian i morgon.

De sjunger Idas sommarvisa, med bilder och teckenspråk, så att alla förstår.

Lisa får gå fram och hämta en ros, när hennes namn ropas upp.

Det är vackert. Hon blir lite förlägen.

Hon får applåder av de andra.

Det är många som låter. Det är många som har svårt att sitta still.

Skolavslutningen är över på en kvart.

Men det är fint. Personalen gör en fin skolavslutning för våra autistiska barn.

Det är svårt att uttrycka sin tacksamhet.

Men jag tror att de vet att hur tacksamma vi är.

Lisa har inget sommarlov.

Hon vill inte ha sommarlov.

Hon vill att varje dag ska se likadan ut.

Hon går på frita hela sommaren.

Hon vill ha det så.

Det är hennes frihet.

Att allting är som vanligt...

Pressbild.

Om den här bloggen inte uppdateras på ett tag, så vet ni varför...

Jag är nära vän med Anna Skipper.

Inte helt sant. Eller: ljug inte, som en av mina gamla elever alltid säger.

Anna Skipper finns på min vänlista på Facebook.

Fråga mig inte hur det gick till. Ärligt.

Hon har lobbat på nåt sätt.

Hursomhelst, hon finns där och jag fick jag ett infall.

Jag och en kompis diskuterade fenomenet ölmage, på en annars atletisk kropp...

Överdrev lite där, men...

Jag skickade ett mejl till Anna med hopp om råd i världsklass.

Råd om hur man får bort ölmagen utan att sluta dricka öl.

Ja, lugn nu! Under har inträffat förr...

Jag hade absolut inga förhoppningar om att hon skulle svara överhuvudtaget.

Men i realtid landade svaret i inkorgen.

Anna Skipper, där i realtid från Italien.

Det löser vi, var budskapet från hälsogurun, som har en blick som skrämmer den tuffaste.

Jag fick ett telefonnummer till en tjej, som skulle guida mig.

"Vi startar i morgon med Detox, vi är klara till midsommar", sa tjejen.

"Det är 39 anmälda hittills, du är nummer 40".

Jävlar, tänkte jag. Det gick nog lite för snabbt där.

Hur ska jag komma ur det här? var tanken som slog mig brutalt.

Jag har inte beställt Detox-paketet.

Alla andra har gjort det.

Lite av en räddning för mig, eller nåt.

Där är vi nu.

Tänk om min vän Anna Skipper knackar på min dörr...

Jag tar en öl så länge och väntar...

Och....om den här bloggen inte uppdateras på ett tag, så vet ni varför....

Jag tänker att livet är en resa. Framåt och bakåt...

Det var presskonferens i en gammal tvättstuga i stadsdelen Hageby.

Jag följde alltid med mamma dit.

En platt tegelbyggnad på gården. Mörkrött tegel.

Och små, smala, gröna fönster. Fönster med ojämn yta, som vågor.

Det luktade speciellt där, när mamma manglade.

Det var tanter i stora fina kjolar. De var alltid där.

"Det är zigenare", sa mamma.

"De bara stjäl", fortsatte hon.

Näe, det sa hon inte alls. Mamma skulle aldrig säga så.

Det har gått 35 år, minst.

Jag kommer ihåg det. Det blir så tydligt. Nästan verkligt.

Jag känner fortfarande doften från tvättstugan.

Tvättstugan ser exakt likadan ut idag. På utsidan.

På insidan är det en ny filial för Arbetsförmedlingen.

De gamla tvättmaskinerna är borta sedan länge. Liksom mangeln.

Det är presskonferens. Jag är där som fotograf.

Jag tar snabbt mina bilder, och drar iväg.

Drar iväg genom tiden.

Tillbaka till 1970-talet.

Det var bättre förr, tänkte jag.

Näe, jag skulle aldrig tänka så.

Jag bara minns och njuter av fina minnen.

Och är snart tillbaka i verkligheten, som nyhetschef, på redaktionen.

Jag tänker att livet är en resa. Framåt och bakåt...

Sommarbus...

Behöver jag säga att Jesper är en kille med stort hjärta?

Grabbarna i sexan satt i skolbussen på väg hem.
Det var i det lilla samhället Snövelstorp.
Tuffa grabben, kanske tuffast av dem alla tog ton i bussen.
Han gjorde sig rolig över den konstiga tjejen i området.
Tjejen med autism, min dotter.
Han tog sig friheten att göra henne till åtlöje.
Men det fanns en kille där i bussen som inte gillade förnedringen.
Han var klasskompis till den tuffa killen.
Han la det åt sidan.
Han råkade vara granne med Lisa.
Han ställde sig upp i bussen och protesterade.
Han försvarade min dotter inför sina kompisar.
Han förklarade för de andra att tjejen är handikappad.

Behöver jag säga att det är stort?
Behöver jag säga att Jesper är en kille med stort hjärta?

Ett budskap som lindrade ångesten, för en stund...

Fem ungdomar med handikappet autism ska flytta hemifrån.

Beskedet kom snabbt, kanske snabbare än känslorna hinner landa.

Det är fem enskilda individer som var lika söta som vilken bebis som helst när de föddes.

Men en liten, liten skillnad blev en stor skillnad i deras liv. De fick inte samma förutsättningar.

Allt är planerat in i minsta detalj.

Kostnaden är stor. Kommunen är skyldig enligt lagen om särskilt stöd.

Skyldig att skapa ett boende med förutsättningar som passar de annorlunda.

För de har rätt till ett hyggligt liv, precis som du och jag.

Det är tur att det går att luta sig mot lagen. Man kan inte vara annat än tacksam.

Ingen av de fem ungdomarna har en aning om att de ska flytta hemifrån.

De kan inte ens ha en åsikt.

Två av ungdomarna var med på mötet.

Två av fem som kan sitta stilla mer än fem minuter utan att riva lokalen.

"Jag blir så trött på dig", sa en av dom, när colan och bullarna var slut.

"Han vet inget än", sa mamman.

Det är lätt att se ångesten i föräldrarnas ögon.

Deras annorlunda barn ska flytta hemifrån.

De är inte mer än tre år i sinnet.

"Låt gummibandet dras ut. Känn ingen press. Låt det ta sin tid", var budskapet.

Ett budskap som lindrade ångesten, för en stund.