Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg...

Jag har trasiga minnen från dansbandsmusikens ungdom.
Morsan och farsans LP-skivor med Flamingokvintetten i 80-talets Klockaretorpet gav mig utslag, bokstavligt talat.
Inget ont om morsan och farsan.
Inget ont om Flamingokvintetten, men det var musik som fick mig illamående.
I lördags hade jag ett uppdrag. Att ta bilder på Dansbandskampen.
Jag hade lovat att inte ta ett enda danssteg.
Det blev inte så.
Med fotouppdraget genomfört och en kall öl i magen hörde jag Winnerbäcks "Kom ihåg mig" i dansbandsversion.
Innan jag ens hade tänkt klart stod jag där på dansgolvet.
Jag var noga med att poängtera min uduglighet för mina mer eller mindre frivilliga danspartners.
Jag tror det var smart, för jag fick en del värdefulla tips under kvällen.
Jag fick till och med några: Så dålig var du ju inte.
Jag ska inte analysera sanningshalten i de orden, men de fick mig att hålla mig kvar på dansgolvet.
Och jag fick faktiskt en kick nånstans där i en buggsnurr.
Häftigt.
Jag är öppen för mer.